Profetior för Sverige – 10 – Emanuel Minos

Emanuel Minos syn om krig mot Norge

ryssland-norge-grans

 Emanuel Minos (11/6 1925 – 15/11 2014), är känd för de flesta troende, inte minst i Norden.

Den norska tidningen ”Hemmets vän” återger i sitt julnummer 1962, delar av en bandupptagning från ett möte med Emanuel i Trondheim 1960. Han berättar då – 1960 – om en upplevelse under ett sommar­möte i Hamar ”en del år” tidigare.

Man hade avskilt tre dygn till bön och fasta. Och själv väntade han att Gud skulle möta honom på ett särskilt sätt och styrka hans trosliv under denna speciella böne- och fastetid.

Från boken: Profetior om Nordens länder
Författare: Folke Thorell

På tredje dygnet hände det, att Gud gav mig en syn. Jag låg vaken in på natten. Medan jag i klarvaket till­stånd fortsatte i bön till Gud, fick jag skåda en syn. Me­dan jag låg där och bad till Gud, försvann liksom den ena av rummets väggar, och i stället fick jag se ett land­skap. Jag såg det tydligt och klart. Jag såg ett område be­vuxet med furor och en väg, som slingrade sig fram i oli­ka formationer, och jag fick på samma gång se, att den vägen ledde till gränsen mot ett främmande land. Jag såg också bil efter bil köra på den vägen, och jag såg, att bilarna var på väg ut mot en krigsfront.

Bland bilarna fanns även Rödakorsbilar och jag såg, hur de till slut nådde fram till ett stort område, där det fanns en gräns. (Jag har aldrig nämnt, vilken gräns det var fråga om.)

Medan jag låg där, såg jag ett slagfält. En del av skogen hade blivit bränd. Det verkade vara en paus i krigshand­lingarna, då jag först blev varse slagfältet.

Jag lade märke till – både på vår sida av fronten och på fiendens sida – att det förekom okända vapenslag här och där, vapen, som jag aldrig sett eller hört maken till. Jag berättade om detta för en pastor nere i Ostfold strax efter och skildrade hur vapnen såg ut. Han yttrade då, att sådana vapen icke existerade. – Men i dag finns det sådana.

Jag minns, att jag berättade för honom om ett under­ligt monstrum, som var placerat på en höjd, och jag såg, då slaget åter kom i gång, att det från detta monstrum sköts märkliga pilar upp i luften och försvann. Och jag försäkrade honom, att jag aldrig hade sett något sådant märkligt vapen. Han tillade: ”Nej, det existerar icke så­dana vapenslag.”

I dag vet vi emellertid, att det finns något som kallas raketer, och att de avfyras på det sätt jag såg. En av de bilder jag sett av raketvapen, stämmer fullständigt med vad jag då såg i min syn för flera år sedan. Men då hade jag ingen aning om det vapnet.

Jag fick också se andra vapen, som jag ännu icke sett maken till, och som jag ännu icke fått någon förklaring på, men som jag såg utströdda runt omkring. Jag tror därför, att när detta kommer att ske, skall vi bli vittne till en krigföring, som vi aldrig tidigare sett, ty vapen, som vi aldrig känt till, skall då tas i bruk, och de kanske redan nu ligger i hemliga vapenförråd.

Medan jag betraktade denna syn, vek hela scenen bort och jag fick en annan vision.

Denna gång var det en karta, som breddes ut horison­tellt framför mig. Jag fick se, att det var Norges karta. Medan jag såg denna rullas upp, så att jag kunde se hela Norge från Kirkenes till Lindesnes, varseblev jag en re­volver, som sakta sänktes ned ovanifrån rakt över kar­tans mitt, och just på denna mittpunkt föll ett ljus över ett namn, och jag läste Mo i Rana, på det ställe, där re­volvern blev lagd.

Senare i min syn fick jag se andra namn, som jag icke skall nämna nu. Det var namn i Finnmark, i Troms och i Nordland, och även i en del andra fylken fick jag se namn. Jag förstod genast, då jag var i anden och i bön inför Gud, att den första synen hade förbindelse med den andra. Det blir alltså något, som skall vederfaras vårt land. Jag blev gripen härav och kan inte glömma det. Det var mitt i natten, och jag intogs av en sådan oerhörd nöd, att jag ropade till Gud:

-Herre Jesus, varför skall detta komma över land och folk för andra gången.

Då kom svaret från himlen till mitt hjärta, och det var så tydligt som en människa skulle ha talat.

-Därför att synden är så stor och orättfärdigheten råder bland de troende.

Detta var det svar, som blev mig givet från himmelen.

Och det blev en sådan nöd i mitt hjärta, att jag beslutade i den stunden, att vad det än måtte kosta mig, skulle jag nämna om det till andra. Men innan alltsammans för­svann, ropade en röst i anden till mig, och den ropade, så det skallade i mitt hjärta:

-Men först kommer den sista väckelsen! Men först den sista väckelsen!

Och sedan blev allt det jag sett liksom hoppackat.

Egna noteringar: När Emanuel Minos dels nämner att han aldrig berättat vilken gräns det var frågan om, men samtidigt nämner furor och skog frestats jag att funder över var detta kan utspelas. Det kan vara från Mellansverige och söder ut, Nordnorges södra gräns mot Finland, men också Nordnorges nordöstra gräns mot Ryssland.

När han i sista visionen nämner platserna Kirkenes och Lindesnes, är det som om vi skulle säga ”från Kiruna till Smygehuk” dvs hela Sverige – han berättar att han ser hela Norge. Men så koncentreras synen till Mo i Rana. Denna stad ligger centralt i Nordlands län och han nämner också de två närmaste länen norrut Troms och Finnmark, var av Finnmark är Norges nordligaste län, som gränsar till Ryssland och Finland…

Om du missat Emanuel Minos berättelse om kvinnans syna om ett kommande världskrig, så kan du lyssna på den här. Bilkvalitén är kanske lite si och så, men lyssna…

Dela eller skriv utShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someonePrint this page