Snacka corona eller evangelium

Men avvisa dumma och meningslösa dispyter. Du vet att de föder strider, och en Herrens tjänare ska inte strida utan vara vänlig mot alla, skicklig att undervisa och tålig när han får lida. Han ska i ödmjukhet tillrättavisa sina motståndare. Kanske låter Gud dem omvända sig, så att de kommer till insikt om sanningen och nyktrar till ur djävulens snara, där de hålls fångna så att de gör hans vilja.

2 Tim 2:23-26


När nu rapporter om hur vaccineringen skapar biverkningar börja komma, så låt oss som Guds barn undvika att fastna i de diskussioner som kommer att följa – även om det är viktigt att vara medvetna.

Paulus tal om hur ett oändligt, uppblåst och meningslöst diskuterande inte leder någonstans. Självklart kan vi ha åsikter om cronans orsak, effekter och motåtgärder! Men låt oss erkänna att det är svårt för oss “vanliga” att sålla fram vad som verkligen är sant och vad som är osant. Professor A hävdar en sak, men Professor B hävdar något som är tvärt om.

Vi måste komma ihåg att digitaliseringsteknik och internet innebär en oanad möjlighet både till information och till desinformation! Men med denna möjlighet flödar en flod av väl genomtänkta och välformulerade lögner. De saluförs via oerhört trovärdigt konstruerade “Breaking News” och “dokumentära” inslag. 

Lås inte oss – som Guds barn – driva på spekulationer om corona, på bekostnad av utrymme för evangelium.

Jag menar och är övertygad om att vi lever i en tid då möjligheten att svara upp på människors existensiella frågor och oro, för att väcka och leda dem till tro och frälsning, är unik och av sällan skådat slag. Låt oss vara medvetna om detta och bruka tid och möjlighet rätt.

Men, låt oss också vara medvetna om att detta kommer att orsaka andligt krig. Satan kommer att rasa och gör allt för att stänga de vägar som öppnar sig för verkligt livs förvandlande samtal. Vi får inte, i dessa dagar, låta oss utnyttjas att lägga kraft på att delta i och sprida meningslösa debatter, för då hjälper vi Satan att fördunkla och stänga ner de möjligheter som coronan ger oss.

Vi behöver be Gud om Hans ledning för att förstå hur vi skall agera nu.

DU – är en MÖJLIGHET

Så har vi återigen fått säga “Farväl!” till ett avslutat år
och “Välkommen!” till ett nytt.
Jag vill därför börja detta inlägg med att önskad dig:

 Guds Rikaste Välsignelse

inför detta, de nya möjligheternas år

 


Därefter gick Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. En stor skara från staden gick med henne.

När Herren såg henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: “Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: “Unge man, jag säger dig: Stå upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor.

Luk 7:11-15


Det var tidigt på morgonen, onsdagen den 30 december, som jag frågade Gud efter en hälsning att dela med dig. Jag fick den ganska omgående, först i form av en enda mening: “Både din förmåga och din oförmåga är en till gång för Gud!” och en stund senare påmindes jag om berättelsen om vad som hände vid staden Nains port och om änkan och hennes son.

***

Vad har du och jag för förmågor att lägga i Jesu händer? 

Många skulle kanske kunna göra en lång lista och hitta mycket att välja mellan, kanske kan man sjunga, spela instrument, leda samlingar, predika… Kanske har man lätt att samtala med folk man möter. Kanske har man möjlighet att bjuda hem människor. Ja jag vet, att just nu – med tanke på corona – är vi alla begränsade, men jag hoppas du förstår vad jag menar. Vissa har uppenbara förmågor, andra – som jag och kanske du – tänker ibland: “Vad kan jag göra? Kan jag göra något överhuvud taget?”

I detta sammanhang, då vi känner oss hjälplösa inför vår egen oförmåga, kommer rubriken, längst upp över detta inlägg, och berättelsen om änkans son till tröst och hjälp. För vi är ju ändå alla förmågor, i Jesu händer.

Hur passar då berättelsen om änkans son in i detta påstående?Kanske har du redan räkna ut det, men om inte, så låt mig få berätta hur jag kan se på den. 

Den unge mannen, som bärs ut genom porten är avliden. Han har varit sin mors – änkans – stöd och framtida trygghet. Nu är han, i ordets bokstavliga bemärkelse, en bild av fullkomlig oförmåga. Men just i detta tillstånd, gör Jesu honom till ett exempel på hur Han, Jesus, kan göra en uppenbar omöjlighet, till en mirakulös möjlighet.

