“Jobbigt” att be?

Jag måste erkänna – ibland tycker jag det.

Ibland har jag så mycket jag “måste” (vill) göra, att det tar emot att ta tid för bön. Å mitt under min bönestund irrar plötsligt tankarna iväg i andra banor och jag upptäcker att jag rabblar av gammal vana. Ja ibland till och med att jag inte vet var i mitt bedjande jag är. Eller än värre… Idag upptäckte jag att jag bad “Guds dagliga välsignelse” över några som varit döda i flera år.

Tänk att vi – eller i vart fall jag – kan ha så svårt för att mobilisera tid och kraft för bön – denna fantastiska möjlighet vi fått som gåva.

Tänk om Gud skulle reagera som jag, inför bön.Han har ju lyssnat till tusentals böner samtidigt – dygnet runt – i tusentals år… och ofta samma delvis oengagerade böner.

Tänk om vi inte skulle ha möjligheten be eller vetat att bedjandet är lönlöst.

Men nu är det inte lönlöst! Gud lyssnar till allas böner. Bönen är inget påtvingat, men en möjlighet! Om vi inte förstår det så, måste vår första och innerliga bön bli: Gud, lär oss bedja! 

Finns det hopp för världen?

Nej! Men det finns ett underbart hopp för människan – när hon vänder sig till Gud.

“Människor ska tappa andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen, för himlens makter ska skakas. Då ska man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig.”

Luk 21:26-28


Självklart får vi inte ge upp världen! Medan begreppet “rädda världen”, allt mer börjar känns som en utopisk hypotes, får vi inte glömma våra medmänniskor och deras lekamliga och andliga hälsa. 

Att börja punkta upp alla hot som seglar upp vid den närmande framtidens horisont är bortkastad tid – om man inte behöver väckas förnekelsens koma. Men där med är det inte det verkliga slutet vi ser, utan den verkliga upprättelsen. Vi är påväg mot den tidsmässiga punkt då Guds globala förvandling kommer att äga rum. Jesus skall komma åter, upprätta ordning enligt Guds kärleksfulla vilja och införa ett kommande tusenårsriket.

Därmed är det vi nu kanske kan uppleva som hopplöshet, inte vad det ser ut att vara, utan något Gud själv – genom sin Son – kallar för födslovånda, inför det ny.

När vi nu förstår det så – att det handlar om födslovåndor – vad är det då som skall födas? Jo, det som redan nu har liv, skall födas fram i ljuset. Dvs den nya världen, med den av Gud frälsta människan skall födas fram.

Som frälsta har vi därmed inget att oror oss för. Gud har, genom sin Ande, den stund vi blev födda på nytt, befruktat oss till att födas in i den nya världen – vi är all Guds barn, eller: Vi är Guds foster, i den kropp som nu omsluter oss.

Oavsett vad framtiden annonserar, oavsett vad som drabbar kroppen, är vi de mest tryggaste människor som finns! Vi har inte världens afton framför oss, ut Guds frälstas morgon. Detta faktum, denna möjlighet, måste få predikas – medan tid ännu är!

Bön för Sverige – en bön för alla andra

Jag har en bön för vårt land: Att landet skall vända om till Gud!

Jag ber att Gud skall väcka all kärlek som stelnat och allt av teologiska “teknikaliteter” och försök till nydanande av Bibliska redan fastställda ordningar.

Jag ber för Sverige att vi skall bli ett föredöme, enligt Guds märke och mått. Att folken runt omkring oss skall “tvingas” fråga: Vad har hänt med Sverige? Och att det som hänt skall peka på Gud.

Sverige har varit ett framgångsland. Men politikerna har förkastat Gud och själva tagit åt sig äran. Den självpåtagna ärans väg, är en väg mot undergång – om den får fortsätta grassera fritt.

Jag ber en bön för landet: Att Gud på nytt skall få bli landets ledare – till frälsning för andra.

Bli andra till fall

”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” ”Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”

Ur 1 Mos 3:1-4


Vad innebär det att bli: “Andra till fall”?

