Profetior för Sverige – 06 – Anton Johansson

Anton Johanssons syn – 1907

anton

I min serie med ”Profetior för Sverige”, tar jag nu ett historiskt steg bakåt. Från att ha berättat vad Birger Claesson fått se, i mitten på 1900-talet, tar jag mig till 1900-talets början och till en man som heter Anton Johansson.

 Anton Johansson bodde stora delen av sitt liv i Norska Finnmarken, på en plats som hette Lebesby. Han var ngt av en mångsysslare, även om han största delen av livet ägnade sig åt fiske.

Anton fick, natten mellan den 13 och 14 november 1907, en syn som han såg som sin livsuppgift att förmedla. Han beskriver hur han väcktes och fördes in i synen strax efter midnatt och att han vaknade ur synen vid fyratiden på morgonen. Tidsepoken han fick uppleva, sträckte sig från den då rådande, fram till 1953. Han lär dock senare ha sagt sig vara osäker på årtalet, men ”upplevt” att synen sträckte sig så långt. Årtalet 1953 behöver alltså inte upplevas som exakt.

Den syn han fick denna natt innehöll mycket, och mycket av detta har gått i uppfyllelse. Anton fick också andra syner, varav flera gått i uppfyllelse.

Den del av synen, från natten mellan 13 och 14 november 1907, som starkt berör Birger Claessons syn, är den del som beskriver ett krig – 1953 – där Sverige och Norge blir anfallna.

Jag har valt att scanna av denna del ur en bok som gavs ut just 1953, men gjort två noteringar – tillägg – som saknas här, men som funnits med tidigare. Varför dessa korta passusar uteslutits vet jag inte. Men jag tycker de är så pass märkliga, att de bör tas med – om än enbart som noteringar.

Från boken: Anton Johanssons Profetior inför sin slutliga fullbordan?

Utgiven: 1953
Författare: ?
Förordet var av Lewi Pethrus

UPPENBARELSEN OM KRIGET I SVERIGE 1953

Den sista stora olyckan, som jag fick se, var Sveriges och Norges krig mot ryssar och fransmän 1953. Socialismen hade vid den tiden fullständigt trängt igenom hela Norden, och i Sverige höllo socialisterna regeringstyglarna i sin hand. De tycktes göra, som de ville och blev genom sina handlingar delvis skuld till kriget och dess olyckliga utgång. (Not: 1) Den stora olyckan var även, att socialisterna dragit stora mängder av Sveriges folk med i gudsförnekelse, för vilket straffet nu drabbade landet.

Det rustades emellertid i stor hast. Ett par nya krigsuppfinningar, som, efter vad det tycktes, dittills varit hemlighållna eller nyss fullbordats, blev svenskarna till oerhört stor nytta vid deras försvar. Särskilt var det en på det elektriska området, vilken svenskarna var ensamma om i hela världen, och som gjorde, att fransmännen föll i väldiga mängder vid Göteborg. Det var ytterst litet, som hade behövts, för att svenskarna skulle hava segrat, och hade icke landets övriga försvarsmedel varit så dåliga, hade varken fransmän eller ryssar fått bukt med svenskarna. Rösten sade mig, att ”om svenskarna blott hade kunnat hålla ut fjorton dagar till, så hade hela franska hären varit nedgjord” och att ”om fransmännen vetat, att svenskarna hade sådana fruktansvärda vapen, så hade de aldrig vågat anfalla”.

Även andra krigsredskap och krigsmaskiner fanns det med i detta krig, vilka icke nu (1907) finnas. Såväl flygmaskiner som luftskepp var betydligt större och mera utvecklade än nu. De hade även ett helt annat utseende än nu. Luftskeppen t.ex. som fransmännen i sådana massor förde fram vid bombardemanget av Göteborg, var konstruerade i tre olika skikt eller lager under varandra och med stora mellanrum. Om jag rätt uppfattade syntes de sinsemellan vara förbundna genom tunna stållinor. Högst upp var det en mycket stor spolformig gasballong, under denna på ett gott avstånd, kanske en hundra meter eller så, en något mindre bal-longkropp och längst ner en ännu mindre. Dessa luftskepp kom i hela svärmar eller flottiljer, liknande stora moln, samt var inhöljda i rök och utlöste massor av granater över de nedanför liggande platserna.