Du och jag, har just lämnat porten, som leder ut ur det gamla året och gått in ett nytt. Vårt nya år ligger öppet och oprövat. Låt oss inte begränsa det med vår oro över vår oförmåga. Låt oss lägga oss själva i Jesu händer och tacka – i trosvisshet tacka Honom. För om Han kan väcka döda till liv, och gör det fullkomligt omöjliga till möjlighet, så vet vi – och har rätt att tacka Honom för – att Han förmår göra på samma sätt, också med det lilla jag och du är och har.

Amen!

Tid för samarbete

Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.

Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden.

Ef  6: 10-14, 18


När jag tänker på bön och när jag själv ber, gör jag det ofta mot bakgrunden av en av två aspekter: 

  • Bön är gemenskap med Gud. 
  • Bön är Andlig strid.

Ofta – under de senare åren – har bönen för mig nästan uteslutande haft karaktären av Gudsgemenskap. Detta är självklart en oerhört viktig form! Jag behöver mycket av gemenskap med Jesus Kristus – exempelvis genom bön – för att om möjligt skala av mitt eget och kunna bli något mer lik Honom – ett av målen för mig och alla Guds barn. Men den andra formen, eller avsikten med bön får jag därför inte missa: 

Min bön är ett samarbete med Gud – och genom Honom – med de av himlarymdernas makter och väldigheter som är i Guds tjänst. 

Allt detta är möjligt genom Anden, som Gud låtit flytta in i mig som ett förskott på mitt arv och ett sigill på att jag tillhör Honom, från den dagen jag blev frälst.

I mig själv äger jag inte mer kraft än att jag kanske kan påverka en del av min och andras vardag. Men med Andens hjälp, revolutioneras denna möjlighet totalt! Med Andens hjälp ges jag möjlighet att via bön tränga in i den del av verklighet, som vi kallar “det osynliga” och genom den möjligheten kan jag sträcka mina knäpptaatt verka långt mycket mer och långt djupare, än jag någonsin kan göra med mina fysiska händer. 

Därmed är jag inte ursäktad, så att jag kan blunda för vad jag kan göra för min nästa, rent medmänskligt. Men jag börjar ana att det finns en möjlighet att samarbeta med Gud på ett sätt där min bön kan åstadkomma så oerhört mycket mer – eller verka på ett annorlunda sätt – än som mitt fysiska handlande kan verka.

Vid mina stunder av bön, har jag därmed, under den senaste tiden, börjat närma mig en ny medvetenhet av bön, trots att jag ber med ungefär samma ord. Jag låter mig påminnas – av Anden – att jag med mina böner, förutom att umgås med Gud, också ges möjlighet att samarbeta och strida med Honom och med Hans obegränsade krafter. 

Hitta ditt microbönehus

…mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk.

 ur Jes 56:10


Templet, intar en central plast i judendomen, i den judiska historien och genom allt detta också en central plats i den kristna historien och varje på Jesus Kristus troendes liv. Templet är en helig mötesplatsen, mellan Gud och människan. Så även om vi som kristna, på grund av geografi och nationell historik, inte har samma koppling till templet som judarna, kvarstår faktum att templet intagit och kommer att inta, en dominerande plats också för oss.

Templet, denna stora byggnad, den heliga plats, som är en förbild för så många andra helgade byggnader som synagogor, kyrkor, kapell och missionshus, kallas på flera platser av Gud själv och i Guds Ord för bönens hus, eller bönehus.

Tänk att ett sådan heligt hus, av Herren ges denna benämning “bönens hus”. Det bör påminna oss alla – judar och kristna – om hur viktig och central bönen är i vår gemenska med Gud och för vår tro. Jesu liv och agerande – Hans timmar av bön inför Fadern –  står som exempel på bönens betydande form för gemenskap med Gud. Om nu Jesus “Den Enfödde, som själv är Gud”, (Joh 1:18) behövde be så mycket…

Bönen är våra hjärtslag, i vår gemnskap med Gud. När bönen tystnar, dör trons hjärtslag. Låt aldrig det hända, och om det hänt… Gud kan och vill uppväcka dig till nytt liv – just nu! Och säker finns en vrå någon stans som du kan gör till ditt “bönehus”. Det kan vara den enklaste vrå – kanske ett hörn av din soffa. För gemenskap med Herren blir din böneplats, ditt “microbönehus”, till stor välsignelse.

Jul – 2020


Jesus sade: “Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”

Mark 1:15


Få helger på året är väl fyllda av sådana kontraster som just jul. Där finns hos många känslan av trygghet, mysighet, tillhörighet. Men där finns också hos många känslan av otrygghet, olust och ensamhet. Känslomässiga kontraster, som inte bottnar i ekonomi och välstånd, utan utgör resonansen från det inre djupet.