Ja, det första vi kanske tänker på kan vara att lura andra, genom att sprida direkta lögner. Men det innebär också att genom muntlig eller skriftlig manipulation förvanska sanningen, så det som är sant framstår som tvivelaktigt och till slut som lögn, medan det som är osanning blir sannolikt, för att slutligen uppfattas som det rätta och sanna.

Detta är inget nytt. Detta har i alla tider varit lögnens faders sätt att arbeta. Att aktivt och medvetet skaffa sig lobbyister – liberalister – som tränger in i kretsen av oss troende för att försöka få oss att – utan att vi märker det – sakta och stegvis vika av från Guds väg. Den absolut vanligaste argumentet man gömmer sig bakom i detta är utnyttjandet – och därmed kränkandet – av kärlekens sanna natur och innebörd. 

Den allra första i mänsklighetens historia som lobbade var orm: “Skulle Gud ha sagt så…?” Dvs. han kallade inte Gud lögnare, utan fick Eva och Adam att tro att det var de själva som missförstått Gud.

När sedan Eva och Adam börjat tvivla på sin ursprungliga uppfattning av vad Guds sagt och menat, började ormen förklara varför inte Gud kunde avsett det Han sagt så som Han sagt det och så som Eva och Adam uppfattat det: Det fanns ju inget ont i att äta av trädet. Det innebar ju bara ett positiva framsteg. Människorna skulle ju få leva ut och bli än mer lika Gud. Det var väl inte fel.

Så ledde ormens manipulation – inte genom skrämsel eller hot, utan genom “oskuldsfull” argumenterande – hela mänsklighet till fall. En argumentations modell som lobbyister ständigt för segrande fram, då man skamlöst, med kärleksbudet som vapen, för sitt resonemang steg för steg till den punkt där sanningen blir lögn och lögn blir sanning. 

Vänner, det är dags att bestämma sig vart vi som kristenhet i Sverige vill höra hemma: I Ordets värld eller i HBTQs värld.

Att kämpa

Om inte Din undervisning var min glädje, skulle jag gå under i mitt lidande. Jag ska aldrig glömma Dina befallningar, för genom dom ger Du mig liv.

Ps 119:92-93


Hur vinner vi striden mot världens förförelser, som ständigt möter oss? Gud har inte lovat att vi skall vandra vår kristna väg utan att möta dom! Så vi måste vara beredda på dom och inte låta oss inledas i dom – inte tillåta oss öppna upp för dom.

Detta innebär inte att vi inte kan hindra dom komma mot oss, men vi måste hindra dom att stanna, vi måste låta dom passera.

Jag tror att den största faran med förförelser är att vi tror att vi kan hantera dom. Vi menar att vi kan tilllåta oss släppa dom en bit in på livet. Vi bestämmer oss omedvetet: “Det är ok till en viss gräns – hit men inte längre!” Det betyder att vi tillåter en viss nivå av dess frukt att realiseras. Problemet blir att när den nivån är uppnåd, skjuter vi lätt gränsen framåt – en liten bit i taget, vi tillåter oss: “Tänja lite på gränserna och lite till osv.”

Att kämpa mot världens förförelse, innebär att inte tillåta oss sätta några egna “gränsvärden”, utan att bestämma oss för att det är Guds Ord som gäller. Vi måste ställa diagnos och sätta benämning på handlanden utifrån de benämningar som Ordet sätter.

Detta betyder inte att vi inte kan komma att falla! Detta betyder  inte att vi skall bedöma och döma andra som inte delar vårt förhållningssätt. Att leva är mer komplicerat än att sätta upp knivskarpa gränser – i all synnerhet för andras aggerande. Men det handlar om att jag och du förstår och erkänner de Bibliska reglerna och arbeta för att hålla dessa. Det handlar om att kämpa för att upprätthålla Guds undervisning och befallningar och att inte på nytt göra om Evas och Adams uppror – att förkasta det som är Hans vilja.

