Fariséernas surdeg

Texten nedan är inspirerad från Jesu samtal med lärjungarna, där Jesus varnar för fariséernas surdeg: Vilka är dagens surdegar? (Luk 8:14-21)

Surdeg generellt

● Surdegens storlek är enbart en bråkdel, av den egentliga degens.

● Surdegen funktion är att jäsa – blåsa upp – men också att smaksätta, göra brödet mer hållbart mm.

● Surdegens knådas in i degen och när den gör det sker en process som kallas ”genomsyrning”: Den lilla delen surdegen, påverka hela degen.

● Surdegen är en smula av gårdagens deg, som i sig är genomsyrad av den degens föregångare osv.

Surdeg som liknelse

Surdegen är bilden av något som är orent, den bär ju med sig det gamla. Det osyrade brödets högtid är en strak bild av hur man fullkomligt städar bort gammalt, för att ge plast för något nytt. Om det gamla får vara kvar, är det nya inte fullt ut nytt, utan en blandning – hur svag den än är. Och den minsta smula på nytt kommer att genomsyra det nya med det orena.

Surdeg i vårt dagliga liv

Den stund vi överlämnar våra liv i Guds händer – i tro på Jesus Kristi fullkomligt förnyande offer – sker det personliga osyrade brödets högtid. Vårt gamla rensas ut – totalt – och Guds nya flyttar in. Vi kallar det gamla för världens rike – det nya för himmelriket. Det av synd genomsyrade gamla riket i oss – världen – städas bort, och ett nytt, genom Guds nåd fullkomligt rent himmelrike flyttar in.

Låt oss därefter hålla ögonen öppna inför vår inneboende vilja till religiositet, så vi inte på nytt för in gammal surdeg: Fariséers, kyrkosystems och moderna trosriktningars surdegar.

Det är Jesus som frälst och frälser oss, inget annat.

“Var är er tro…?”

Orden kastas stundtals över oss, från uppblåsta trospredikanter – tagna ur Guds Ord men lösryckta ur sitt sammanhang. De  hjälper oss på intet sätt vidare genom att stärka oss, utan snarare tvärt om. Den tro vi har förkvävs, då vi upplever oss överbevisade och avslöjade. 

Men som ofta i evangelierna, finns samma berättelser upprepad med små differanser. Orden från ovan är hämtade från beättelsen om hur Jesus stillar stormen. Snabbt betraktade, kan vi tro att Jesus – med dessa ord – anklagar lärjungarna med. Men läser vi de två parallella texterna till Luk 8:25 – Matt 8:26 och Mark 4:40 – får vi mer förståelse av vad det är Han säger till dem.

 

OROSTIDER!

Idag har vi alla – Kristustroende, liksom icke… – all anledning vara bekymrade inför framtiden. Vår oro gäller oss själva, våra barn och barnbarn, vårt samhälle – ja mäsnkligheten. 

Problemen är många – detta kan vi inte blunda inför. Vår tro – hur “stark” den än är – löser dem inte. Enbart Guds kraft, kommer att göra det!

Vad vår tro, i detta sammanhang gör, är att den ger oss kraft, styrka, mod… Inte bara att överleva, utan att verkligen kämpa.

Du och jag som har fått nåden att tro på Jesus Kristus betraktar inte de mörka framtidscenariorna med fruktan och rädsla. Vi har ett mål bortom det som kommer att utspelas – vi närmar oss inte slutet, utan början!

 

“VARFÖR RÄDDA?”

För mer förståelse av orden: “Var är er tro?” går vi till de parellella ställena.

Det var vid tillfället ett riktigt, fruktansvärt oväder! Båten var på väg att gå under – alltså inte ngn vanlig blåsig överfart – och lärjungarna var uppenbarligen utom sig av rädsla! De hade med all säkerhet blivit räddare och räddare, och till slut var de övermannade av rädslan. Kanske hade de beslutat ge upp, sluta ösa båten, när någon gör en chansning: “Vi väcker Jesus! Han ligger ju bara där och sover.”

För min inre syn ser jag Jesus resa sig, med blött hår, blöta kläder, droppar av vatten hängande under nästan, hakan och öronen, men med ett varmt leende. Och de ligger inte minsta uns av anklagelse i Hans röst, när Han – efter att kvävt stormen – säger:  “Varför är ni rädda? Så lite tro ni har?” (Matt: 8:26), “Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” (Mark: 4:40).

Tro, målas stundtals ut som en prestation. Tro – som Guds Son talar om här – är en trygghet och ett i Gud förankrat hopp. 

Tro är inget vi blåser upp oss med, tro är något vi vilar i.