Detta kan vara fyllt av Guds närhet, mitt i enkelhet, fattigdom och brist på mänsklig närhet. Men det inre djupet kan också vara ekande tomt, där Han stängs ute. Kanske tomheten ekar som mest mitt i storslagenheten, glamouren och vänkretsen.

För dig, som upplever att din källa är tom, kommer jag under julhelgens dagar, var morgon, böja mina knä inför Gud och be särskilt för dig, om välsignelse över din dag. Jag vet inte vem du är, men Herren känner dig!

Jag ber att din källa skall fyllas av Guds levande liv. Ett liv som inte mäts i utanpåverk och omständigheter, utan i trygghet av att Han är hos dig. Han vill att du upptäcker Honom, Han är mycket närmare än du tror, Han är inte mer än en bönesuck bort. Den sucken behöver inte vara välformulerad, inklädd i vackra ord. Han hör vad du menar, inte vad du stapplande och stakande formar.

Vi påminns var jul om Guds gåva till oss: Om Jesus Kristus och vad Han gjorde då Han tog konsekvensen av vår vilsenhet. Han öppnade dörren hem till Fadern. Nu har du möjlighet att ta emot gåvan, säga “ja” till Hans erbjudande. Det är ett val. Du har just nu all frihet att välja. 

Gud välsigne dig – Amen! 

“GUD: VÄLSIGNA… “

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: “Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Matt 28:18-20


Jag ber dagligen om välsignelse till frälsning för… nej, inga namn nämnda.

  • Välsigna … till frälsning! 
  • Välsigna … för han/hon/de behöver det verkligen! 

Visst låter det fromt och bra och därmed lägger jag med dessa böner, allt i Guds händer – kanske gör du på samma sätt? Och när vi gjort det, kan vi uppleva oss ganska nöjda som kommit ihåg…

Människors frälsning

Men i vecka, medan jag bad, nådde en ny tanke in mellan bönerna: Gud har ju redan försonat alla människor – “hela världen” – med sig själv, i Jesus Kristus. Det finns inget mer för Gud att göra avs försoningen mellan människan och sig själv, men människan måste få förståelse för detta.

Människan måste – beträffande sin frälsning – mötas av ljus och salt. Ljus som upplyser henne om varför hon måste bli frälst och salt, som påverkar henne att ta emot Guds utsträckta erbjudande om försoning, så inte budskapet hamnar i glömska och förruttnelse.

Människors behov

Men också i många andra avseenden kan våra böner nästa vara gycklande – när vi tänker efter. Vi lever i välfärd och vi ber Gud välsigna den fattige…

Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: “Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? (Jak 2:15-16)

Vår kallelse

Vem kan vara ljus och salt och en hjälpande hand i andras liv? Är det inte just jag, är det inte just du?

Gör vi våra bön om “välsignelse” – vare sig det gäller frälsning, eller välsignelse av annan art – till ett medel för att bolla Jesu kallelse till oss, tillbaka till Gud? 

Nästa gång jag ber Gud välsigna, får bönen inte bara bli en möjlighet för undflyende från det jag själv kan göra. Nej, bönen måste formas till en fråga och verkligt innerlig bön: “Herre, hur kan jag – som Ditt redskap här och nu – förmedla din välsignelse till någon denna dag?”  

Det gäller dig och Jesus

När Jesus närmade sig Jeriko satt en blind man vid vägen och tiggde. Han hörde folk gå förbi och frågade vad som hände. Man berättade för honom att Jesus från Nasaret gick förbi, och då ropade han: “Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” De som gick främst sade åt honom att vara tyst, men han ropade bara ännu mer: “Davids son, förbarma dig över mig!”

Jesus sade till honom: “Du får din syn. Din tro har frälst dig.”

Luk18:35-39, 42


Hur mycket låter du dig påverkas av folk som bara går förbi, eller människor i din närhet? Den blinde mannen utanför Jeriko lät sig inte styras, det gällde ju Jesus och honom själv. Den förståelsen och den oböjliga viljan, förändrade hans liv totalt!  

Bön – tid för sammanträffande

“Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”

Jesu ord i Lukas 18:17


När jag läser Jesu ord ovan, påminns jag om hur jag själv alltid haft förmånen att få bära en enkel, barnslig tro, på Gud – jag tror faktiskt att många delar denna erfarenhet med mig. Tron på Gud har för mig alltid varit naturligt och självklart, i allt från minsta beståndsdel av nuet och det fysiska, till hela universums oändlighet. Men det var inte förrän i tonåren, som frågan om “Gud och jag” blev en fråga, ett erbjudande, som jag tog tag i.