Märkligt nog var det mycket folk ute. Göteborg, vars största och viktigaste del på den tiden låg väster om älven, fick som förut nämnts, denna till största delen förvandlad till en grushög, under det att den andra stadshalvan blev mer förskonad. På västra sidan om älven och utefter kusten utkämpades de största och blodigaste striderna. Fransmännen gick här till anfall upprepade gånger och förlorade massor av folk. Men de landsatte oupphörligt nya trupper och förstärkningar under det att svenskarna icke fick någon nämnvärd undsättning. Fransmännens resurser var likväl nästan uttömda, då svenskarna kapitulerade. Det var väldiga massor av fransmän, som hade stupat här på ett jämförelsevis litet landområde.

Över hela den svenska västkusten ned till Helsingborg och Malmö låg en tung rök, och jag hörde, att även de här liggande städerna blev utsatta för luftbombardemang. Särskilt hörde jag Helsingborg och Malmö samt Lund nämnas bland de svårast hemsökta städerna. Även Stockholm blev angripet av luftflottor och fick många hus nedskjutna men lyckades dock genomgående bättre i sitt försvar än Göteborg. Luftförsvaret syntes här bättre ordnat och mera effektivt, bl. a. hade svenskarna här flera ”luftmaskiner” till sitt förfogande.

… (Not: 2) …

Söder om Stockholm – antagligen i närheten av Västervik – jag kunde ej så noga urskilja precis platsen – landsteg ryssarna för att gå dels mot Stockholm och dels mot Göteborg. De hade dessförinnan erövrat och med sina massor översvämmat hela Gotland samt Öland, och det var fara värt, om icke även den sistnämnda ön fick avträdas vid fredsslutet. Jag minns, att den nämndes i samband med fredsvillkoren, men jag var för svag att uppfatta, huru det gick med densamma. På Gotland såg jag långa marschkolonner av ryska trupper. Det vilade en tung rök över hela ön. Ryssarna, som efter landstigningen på fastlandet marscherade mot Göteborg för att komma fransmännen till hjälp, kom emellertid icke mer än ett stycke in i Småland, förrän svenskarna kapitulerade vid Göteborg.

I Nordsverige inföll ryssarna dels över Torneå, varest en järnväg då var byggd, samt dels över Kvarken. Det kämpades här i trakten närmare och norr om Stockholm med stor våldsamhet och även med mycken tapperhet från svenskarnas sida. Ryssarna föll i stora mängder men det hjälpte icke enär de kom i sådana väldiga massor. Hela norra Sverige erövrades, och som en av de städer, som här blev värst hemsökta och utplundrade, hörde jag Gävle nämnas. Boden hade socialisterna genom något förrädiskt trick överlämnat utan nämnvärd strid.

BLODIGA STRIDER I NORGE

I Norge inföll ryssarna i nordöstra delen av norska Finnmarken. Det gick vid denna tid en järnväg från Finland upp till Enare träsk och härifrån fortsatte den genom Pasviksdalen nordost ut. Från denna stora järnväg tycktes vid södra Enare träsk en mindre vara dragen upp till en plats norr om denna sjö.

Vid Tana älv mellan Valljok och Post i nedre delen av Karasjok socken såg jag den första stora slaglinjen och den första stora drabbningen. Slaglinjen var c:a två mil lång, och drabbningen var mycket blodig. Norrmännen, som blev slagna drog sig tillbaka till trakten mellan Gaggangajsarna och Nedre Skoganvarevattnet, där nya försvarsställningar intogs, och ett nytt blodigt slag utkämpades. Det var här som jag i min syn såg massor av gravar, lik, förvridna ansikten och lemmar. Over stora sträckor låg de fallna spridda, på somliga ställen i stora högar

Det var även här, som jag såg min kusin Helmer Johansson och en annan man, som var vita i håret av ålder. De är nu (1918) endast omkring 30 år gamla. Kusinen klagade över att en del av vår släkt hade fallit i kriget. Jag frågade då i Anden: ”Skall jag och hela min släkt vila här?”

Men han sade: ”Nej.”

Men striderna inskränkte sig icke enbart till dessa platser, ty rösten sade: ”Det kämpas våldsamt utefter gränserna, och här ser du två slag.” Norrmännen, som företog flera anfall och motangrepp, blev emellertid här slagna och måste vika långt söderut för ryssarnas massor.

