Profetior för Sverige – 03 – Birger Claessons syner del 2

Birger Claessons syner
del 2

Tunnan
De första ”Flygande Tunnan” levererades av SAAB 1951, första prototypen flög redan 1948.

Vad var det nu som Konteramiral Ekstrand tagit del av och som han såg så allvarligt på, att han uttryckte sig så här:

”… det hela var till och med så skickligt uträknat, att jag knappt tror, att någon, som inte är någorlunda insatt i det militära, skulle kunna prestera en så pass driven strategi…”

Ja, det var Birger Claesons syn, så som han själv skrivit ner den i boken: ”Dom över Sverige”.

Och på Claesson underliggande fråga om vad amiralen tyckte, svarade denna:

”Detta skall Ni förkunna för hela svenska folket så långt Ni orkar…”

Om Konteramiral Ekstrand själv var troende eller ej framgår inte, inte heller om Ekstrand rent allmänt trodde på tilltal och syner. Men nog är det märkliga ord från en högt uppsatt militär…?

Så därför återger jag nu nedan den syn som Birger Claesson fick – ord för ord, som de skrivits. Mitt enda ”inlägg” i detta är de trestjärniga avbrotten dåd och då, enbart för att ge dig som läser, möjlighet att på lämpliga ställen stanna upp och ”smälta” vad som berättas.

Birger Claessons första syn: 12 december 1950
Ur Birger Claessons bok: DOM ÖVER SVERIGE
Utgiven: februari 1951

… Sedan jag började som resepredikant har jag vaknat nästan varje morgon vid fyratiden. I stäl­let för att ligga kvar, brukar jag stiga upp och be till Gud medan familjen sover. Jag brukar be till Gud mellan klockan fyra och sex. Sedan går jag och läg­ger mig en stund. Det har blivit en vana för mig. Jag vaknar utan vidare på morgonen, och just när jag hade legat vaken en stund den 12 december och skulle stiga upp, fick jag se en stor, vit gestalt. Jag blev förskräckt när den kom emot mig, och jag skälvde i hela kroppen. Jag var nämligen i fullt va­ket tillstånd. Men då sa gestalten till mig:

”Frukta inte! Du är benådad i din andliga fattig­dom. Och jag vill visa dig vad som ska ske med Nordens folk under den sista tiden av vår nådes­hushållning.”

***

Så hände följande:

Först fick jag se att främmande härar kom och anföll Umeå. Hela staden blev jämnad med marken, men varifrån fienden kom kan jag inte säga.

Efter det kom främmande härar och anföll Öst­ersund. Anfallet kom från luften och jämnade så gott som hela staden med marken. Det verkade som om fienden ville åt staden mest för att upprätta ett hög­kvarter där. Men den svenska armen höll fästet, så att de inte kunde inta staden, men den blev mycket fördärvad.

Så kom ett anfall från havet, då Härnösand an­greps. Men från Hemsö, där den svenska kustartille­ribevakningen har ganska stora militära krafter sam­lade, besköt man fiendehären. Även där höll man fästet med hjälp av svenska flygvapnet. Men mellan Örnsköldsvik och Härnösand såg jag mängder av soldater som hoppade ut från flygmaskiner och som föll ner som parasoller i stora massor – i hundratal, ja, det såg nästan ut som om det skulle vara tusentals. De hamnade på en plats mellan Örnsköldsvik och Härnösand, och jag hörde rösten ropa:

”Platsen heter Veda.”

Därifrån anfölls svenskarna i Härnösand och hela staden ockuperades. Det blev ett överraskande an­fall som svenskarna inte hade räknat med. De an­fölls i ryggen medan de försökte hålla fästet utåt havet.

Samtidigt med anfallet mot Umeå skedde också ett anfall mot Göteborg. Det var så fruktansvärt, att på några få sekunder – självfallet bara i synen, det är klart att det tar längre tid i verkligheten – låg hela Göteborg jämnat med marken. Svenska militä­ren kunde inte hålla stånd i bevakningen av skär­gården utan var tvungen att ge vika. De främmande militärmakterna tog svenska befästningar, där de ställde upp sina vapen och anföll Göteborg. Svenska marktrupper och kustartilleriet gav vika ända till Kungälv. Där bet de sig fast och fick förstärkning från annat håll, så därifrån kunde man hålla undan fienden hela tiden.