Det gäller att våga läsa Guds Ord och att tillämpa Guds Ord. Inte börja anpassa det till världens ord – då blir jag och du, församling och samfund och slutligt hela kristenheten själv förvirrad, svag och slutligen också förvirrande – både för varandra, inför för den värld där vi skall uppträda som salt och ljus.

“Tror ni att JAG kan…?”

När Jesus gick vidare därifrån, följde två blinda efter honom och ropade: “Förbarma dig över oss, Davids son!” Och när han hade kommit hem, gick de fram till honom. Jesus frågade dem: “Tror ni att jag kan göra detta?” De svarade: “Ja, Herre.” Då rörde han vid deras ögon och sade: “Så som ni tror ska det ske för er.” Och deras ögon öppnades.

Matt 9:27-30


Vad har vår tro för prestationsförmåga? Är det vår tro som utverkar under? Dvs är underverken beroende av någon form av “styrkan” i vår tro?

Vänner, vilken underbar enkel fråga Jesus ställer till de blinda ovan: “Tror ni jag kan göra detta?” Undret handlar alltså inte om att deras tro, skulle prestera kraften. De krävdes inte på någon form av specifika mantra eller ordformuleringar, inte heller något fysiskt ritual i form av aggressivt stampande eller något uppblåst skrikande och högljutt befallande… som om det skulle sätta Guds kraft i rörelse. Det var deras förtröstan på Jesu förmåga, som deras tro handlade om.

Dvs de trodde att Jesus var Guds Son och hade all makt att göra under! Tror du det?

Hur “snett” kommer vi inte ofta i detta, och hur mycket begränsar vi Guds kraft, genom att göra Honom “beroende” av våra egna prestationer och mönster, när allt Han vill är att vi litar på Honom?

Därmed – menar jag – blir det också lätt fel när vi talar om att vara “starka i tron” och att det är människor med stark tro, som får vara med om under och mirakler. Jag menar att det snarare är tvärt om. Berättelserna i Guds Ord handlar oftast om svaga människor, som i sin enkla och “naiva” tro är fullt förvissade om att Jesus är Guds Son och som vet att för Honom är inget omöjligt!

Jesus kan! Och det utan “hjälp” av vår pösiga tro. Den som tror att det är pga styrkan i vår egen tro, eller vårt fäktande och skränande, som det “hänger”. 

Det är med tron på Guds ingripande till mirakler, som med tron på Guds frälsning.

Gud formar oss – frälser oss – så att vi får bli Hans barn. Det är inte vårt eget formande som gör att vi blir godkända som Hans. Det är först när vi släpper taget om oss själva – vare sig det gäller frälsning eller under – och ger oss själva till Gud, som frälsning och under sker.

Skall detta då tolkas så att när de under vi ber om inte sker, så är det vi som inte släppt taget och överlåtit oss tillräckligt till Gud? 

Nej! Vi får inte gräva ned oss i att hitta de svar vi ändå inte kan hitta!

Då det vi ber om inte sker, får vi fortsätta lita på Gud – och fortsätta att be så länga bönesvar är möjligt att få. För Gud kan – eller hur – det tror vi ju! Får vi inte det svar vi vill, får vi vila också i detta. För trons kraft kommer inte från oss, utan från Gud. Och även ett uteblivet bönsevar kan över tid visa sig vara just ett bönesvar… 

Gud gör aldrig några misstag och den tro som vilar i Gud, gör heller inga misstag!

De läromässiga dikena

Jesus sade till dem: “Akta er för fariséernas och saddukéernas surdeg!”

Matt 16:6


Utmed “den smala vägen” finns både diken och djupa hjulspår där vi lätt kan hamna. Det kan handla om mönster och vanor, som ju i och för sig generellt är bra, men som kan leda bort från det nära livet med Herren. Handlings mönster och tankar som i sig själva blir nog – tillräckliga – och i vars stabila struktur vi upplever en falsk trygghet. Fariséerna och saddukéerna ger oss exempel på sådan diken och hjulspår som vi lätt kan hamna i, och som vi faktiskt kan skönja likheter med i vår liv idag.   