I södra Norge, söder om Kristiania, i närheten av svenska gränsen, kämpade svenskar och norrmän skuldra vid skuldra. De franska krigs-fartygen och luftflottorna företog även angrepp mot de norska kuststäderna och åstadkom på sina håll mycket svåra ödeläggelser. Luftbombardemanget sträckte sig sålunda efter hela den norska kusten från sydligaste Norge ända upp till Trondheim, vars namn nämndes. Bergen, Drammen och Kristiania blev även nämnda som svårt hemsökta, men ingen av de norska städerna blev dock så grundligt ödelagd som Kristiansand. Det var i ruiner helt och hållet.

I och med Sveriges nederlag var Norges öde beseglat. Norge fick avträda allt land norr och öster om Lyngenfjord till ryssarna. Kriget fick ett hastigt förlopp. Det utbröt sommaren 1953 och tycktes även sluta samma sommar i början på höst e n.

Balkanstaterna har det dåligt ställt vid denna tid, i synnerhet Rumänien och Serbien. Vad Turkiet angår vill jag uppmana dess befolkning att vända sig till Jesus och icke förfölja de kristna, så att de blir utplånade från staternas antal. Även Grekland hade det illa ställt.

Judarna har vid denna tid i stora skaror återvänt till Jerusalem.

Jag bad i Anden och sade: »Jag vet, att ingen människa får veta din tillkommelses dag, men säg mig, huru långt vi är komna med avseende på Uppenbarelsebokens plågor?»

Herren svarade: »Däri har du rätt, men förrän flera plågor kommer skall andra komma, som skall förutse det och underrätta människorna om, vad som skall ske.

FINLAD EJ MED I KRIGET

Om revolutioner i Finland och detta lands frigörelse från Ryssland fick jag likaledes höra, men rösten sade, att friheten skulle bli kortvarig, och att befolkningen åter skulle komma under ryskt ok och bliva undertryckt värre än under tsardömets dagar. Det skulle flyta mycket blod i detta land. Vid tiden för 1953 var Finland fullkomligt lamslaget.

Finnarna hade icke deltagit i detta krig (1953). De var, som ovan nämnts, hårt förtryckta och hade säkerligen icke någon tillgång till vapen.

 

STOR HARM I SVERIGE ÖVER FREDSSLUTET

Det hade behövts en ytterst liten vikt i våg-skålen, för att både fransmän och ryssar skulle ha förlorat. Holland var upptaget av sitt krig i Ostasien, men hade eljest hjälpt oss.

Det rådde stor harm i Sverige över fredsslutet. Europa trodde, att Sverige och Norge skulle bli krossade. Det såg ut, som om det varit ryssarnas avsikt att lägga sig till med hela norra halvan av den Skandinaviska halvön, och då jag ängsligt frågade Herren om de båda länderna skulle bli tillspillogivna, visade Herren på Lyngfjorden och sade: »Så långt skola de komma men icke längre.»

Efter vad jag kan minnas, slapp svenskarna att avträda något av Norrland.

Handeln i Norska Finnmarkens gränsdistrikt var orsaken till detta krig. Kriget öppnades av ryssarna, varefter fransmännen kom till deras hjälp.

Not: 1)

I boken: Syner och uppenbarelser om världens framtid av Anton Johansson, utgiven 1940 finns följande intressanta tillägg:

… olyckliga utgång.  De hade till den tiden lyckats genomföra en stor del av avväpningen och gjort stora inskränkningar i landets försvarsväsen. Följden här av blev, att stora mängder av svenska män nu fingo släppa till sina liv i onödan, och att den framgång, som det blott behövts lite till för att nå, uteblev.  Den stora olyckan…

Not: 2)

I boken: Nya syner av Fjärrskådaren från Finnmarken av A Gustafson utgiven 1920, finns ytterligare en intressant notering i liten stil:

”Det var en stad till på svenska västkusten, vars namn Anton J hörde nämnas, och som blev särskilt svårt förstörd genom luftbombardemang. Han ville ej med bestämdhet påstå men tycktes sig dock med stor säkerhet erinra sig namnet Falkenberg. Det fanns på denna plats någon sorts anläggningar, som voro av stor betydelse för svenskarna. Han såg här ofantligt höga fartygsmaster nedstuckna i landbacken men kunde omöjligt bliva klok på, vad det skulle föreställa eller betyda. Någon fartygsförlisning kunde det inte vara tal om, ty sjön gick ett gott stycke därifrån och nedanför och masterna stod på en bergknalle eller höjd.”

Notera att Anton såg detta i en syn 1907! Boken skrev 1919 och gavs ut 1920. Besök gärna följande länk och förundras: Radiostationen i Grimeton

Dela eller skriv utShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someonePrint this page