Samtidigt med detta anfall skedde också ett an­fall mot Malmö. Staden intogs men det såg ut som om inte ett hus hade fallit. Malmö utropades också som en fristad och alla invånarna, som stannade kvar i staden, skulle behandlas lojalt. Men samtidigt som detta hände såg jag en stor, bred rad av småbåtar, förmodligen invasionsbåtar, som kom efter varand­ra på en sträcka, som jag inte riktigt kan beräkna. Invasionen av de främmande trupperna skedde mel­lan Trelleborg och Ystad.

När de fientliga trupperna steg i land mellan Trel­leborg och Ystad höll samtidigt fientliga trupper den svenska armen bunden genom ett anfall mot Fals­terbo, som fullständigt raserades.

Efter det försvann trupperna. Jag vet inte vilken väg de tog, men de dök upp igen och då hade svenska armen fått ge vika till Hässleholm. Men där gjorde svenskarna ett kraftigt motangrepp, och några av de fientliga härarna stupade.

Jag såg också två stora män, som jag förstod var generaler eller liknande, eftersom de bar sådana uni­former. Det var alltså främmande generaler, och den ene sa på mycket bruten svenska:

– Om jag hade vetat att svenskarna skulle bita ifrån sig så kraftigt, då skulle jag ha planerat inva­sionen på annat sätt.

Förmodligen hade de förlorat mycket folk. Fien­den kom inte längre åt det hållet.

Samtidigt som dessa anfall pågick företogs också ett anfall mot Stockholm av en främmande flotta. Den planerade att ta sig in genom Vaxholm, men där mötte den kraftigt motstånd från svenska kustartilleriet, som besköt fienden från land, förmodligen från Oscar Fredriksborg. En del av flottan sköts ner och jag hörde rösten ropa:

”Det skedde i Oxdjupet.”

De fartyg som retirerade sköts även ner så det fanns inte ett enda fientligt fartyg kvar. Som tecken på var själva striderna hade utkämpats fick jag se en liten fyr, som jag själv inte känner till, men på fyren stod det ”Brödstycket”. Strax intill den fyren led fienden det stora nederlaget.

Den här lilla fyren är förmodligen oansenlig. Man hör aldrig talas om den och få människor torde veta att den existerar. Jag hade ingen aning om dess existens, men häromdagen gick pastor Alvar Blomgren i Örebro och jag upp till biblioteket för att ta reda på om fyren fanns. Vi letade i en del böcker, och då vi talat om vad vi sökte efter, kom man fram med en atlas. När vi öppnade den fick Alvar Blomgren omedelbart syn på ”Brödstycket”. Vi kunde också närmare se var den här fyren var belägen.

Och detta, sa Herrens röst till mig, skulle vara ett bevis på att allt jag hade sett skulle ske.

Det värsta av allt var, att många hundra flygplan från den främmande makten satte in ett anfall från luften samtidigt som man anföll från havet. Därför led Stockholms stad stora förluster genom beskjutningen ovanifrån. Staden blev inte intagen av fienden men kolossalt ramponerad. En stor del av civil-befolkningen, som hade vägrat att evakuera eller inte hunnit det, omkom i ruinerna.

Jag fick också se hur Västervik anfölls från havet. Det skedde överraskande, och de främmande härarna steg i land, men inte förrän Västervik låg så gott som jämnat med marken. Där kastades också marktrupper in som marscherade inåt landet. Sedan såg jag dem inte mer förrän de dök upp i närheten av Söderköping. Då hörde jag en röst som ropade:

”Marsch mot Norrköping!”

Innan härarna dök upp i Söderköping, fick jag en vision av hur civilbefolkningen hade det i de olika städerna i vårt land. Jag såg hur fiendens soldater gick in i husen och drog ut våra kvinnor, som skrek hysteriskt och ropade på hjälp. I gathörnen hade folk samlats, även äldre civila svenska män, men de kunde ingenting göra trots att de bevittnade hur kvinnorna släpades bort. Soldaterna bara skrattade och sa på bruten svenska:

– Ingen hjälper er. Inte ens Gud i himlen.