Att jag tog tag i “frågan”, ledde till att Gud blev en levande, personlig verklighet. Medan Gud – före den dag då jag blev frälst – var en verklighet jag kände till, blev Han den dagen, konkret närvarande och deltagande i mitt liv. Från den dagen – en dag strax efter påskhelgen 1969 – är Han inte bara en “högre existens” – en “någon” vars verkliga innebörd jag fjärmat mig från – Han är den konkrete och deltagande Herren i mitt liv. Han är det inte genom mitt förtjänande, utan genom Hans kärlek, vilja och nåd.

Frågan om att känna till eller verkligen känna, är skillnaden mellan att vara religiös och att vara ett Guds barn. En religiös människa har en uppfattning om Gud. Ett Guds barn har tagit emot Gud och uppfattningen, har blivit en närvarande upplevelse.

Denna uppfattning av, är kanske inte alltid – ens för mig som ett Guds barn så konkret som jag önskar, men viljan, att inte bara känna till utan verkligen lära känna allt mer – är djupt rotad.

Och jag kan inte annat än att – grundat på min egen erfarenhet av gemenskap med Gud, under mer än 50 år – från djupet av mitt hjärta uppmana dig:

Tag emot Guds erbjudande om gemenskap. Vårda och vattna den genom stunder av bibelläsning, bön – i stillhet inför Honom. Hitta en hörna i ditt “livsrum”, där du regelbundet får vara ostörd med Honom.

Vad är mitt CV värt – inför Gud?

Berättelsen om farisén och publikanen Luk 18:9-14

Berättelsen ovan är berättelsen om, en vanlig hederlig människa. En om människa som levde enligt lagboken. Dvs som inte gjorde något som var förbjudet och som gjorde var som var påbjudet. Bibeln kallar honom farisé.

I samma berättelse finns också en annan människan, illa omtyckt. En person som man viskade bakom ryggen på. Som tagit tjänst hos okupationsmakten och drev in skatter och tullavgifter till den romerska stadskassan. Bibeln kallar honom för publikan.

Så vid ett tillfälle – det står inte om det var en vardag eller en högtid – kommer båda dessa till templet för att be.

Farisén skrider värdigt fram genom templet. Kanske finns där fler som han nickar åt och skänker ett högburet överseende leende. Det gäller ju att visa upp sig, utan att beblanda sig… Så ställer han sig mitt i helgedomen och deklarerar sitt CV inför Gud. Han berättar om andras synder – som han naturligtvis inte själv deltar i. Han berättar sitt regelbundna religiös fasta och sin oklanderliga lydnad till det påkallade givandet.

En tiodel av sin förtjänst! Så mycket ger han minsann. Mer behövs inte enligt lagen. Han ger inte för de fattigas skull, utan för att uppfylla lagen, för att därigenom få räkna sig som rättfärdig. Att hjälpen till de fattiga därmed bottnar i egoism, är inget han tänkt på.

Publikanen är en helt annan människa. Han skrider inte in templet, utan smyger in och ställer sig lite skym undan. Han har inget behov av att bli sedda av andra, inget CV som han vill skylta med. Han har ett behov av ett möte med Gud och av Guds nåd. 

Därför börjar han inte sitt möte med Gud genom att påkalla sitt eget CV. Han bokstavligt krymper ihop inför Gud. Varje cell i hans kropp vet vad de är i sig själva och han enda ord till Gud är: Gud var nådig mot mig, syndare.

Jesus säger om publikanen: Han gick hem rättfärdig!

Vi har alla behov av Gud! Men detta behov kan aldrig börja fyllas utan att vi är tömda på vårt eget – vårt eget CV.

Vems tjänare är du?

Men ve er som är rika! Ni har fått ut er tröst. Ve er som är mätta nu! Ni kommer att hungra. Ve er som skrattar nu! Ni kommer att sörja och gråta. Ve er när alla människor talar väl om er! För på samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna.

Luk 6:24-26


Vad vill du att människor säger om dig och förknippar dig med? Är det med din position i arbetslivet, dina exklusiva intressen, ditt vackra hem…? 

Det finns bara en du skall sträva efter att bli förknippad med – i handling och ord – detta oberoende av din önskan om människor uppskattning.

Handla och tala så som Gud förmanar dig! Sök inte människor tillrop. Människor kan bara ge dig en kort och flyktig lön – som mycket snabbt kan tas i från dig. Men Guds lön, för ett osjälviskt tjänande, har evigt värde.