Profeter i Sverige – tilltal till Sverige

Jag har sista tiden burit på en längtan, som grundar sig på en aning, en känsla eller vågar jag kalla det omsorg – kanske låter “omsorg” krystat… Men jag upplever det jag känner som något som Herren, genom sin Ande, lagt på mig. Inte som en belastning, utan som en välgrundad och allvarligt befogad fråga:

“Var finns profeterna i Sverige, som vill tala – Guds varningar till landets folk – om en kommande framtiden?”

(Jag tvekar något till uttrycket varning ovan, kanske borde jag skriva meddelande, men upplever ändå att det är frågan om just varning det gäller.)

I dag fick jag en tanke, då jag läste det lilla andaktshäftet “Rätt kurs”. Jag läste om pojken med bara några bröd och fiskar, hur han gav det till Jesus och hur Jesus förmerade detta till något livsviktigt. Berättelsen handlar om att våga göra det som till synes strider mot normerna. 

Det gav mig mod att gå ut med en utåtriktad fråga och kallelse till bön, inför det jag själv känner som Guds, genom Anden, väckta fråga:


Kvällstankar 15 juni 2021

Varför hörs inte Guds profetiska tilltal till Sverige?

Kan det vara så att Gud slutat mana och varna oss som Han gjort tidigare? Vi har ju tidigare fått omskrivna och vida förmedlade profetior genom personer som:

  • Anton Johansson
  • Birger Claesson
  • Birger Ohlsson
  • Böne-Sven (Sven Svensson)
  • m.fl.

Men idag, med en oöverträffad möjlighet till spridning via internet, saknas dylika röster! Varför?

  • Är landet och dess folk inte i behov av Guds maningar? Finns det inget att varna för? Eller finns inga som vill lyssna…?
  • Har landet och dess folk passerat någon from av gräns, där påverkan, maning och varning inte längre förmår ändra framtidens skeende?
  • Har Gud inga redskap – lyhörda och vågade profeter?

Detta är mina tankar nu ikväll. De har grott i mig en längre tid och har de senaste dagarna blivit allt mer pockande. 

“Missar” vi just nu någon viktigt hälsning från Gud, inför framtiden?


Jag vill med detta inlägg uppmana dig att allvarligt be för detta. Jag tror inte bönens längd – i minuter – är det viktigaste momentet, men bönens hjärt. 

Om du själv får några tankar kring det jag skrivit, dela dem gärna med mig i en kommentar.

Vila och glädje i Gud, är inte apati!

Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: gläd er! Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. 

Fil 4:4-7


När Guds Ord talar om få vila och vara glada, handlar det inte am fatalism. Fatalism är uppgivenhet. Man tror att ödet eller slumpen styr allt. Att vi inget kan göra åt detta, utan bara följa med… Nej vilan i gud, är en medveten vila i att när jag ber till Gud och vill försöka följa Honom, sker det som är bäst för mig. 

Kristen tro handlar om att medvetet överlämna livet till Gud. Att lägga fram tankar och önskningar inför Honom och veta att det som sedan sker, sker inte av en slump, utan att allt sker med mig enligt Hans vilja. Därmed får jag rätt att uppleva en djup andlig vila – i tron på Gud: Hur obekvämt eller meningslöst det än verkar – det som sker mig – finns Han med och kommer att leda allt till det slutligt bästa.

Jag behöver inte ständigt oro mig för att det är fel på min tro, eller söka felorsaker i min Guds realtron, då inte allt, alltid blir som jag – med min begränsning – uppfattar som rätta.

 

I rätt ordning

Herren är min lott och min bägare, du tryggar min arvedel. En ljuvlig lott har tillfallit mig, ett underbart arv har jag fått. Jag prisar Herren som ger mig råd. Även mitt inre förmanar mig om natten.

Ps 16:5-7


Hur kan mitt inre förmana mig, tom om natten, så att min personlighet och mina val allt mer följer i enlighet med Herrens vilja? Jo genom att låta Guds Ord ständigt få en framskjuten plats i mitt liv – för att på sätt, genbom Andens verk, genomsyra mig allt mer. 

Jag lyssnar alltså inte till världens ande först, för att därefter tolka Ordet för att finna stöd och bekräftelse för den människa som världen försöker formar mig till. Jag läser Ordet först och låter mig sedan formas till likhet med detta och utvärderar därefter – anammar eller förkastar – vad världens ande lär.

