Varför gör inte Gud slut på ondskan?

“Nej, svarade han, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar ut ogräset.”

vers 29, ur Matt 13:24-30


När det goda utsädet gror och växer, sida vid sida med det dåliga, går de inte att skilja. Då växtperioden närmar sig sitt slut står de där och deklarerar med sina ax vad som är vad- men växtperioden måste få sin tid. Det går inte att rycka loss ogräset från vete, då deras rötter flätats in i varandra. Rycks ogräset upp, riskerar hela skörden bli förfelad och dö. Först måste vetet få mogna.

Vår önskan om ett omedelbart slut för ondskan, måste därför stilla sig vid tilliten till Guds suveränitet. Hans odiskutabelt precisa förmåga att välja rätt tid för skörd.

Hej

Denna sida kommer snart att på nytt leverera inlägg.

Liksom tidigare kommer jag kommer ta upp allvarliga händelser i nutid, men framför allt dela erfarenheter jag fått och får till min egen och om möjligt din uppbyggelse. 

Rykten och skvaller, för att kittla öronen och locka läsare, får de som så vill ha, leta efter på andra delar av internett. Jag anser att tiden är alldeles för allvarlig för den typ av läsarfrieri.

Om du har tipps, idéer eller kritik – för, på eller mot sidan – är du välkommen med dessa som kommentar till detta inlägg, eller genom att skriva till:

bertil.rosenius@ikristus.se

Nutida profetior

… vart har det tagit vägen, finns det inte rum för dem längre – eller behov?

Tanken slog mig när jag stod och tittade på böcker i min bokhylla – och lite senare – i anteckningar i en pärm. Jag hittade flera gamla böcker och kortare artiklar, med svenska och nordiska profetior.

Där fanns profetior av: Anton Johansson – Finnmarksprofeten från Norge. Birger Claesson, Birger Ohlsson, Emanuel Minos – från Norge. Jukka Rokkos – från Finland, profetissan i Uleåborg i Finland – “fröken Heinonen”. Åke Forslin, Sven Svensson – Böne-Sven – m.fl. Några få, av säkert många nordiska röster.

Men var hörs dessa röster idag? 

Via Youtube och Facebook når oss många både sannolikt sanna och sannolikt osanna profetior, från världens alla hörn, men ytterst få från och om Sverige och Norden – varför?

Jag har självklart inte svaret, men måste få erkänna att jag står mycket djupt allvarlig, och seriöst undrande, inför detta. Från slutet av 1800-talet och fram och över mer än halva 1900-talet, var de profetiska rösterna i Sverige starka, lyssnade till och i sann vaken anda livligt diskuterade: “Är detta sant eller falskt?” I dag tycks dessa lokal tilltal ha tystnat, överskuggade av de storordiga internationella tilltalen.

Jag tror inte vi är i mindre behov av Guds tilltal idag än 1950, och jag tror inte Gud vill tala mindre idag än då. Men vågar vi föra Hans ord vidare, eller backar vi för belackarna?