Sundsvalls invånare blev också fruktansvärt behandlade av fienden. Anfallet kom från havet, och samtidigt som svenskarna var upptagna med att för-svara sig, släpptes trupper ner från luften. De marktrupper som hade släppts ner mellan Örnsköldsvik och Härnösand, hade marscherat genom Härnösand, och återstoden av dem sällade sig till fiendens härar i Sundsvall som förstärkning.

I min syn var det alltså fem platser som anfölls samtidigt – Umeå, Göteborg, Malmö, Stockholm och Västervik.

***

Därefter fick jag se hur Nyköping översvämmades av främmande härar som marscherade i tre riktningar, en mot Katrineholm. Och så kom anfallen från luften. Den vita gestalten drog sig undan och ställde sig bakom mig, och jag fick se anfallen som de blir i verkligheten. Jag hörde rösten ropa:

”Kumla!”

Sedan jämnades Kumla med marken med ett fruktansvärt dån. Det var mängder av flygplan som anföll. Efteråt var det bara tre hus som stod kvar i Kumla mot Stenehållet till. Då hade också Kvarntorp förintats och sträckan mellan Kvarntorp och Kumla.

Hallsberg såg jag i ett dunkel, men det såg ut som om även Hallsberg hade farit mycket illa.

Så ropade rösten:

”Örebro!”

Då fick jag se Örebro som en enda stor ruinhög, bara grushögar och stenrösen. Mer än halva staden gick under, men det verkade som om en del av staden stod kvar åt Lindesbergs- och Arbogahållet till.

Igen ropade rösten:

”Fagersta!”

Det blev samma dån där. Från luften kom ett fruktansvärt anfall, och jag fick se hela Fagersta jämnat med marken. Inte ens Västanfors järnvägsstation, numera Fagersta central, fanns kvar. Och bron över Västanforsån höll de fientliga trupperna på att reparera.

Åter ropade rösten:

”Avesta!”

Och Avesta blev jämnat med marken. Sedan samma röst igen:

”Sandviken.”

Och av Sandviken blev inte heller någonting kvar. Gävle kunde jag se mycket dunkelt. Jag kan inte säga om staden blev raserad, men jag har en känsla av att jag även där såg en del ruiner.

Än en gång ropade rösten:

”Bofors!”

Ett våldsamt anfall kom från luften. Men fienden förlorade det ena flygplanet efter det andra som sköts ner, och Bofors kunde gå så gott som oskadat ur striden. Hela fabriksområdet var intakt. Bara några få hus blev ramponerade men inte på grund av anfallen utan på grund av att flygplanen störtade och exploderade. Karlskoga såg däremot ganska oberört ut. Förmodligen gick det ur striden utan några som helst skador.

Åter ropade rösten:

”Borlänge!”

Då jämnades hela Borlänge och dess förorter fullständigt med marken.

***

Sedan blev det alldeles svart över hela landet, och strax hörde jag rösten som ropade:

”Mörker faller över hela världen.”

Jag hörde jämmerskri från folken. Men ovanför mörkret såg jag en ljusstrimma, och ur mörkret rycktes en stor skara vitklädda gestalter upp mot ljuset. Därifrån kunde jag höra underbar sång om Lammet, som har köpt oss alla fria åt Gud med sitt blod.

Då ropade jag:

”Men käre Jesus, varför ska allt detta behöva drabba vårt folk?”

Rösten svarade:

”Läs de fyra första verserna i Psalm 41.”

”För körledaren. En psalm av David.

Lycklig den som tar sig an den svage, honom skall Herren rädda på olyckans dag. Herren bevarar honom och ger honom liv, han prisas lycklig i landet. Du låter inte fiender sluka honom. Herren stöder honom när han ligger sjuk. På sjukbädden gör du honom frisk.”