Som frälst och Bibeltroende ställer jag alltid Guds Ord som mall för mitt liv i världen. Jag börjar med Ordet och utvärdera genom detta värden – inte tvärt om.

Men om jag ändå går fel – eller för att var fullkomligt både tydlig och ärlig, när jag går fel – vet jag att det är inte jag själv som uppehåller, tryggar och garanterar min frihet till gemenskap med Gud. Den gemenskapen kan jag aldrig nå fram till genom att förtjäna den. Den är enbart en nåd, som Gud själv står som osviklig garant för.

Tillåter vi oss bli förförda?

Men jag är rädd att liksom ormen med sin list förledde Eva, så kan också era sinnen förföras och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus.

2 Kor 11:3


Förförelse är synd – både med hänvisning till den som förför och den som blir förförd. 

Förförelse är att med smicker och löften, förvränga sanning och verklighet. Att med fagra ord formulera påståenden som i grunden är felaktiga. Därför behöver ingen bli förförd, som inte vill och låter sig förföras – vi vet vad som i grunden är bestämt och sagt. 

Ofta får förförelsen fäste, därför att det förförande talet kittlar. En längta eller önskan som finns, och som man veta bryter mot Ordet, förflyttas genom manipulation till att falla “inom ramen” – Guds Ords ram. Den ramen trasar förföraren sönder, ofta med insmickrande ord om kärlek.

Därför är det viktigt att vi som Guds barn – särskilt i denna massmedialt pressande tid – vet vad Gud Ord säger. Det borde var en självklarhet att “lyssna” minst lika mycket till Ordet var dag, som vi lyssnar till Facebook, Aftonbladet, radio, TV, skvaller osv. 

Guds Ord gäller ju före andra ord. Och känner vi Gud Ord behöver vi inte bli förförda – om vi inte vill…

“Jobbigt” att be?

Jag måste erkänna – ibland tycker jag det.

Ibland har jag så mycket jag “måste” (vill) göra, att det tar emot att ta tid för bön. Å mitt under min bönestund irrar plötsligt tankarna iväg i andra banor och jag upptäcker att jag rabblar av gammal vana. Ja ibland till och med att jag inte vet var i mitt bedjande jag är. Eller än värre… Idag upptäckte jag att jag bad “Guds dagliga välsignelse” över några som varit döda i flera år.

Tänk att vi – eller i vart fall jag – kan ha så svårt för att mobilisera tid och kraft för bön – denna fantastiska möjlighet vi fått som gåva.

Tänk om Gud skulle reagera som jag, inför bön.Han har ju lyssnat till tusentals böner samtidigt – dygnet runt – i tusentals år… och ofta samma delvis oengagerade böner.

Tänk om vi inte skulle ha möjligheten be eller vetat att bedjandet är lönlöst.

Men nu är det inte lönlöst! Gud lyssnar till allas böner. Bönen är inget påtvingat, men en möjlighet! Om vi inte förstår det så, måste vår första och innerliga bön bli: Gud, lär oss bedja! 

Finns det hopp för världen?

Nej! Men det finns ett underbart hopp för människan – när hon vänder sig till Gud.

“Människor ska tappa andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen, för himlens makter ska skakas. Då ska man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig.”

Luk 21:26-28


Självklart får vi inte ge upp världen! Medan begreppet “rädda världen”, allt mer börjar känns som en utopisk hypotes, får vi inte glömma våra medmänniskor och deras lekamliga och andliga hälsa. 

Att börja punkta upp alla hot som seglar upp vid den närmande framtidens horisont är bortkastad tid – om man inte behöver väckas förnekelsens koma. Men där med är det inte det verkliga slutet vi ser, utan den verkliga upprättelsen. Vi är påväg mot den tidsmässiga punkt då Guds globala förvandling kommer att äga rum. Jesus skall komma åter, upprätta ordning enligt Guds kärleksfulla vilja och införa ett kommande tusenårsriket.

Därmed är det vi nu kanske kan uppleva som hopplöshet, inte vad det ser ut att vara, utan något Gud själv – genom sin Son – kallar för födslovånda, inför det ny.

När vi nu förstår det så – att det handlar om födslovåndor – vad är det då som skall födas? Jo, det som redan nu har liv, skall födas fram i ljuset. Dvs den nya världen, med den av Gud frälsta människan skall födas fram.