Kanske kan man likna saddukéerna vid de som strängt värnar om det liturgiska och på liknande sätt likna fariséer vid dem som på motsvarande sätt värnar om det teologiska. Dvs att de ena menar att den yttre symboliken är viktigt, medan de andra menar att det är detaljstudierna av Ordet som är viktigt?

Visst är båda dessa saker viktiga, men viktigast är gemenskapen med Gud. Den når man inte via de yttre tingen och inte heller via läromässiga normer. Gud når man via Guds nåd. Därur formas vi, genom gemenskap med Guds Ande. 

Kanske kommer detta formande – genom Anden – att färga delar av vår liv så att det delvis kan liknas vid de nämnda gruppernas beteende. Men det går aldrig att ta en bakväg in i Guds rike, via dessa yttringar. De måste födas ur Andens kraft i oss. 

Det är som när ett barn lär sig gå, tala, springa. Barnet gör sig inte själv, på förståndsmässig grund, till människa genom hon eller hon bestämmer sig för att lär sig bli människa. Utan därför att barnet är människa, kommer han eller hon att formas att gör allt det som människan bassalt gör.

Först kommer livet in och föder foster, vilket är ett barn, vilket är en människa som utvecklas som människa. På samma sätt föder Anden, när Han får verka nytt liv. Vi kan inte föda vad Anden föder, genom upprätthållandet av vare sig liturgi och/eller teologi.

Anden är den nödvändiga börja och den nödvändiga fortsättningen. Varken ett människobarn eller ett Guds barn föder sig självt.

 


NOT: Låt mig härmed poängtera, att människan inte på något sätt är mindre människa, om han eller hon pga av handikapp – oavsett form – inte utvecklas enligt vissa konstruerade normer! Bilden med “gå, tala, springa” måste ses symboliskt.

Motgångarnas “plus”

Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. 

Rom 8:28

Våra motgångar skall få oss att söka Gud, så att vi i de verkliga striderna förblir förankarde i Honom och litar på Honom.

Det är nu ganska många år sedan framgångsteologin var “på tapeten”. Dvs förkunnelsen att för den som tror skall allt, alltid gå bra och livet vara “guld och gröna skogar”. Till denna förkunnelse kopplades också ofta läran att framgångsriktro var avhängigt av våra gärningar. Människor vittnade i detta sammanhang om hur de ena dagen gett något åt en behövande och nästa dag fått tillbaka något liknande, fast mycket, mycket bättre och mer värdefullt. Ja, framgångsteologin var inte bara en förkunnelse om framgång – för den “sant kristne” – den blev också en form av gärningslära, för framgången var en belöning. 

Jag vet inte var denna lära fick sitt upphov och näring ifrån, men knappats var det från Guds Ord. För Guds Ord är snarare fyllt av förkunnelsen om att den kristen lider mints lika mycket i denna världen, som alla andra.

Vad har då lidanden för uppgifter? En av dem har jag nämnt inledningsvis: För att vi alltid skall söka Gud och i ödmjukhet vara medvetna om vårt beroende av Honom.

En annan orsak – det finns säkert flera –  är att:

Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud.

2 Kor 1:4 

Det är nog utan tvekan så, att den som själv prövats och lidit och vet vad detta innebär är den som på bästa sätt kan förstå, trösta och hjälpa. Vår bästa förebild för detta är Jesus Kristus själv. Han är vår frälsare, den ende, men Han har inte blivit detta utan att första klätts som en människa, i kött och blod – med allt vad det innebär. I sin jordiska kropp drabbades Han inte bara av allt, som alla människor kan drabbas av, Han drabbades av allas allt. 

Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Jes 53:4-5

Låt oss därför, när vi får lida, minnas Jesus Kristus…

Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron.

Heb 12:2

… och härda ut i att vårt lidande varar enbart en “kort minut” – ur ett evigt perspektiv – och kan ge oss möjlighet att: “… trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud.”  