”Detta folk har varit barmhärtigt”, fortsatte rösten. ”Det har hjälpt främmande länders folk i nöd och därför har jag velat se till detta folk. Jag har slösat med min nåd och jag har slösat väckelsens ande över detta folk. Jag har givit det fler tillfällen än något annat folk, eftersom jag älskar det. Och dem som förbarmar sig över de arma, har jag velat hjälpa och jag vill göra det även i fortsättningen. Jag ska rädda många, många tusentals människor i detta land, därför att de själva har försökt rädda andra. Men hur ska jag kunna rädda dem? Jag kan inte lära dem att bedja, jag kan inte förödmjuka dem annat än genom nöd. Och nu kommer nöden över detta folk, och många är de som ska räddas för evigheten genom denna nöd. Frukta inte. Var inte rädd. Det är min kärlek som är med i allt detta.”

***

Jag tror inte att brudeskaran, det folk som bekänner Kristus och låtit sig gripas av den väckelseanda som Herren utgjuter särskilt under de sista dagarna, kommer att vara med här. Möjligen i den första fasen, men inte då det förskräckliga sker. Då kommer Jesus, vår Brudgum, och hämtar sin återlösta skara, och alla som är redo blir uppryckta för att få gå in och gömma sig i kamrarna ovanför ljusstrimman.

Men många bekännare ska bli kvar i den mörka natten, därför att de inte låtit sig gripas under den sista besökelsetiden, som Herren gav genom väckelsens ande. Men många tusenden av dem och tusentals andra, som vetat vägen men inte haft mod att gå den, kommer enligt min uppfattning att göra sinnesändring. Det som jag har beskrivit här ger en vision av den stora bedrövelsen, och där kommer de som vill nå härligheten att få ge sina liv för Kristi skull. En dag ska också dessa, den antikristna tidens martyrkristna, få uppstå. Jag såg dem vitklädda, ryckas upp ur mörkret mot ljusstrimman, samtidigt som jag hörde sången:

”Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du friköpt åt Gud människor av alla stammar och språk och länder och folk.”

Åter ropade rösten till mig:

”Tusenårsriket ska du inte få skåda in i.”

Sedan försvann allt. Jag fick en inre upplevelse av att tusenårsriket inträdde, som vi inte ska få se i förväg – kanske inte förrän den dagen kommer.

***

Nu frågar du kanske:

– Såg du ingenting mer?

Jo, min vän, jag såg allt detta under fyra timmar, och det var mycket som mitt samvete förbjuder mig att tala om. Jag hade nämligen många andra visioner. Jag trodde att jag själv skulle gå ur denna uppenbarelse som en gråhårig man, men en slöja drogs över den, och tills vidare är jag i varje fall förbjuden att nämna den.

Men nu, mina vänner, vilar nåden över oss, och nådens dörr är öppen. Nu har vi alla möjligheter att göra oss redo för det första uppryckandet. Och du som inte är frälst, dig vill jag särskilt varna. En del kanske säger, att jag har skrivit om detta bara för att skrämma folk. Det är inte sant, för då kan man också riskera att våra församlingsmedlemmar blir rädda. Nej, det är ett budskap från himlens Gud. Visserligen är det ett skakande budskap, men appellen lyder:

– Låt försona er med Gud. Stå upp! Skaka av dig fördomar och förutfattade meningar och träd fram och sök nåd, medan nådens dörr ännu står öppen. Natten kommer, då ingen församling längre kan verka på jorden.

En del kyrkor och kapell blir kanske kvar. Det är inte säkert att alla försvinner, och man ska söka upp dem lite här och var i vårt land. Men, min vän, man ska gå besviken därifrån, eftersom den skara som var brinnande och nitälskade för Guds verk och själars frälsning, inte kommer till de mötena. De har gömt sig i kamrarna där ovan, och när den stora bedrövelsen går fram över jorden med sina fruktansvärda fasor, då har församlingen, bruden, samlats i Lammets bröllopssal ovan molnen.

Om du hör Herrens röst idag, så förhärda inte ditt hjärta. Om du fortsätter att stå emot Guds kallande röst, så kom ihåg att då ska du bli lämnad kvar i natten. Den antikristna förföljelsen kommer att bli så fruktansvärd, att det skall mycket mod till om man då ska kunna börja vandringen med Gud.

Men idag är Golgata källa öppen, den källa som bröt fram när Jesus, vår Frälsare, en gång ropade från korset:

”Det är fullbordat.”

Den källan väller fram idag. Det finns möjlighet till rening för dig, och salig är du om du vaknat Amen.

Dela eller skriv utShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someonePrint this page