Som frälsta har vi därmed inget att oror oss för. Gud har, genom sin Ande, den stund vi blev födda på nytt, befruktat oss till att födas in i den nya världen – vi är all Guds barn, eller: Vi är Guds foster, i den kropp som nu omsluter oss.

Oavsett vad framtiden annonserar, oavsett vad som drabbar kroppen, är vi de mest tryggaste människor som finns! Vi har inte världens afton framför oss, ut Guds frälstas morgon. Detta faktum, denna möjlighet, måste få predikas – medan tid ännu är!

Bön för Sverige – en bön för alla andra

Jag har en bön för vårt land: Att landet skall vända om till Gud!

Jag ber att Gud skall väcka all kärlek som stelnat och allt av teologiska “teknikaliteter” och försök till nydanande av Bibliska redan fastställda ordningar.

Jag ber för Sverige att vi skall bli ett föredöme, enligt Guds märke och mått. Att folken runt omkring oss skall “tvingas” fråga: Vad har hänt med Sverige? Och att det som hänt skall peka på Gud.

Sverige har varit ett framgångsland. Men politikerna har förkastat Gud och själva tagit åt sig äran. Den självpåtagna ärans väg, är en väg mot undergång – om den får fortsätta grassera fritt.

Jag ber en bön för landet: Att Gud på nytt skall få bli landets ledare – till frälsning för andra.

Bli andra till fall

”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” ”Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”

Ur 1 Mos 3:1-4


Vad innebär det att bli: “Andra till fall”?

Ja, det första vi kanske tänker på kan vara att lura andra, genom att sprida direkta lögner. Men det innebär också att genom muntlig eller skriftlig manipulation förvanska sanningen, så det som är sant framstår som tvivelaktigt och till slut som lögn, medan det som är osanning blir sannolikt, för att slutligen uppfattas som det rätta och sanna.

Detta är inget nytt. Detta har i alla tider varit lögnens faders sätt att arbeta. Att aktivt och medvetet skaffa sig lobbyister – liberalister – som tränger in i kretsen av oss troende för att försöka få oss att – utan att vi märker det – sakta och stegvis vika av från Guds väg. Den absolut vanligaste argumentet man gömmer sig bakom i detta är utnyttjandet – och därmed kränkandet – av kärlekens sanna natur och innebörd. 

Den allra första i mänsklighetens historia som lobbade var orm: “Skulle Gud ha sagt så…?” Dvs. han kallade inte Gud lögnare, utan fick Eva och Adam att tro att det var de själva som missförstått Gud.

När sedan Eva och Adam börjat tvivla på sin ursprungliga uppfattning av vad Guds sagt och menat, började ormen förklara varför inte Gud kunde avsett det Han sagt så som Han sagt det och så som Eva och Adam uppfattat det: Det fanns ju inget ont i att äta av trädet. Det innebar ju bara ett positiva framsteg. Människorna skulle ju få leva ut och bli än mer lika Gud. Det var väl inte fel.

Så ledde ormens manipulation – inte genom skrämsel eller hot, utan genom “oskuldsfull” argumenterande – hela mänsklighet till fall. En argumentations modell som lobbyister ständigt för segrande fram, då man skamlöst, med kärleksbudet som vapen, för sitt resonemang steg för steg till den punkt där sanningen blir lögn och lögn blir sanning. 

Vänner, det är dags att bestämma sig vart vi som kristenhet i Sverige vill höra hemma: I Ordets värld eller i HBTQs värld.

Att kämpa

Om inte Din undervisning var min glädje, skulle jag gå under i mitt lidande. Jag ska aldrig glömma Dina befallningar, för genom dom ger Du mig liv.

Ps 119:92-93


Hur vinner vi striden mot världens förförelser, som ständigt möter oss? Gud har inte lovat att vi skall vandra vår kristna väg utan att möta dom! Så vi måste vara beredda på dom och inte låta oss inledas i dom – inte tillåta oss öppna upp för dom.

Detta innebär inte att vi inte kan hindra dom komma mot oss, men vi måste hindra dom att stanna, vi måste låta dom passera.

Jag tror att den största faran med förförelser är att vi tror att vi kan hantera dom. Vi menar att vi kan tilllåta oss släppa dom en bit in på livet. Vi bestämmer oss omedvetet: “Det är ok till en viss gräns – hit men inte längre!” Det betyder att vi tillåter en viss nivå av dess frukt att realiseras. Problemet blir att när den nivån är uppnåd, skjuter vi lätt gränsen framåt – en liten bit i taget, vi tillåter oss: “Tänja lite på gränserna och lite till osv.”