Gud eller vetenskap – vad tror du på?

På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk, och han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han gjort. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från hela sitt verk som han hade skapat och gjort.

1 Mos 2:2-3


För knappt två veckor sedan skaffade jag mig ett akvarium på 110 liter och för några dagar sedan ytterligare ett – ett nanoakvarium på 30 liter. Det är inte om dessa jag tänker skriva, men om tankarna, inför den värld som inför mina ögon vuxit fram i fram i dessa. En egen liten nisch, av en helt annan värld än den jag själv lever i.

Det var när jag satt och såg allt detta som funderingen kom över mig: Hur kan man begränsa sin tro till ofullkomlig vetenskap, när det faktiskt är lättare att tro på Gud?

En person sa till mig en gång, angående Big-Bang: 

“Tänk dig en bilskrot. Så sker där en superkraftig explosion, hela skroten flyger i luften, delar far kors ock tvärs… När så allt fallit tillbaka till marken och dammet lagt sig, står där en blänkande ny BMW av senaste modell med absolut nyaste tekniken på marknaden där bilskroten förut låg: Hur stor är chanserna?”

Den berättelsen har sin poäng. Den fallerar på detta med tidsaspekten – visst. Men knappast skulle någon vilja påstå att vi kunde komma tillbaka till samma plats miljarder år senare, så skulle skrotet utvecklatstill en BMW… 

Vetenskap handlar i många stycken om antaganden. Beskrivningar av obevisbara händelseförlopp så att själva beskrivningarna blir möjliga för vår hjärna att förstå och tro – beskrivningen är därmed inte nödvändigtvis sann bara möjligen sann. Den handlar fortfarande om fabricerade antaganden, som i sin tur många gånger bygger på andra fabricerade antaganden osv.

Vetenskapen blir därmed – i de stora styckena – inget annat än en av många religioner, som försöker förklara skapelsen, krafter och de osynliga dimensionerna. Den förändras dessutom över tid…

För mig är det därför mycket lättare att tro på Gud, än att blint och famlande tro på svävande vetenskap, byggd på antaganden.

Med detta förkastar jag inte forskning och vetenskap! Men att bygga sin tro på vetenskapliga antaganden är ändå ganska svårt, tycker jag.

Önskar dig en välsignad kommande vecka!

/Bertil

Var Du än är!

…de bad honom ivrigt: “Stanna kvar hos oss! Det är snart kväll och dagen går mot sitt slut.” Då gick han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom…

Luk 24:29-31

...medan de seglade somnade han. Då kom en stormvind ner över sjön, och båten tog in så mycket vatten att den höll på att fyllas och de var i fara. De kom fram och väckte honom och sade: “Mästare, Mästare, vi går under!” Han vaknade och talade strängt till vinden och vågorna, och de lade sig och det blev stilla.

Luk 8: 23-24


I det första bibelstycket ovan, möter vi några lärjungar som är på vandring. En känsloladdad dag närmade sig slutet. De har nått fram till ett delmål på sin vandring och fått tak över huvudet, mat för magen och någonstans att sova. De har nått den trygga aftonens stillhet.

Den andra berättelsen, är den förstas motsats. Här är ingen vila, ingen trygghet, inget skydd. Här är det bokstavligen kamp för livet – allt är rädsla och hårt arbete. Stormvinden och sjöarna håller på att fylla båten med vatten och tvinga ner den och lärjungarna i djupet.

Men i båda situationerna är Jesus med. Han finns med i stillheten och fruktar inte naturens krafter. Inget är Honom övermäktigt!

Är alltså Jesus Kristus också med oss, i alla situationer? Ja, Han Är med! 

Du möter Honom i dina stilla stunder, men Han är också med mitt i din vardag – mitt i dina bekymmer med både yttre och inre strider. Du kan alltid ropa till Honom och dela allt med Honom. Var du än är – oavsett det gäller din fysiska och eller din känslomässiga situation: Jesus är med – var du än är, hur du är mår.