Att kämpa mot världens förförelse, innebär att inte tillåta oss sätta några egna “gränsvärden”, utan att bestämma oss för att det är Guds Ord som gäller. Vi måste ställa diagnos och sätta benämning på handlanden utifrån de benämningar som Ordet sätter.

Detta betyder inte att vi inte kan komma att falla! Detta betyder  inte att vi skall bedöma och döma andra som inte delar vårt förhållningssätt. Att leva är mer komplicerat än att sätta upp knivskarpa gränser – i all synnerhet för andras aggerande. Men det handlar om att jag och du förstår och erkänner de Bibliska reglerna och arbeta för att hålla dessa. Det handlar om att kämpa för att upprätthålla Guds undervisning och befallningar och att inte på nytt göra om Evas och Adams uppror – att förkasta det som är Hans vilja.

Det gäller att våga läsa Guds Ord och att tillämpa Guds Ord. Inte börja anpassa det till världens ord – då blir jag och du, församling och samfund och slutligt hela kristenheten själv förvirrad, svag och slutligen också förvirrande – både för varandra, inför för den värld där vi skall uppträda som salt och ljus.

“Tror ni att JAG kan…?”

När Jesus gick vidare därifrån, följde två blinda efter honom och ropade: “Förbarma dig över oss, Davids son!” Och när han hade kommit hem, gick de fram till honom. Jesus frågade dem: “Tror ni att jag kan göra detta?” De svarade: “Ja, Herre.” Då rörde han vid deras ögon och sade: “Så som ni tror ska det ske för er.” Och deras ögon öppnades.

Matt 9:27-30


Vad har vår tro för prestationsförmåga? Är det vår tro som utverkar under? Dvs är underverken beroende av någon form av “styrkan” i vår tro?

Vänner, vilken underbar enkel fråga Jesus ställer till de blinda ovan: “Tror ni jag kan göra detta?” Undret handlar alltså inte om att deras tro, skulle prestera kraften. De krävdes inte på någon form av specifika mantra eller ordformuleringar, inte heller något fysiskt ritual i form av aggressivt stampande eller något uppblåst skrikande och högljutt befallande… som om det skulle sätta Guds kraft i rörelse. Det var deras förtröstan på Jesu förmåga, som deras tro handlade om.

Dvs de trodde att Jesus var Guds Son och hade all makt att göra under! Tror du det?

Hur “snett” kommer vi inte ofta i detta, och hur mycket begränsar vi Guds kraft, genom att göra Honom “beroende” av våra egna prestationer och mönster, när allt Han vill är att vi litar på Honom?

Därmed – menar jag – blir det också lätt fel när vi talar om att vara “starka i tron” och att det är människor med stark tro, som får vara med om under och mirakler. Jag menar att det snarare är tvärt om. Berättelserna i Guds Ord handlar oftast om svaga människor, som i sin enkla och “naiva” tro är fullt förvissade om att Jesus är Guds Son och som vet att för Honom är inget omöjligt!

Jesus kan! Och det utan “hjälp” av vår pösiga tro. Den som tror att det är pga styrkan i vår egen tro, eller vårt fäktande och skränande, som det “hänger”. 

Det är med tron på Guds ingripande till mirakler, som med tron på Guds frälsning.

Gud formar oss – frälser oss – så att vi får bli Hans barn. Det är inte vårt eget formande som gör att vi blir godkända som Hans. Det är först när vi släpper taget om oss själva – vare sig det gäller frälsning eller under – och ger oss själva till Gud, som frälsning och under sker.

Skall detta då tolkas så att när de under vi ber om inte sker, så är det vi som inte släppt taget och överlåtit oss tillräckligt till Gud? 

Nej! Vi får inte gräva ned oss i att hitta de svar vi ändå inte kan hitta!

Då det vi ber om inte sker, får vi fortsätta lita på Gud – och fortsätta att be så länga bönesvar är möjligt att få. För Gud kan – eller hur – det tror vi ju! Får vi inte det svar vi vill, får vi vila också i detta. För trons kraft kommer inte från oss, utan från Gud. Och även ett uteblivet bönsevar kan över tid visa sig vara just ett bönesvar… 

Gud gör aldrig några misstag och den tro som vilar i Gud, gör heller inga misstag!