Att gå vidare

“När jag sände ut er utan börs, väska och sandaler, saknade ni då något?” De svarade: “Nej, inget.” “Men nu”, sade han, “ska den som har en börs ta med den, och likaså den som har en väska. Och den som inte har ett svärd ska sälja sin mantel och köpa sig ett… 

De sade: “Herre, här är två svärd.” Han svarade dem: “Det räcker.”

Luk 22: 35-35 & 38


Lite längre fram i samma kapitel griper en av de tolv ett av dessa svärd och i ett försök att försvara Jesus hugger han av en av angriparna dennes högra öra. Men Jesus säger: “Låt det vara nog med detta!” Där efter helar Han angriparens öra.

Förstår du detta med svärdet som Jesus talar, de två svärden som lärjungarna berättar om och svärdet som strax därefter används och Jesu reaktion på det som då sker. Jag måste erkänna: Jag gör det inte – i vart fall inte fullt ut – om jag inte skall försöka “tolka” det Jesus säger – och då kan jag lägga in många tolkningar… 

Men nu är det inte någon ev tolkning av berättelsen jag vill komma fram till, utan till det faktum att vi inte alltid förstår och inte heller måste förstå allt! Vi behöver inte tvinga fram en förståelse, vi skall inte skämmas om vi måste låta något vi inte förstår vara och gå vidare – detta gäller också livet.

Berättelsen involverar dessa som kommit Jesus allra närmast in på livet. De som sett så mycket, hört så mycket och varit Hans förtrogna. De, om några, borde väl förstått. Men vi inser, genom lärdomen av flera berättelser i evangelierna, att det var en del av det som skedde, som de inte alls förstod – just då. Dessa, som hade Jesus fysiskt närvarande och som kunde fråga Honom i en direkt dialog.

Så kan inte heller du och jag förstå allt. Inte allt som Bibeln lär, och långt ifrån allt som våra egna liv för med sig. Livet skapar många “varför” och vissa av dessa “varför” kommer aldrig att få några svar. Det ligger visserligen i människans natur, en önskan att få veta, få svar. Men det går inte alltid och får aldrig stoppa livet. 

Vi måste lära oss och acceptera, att vi inte alltid kan förstå. Vare sig vad Ordet eller livet menar. Vi måste vidare – just för att kunna komma vidare! Först då när vi kommer vidare, får vi nya perspektiv. Vi får nya insikter och förståelser som vi aldrig fått, om vi stannat upp och förblindats av stundens “varför”.       

Guds Ande, i pandemins tid

– ledning, hjälp och uppmuntran

Hur har vi det med gemenskapen med Gud, i kraft av Guds Ande? Hur mycket av våra liv är vi villiga att dela med Guds Ande? Guds Ande är självklart alltid oerhört viktig för dig och mig som Guds barn. Men i tider som denna, är Han mer viktig än någonsin!


Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.

Ef 6:10-13


I dessa dagar – under pågående pandemi – försvåras, eller förnekas oss helt, ett naturliga umgänge med bröder och systrar i tron. Samtidigt förstärks och växer den internetbaserade påverkan på oss i högsta grad. Det betyder att världslig, trosmässigt desorienterad och antikristligt påverkan på “tysta fjät”, enkelt och oförmärkt, kan ta steg rätt in i våra vardagsrum och liv. Anden är i detta skede det yppersta av all vaccin, vårt andliga skydd för verklig evighetsöverlevnad.

Vi behöver i vår tid verkligen se och förstå att Anden är vår Hjälpare!

Vad som sker idag, är totalt, världsvitt och mänskligt kraftigt omvälvande. Det sker på en nivå som visserligen inte till form kan mäta sig med ett världskrig, men avs slutliga effekt och styrka, kommer det påverka mänskligheten och människans framtid. Ett världskrig påverkar många, liksom dess slutliga effekt. Jag vill inte på någon punkt förringa eller försöka förminska ett krigs fasansfulla och grymma påverkan. Men denna pandemi kan komma att för all framtid påverka alla lika grymt, men på ett för oss ännu ofattbart sätt. Den utgör inte enbart ett historiskt skeende, där målet är att återgå till något normalt. Pandemin kan komma att förändra världen så grundläggande, att inget krig kan jämföras med detta: Med hänsyn till påverkan på mänsklighetens frihet och människovärde.

Man kommer under och efter denna pandemi använda ord som: Svåra beslut, ansvarstagande, nödvändiga offer, som rubriker på åtgärder, som i stället skulle kunna rubriceras som: Övervakning, begränsning, tvångsåtgärder osv. 

Och det blev strid i himlen: Mikael och hans änglar stred mot draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen som kallas Djävul och Satan och som förleder hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.  

   Upp 12:7-9


Jag vill inte, med detta inlägg, spekulera för mycket i kommande skeden och resultat av dessa. Men det pågår – osynligt bakom allt det synliga – ett krig i andevärlden, som nu, allt mer påtagligt, förflyttar sig från himlarymden till jorden – slaget om människan. Vi måste självklart se att det som sker berör kollektivet – mänskligheten, men mänskligheten består av människa. Detta krig som tar sig allt tydligare uttryck i det rent fysiska, handlar om din och min personliga eviga framtid. I detta slag, är det livsavgörande – ur ett evighetsperspektiv  – att vi förstår att låta Anden bli en levande kraft i våra liv.

Nu gäller det att du och jag låter oss fyllas av Guds Ande – lär oss lyssna och lär oss följa.

Snacka corona eller evangelium

Men avvisa dumma och meningslösa dispyter. Du vet att de föder strider, och en Herrens tjänare ska inte strida utan vara vänlig mot alla, skicklig att undervisa och tålig när han får lida. Han ska i ödmjukhet tillrättavisa sina motståndare. Kanske låter Gud dem omvända sig, så att de kommer till insikt om sanningen och nyktrar till ur djävulens snara, där de hålls fångna så att de gör hans vilja.

2 Tim 2:23-26


När nu rapporter om hur vaccineringen skapar biverkningar börja komma, så låt oss som Guds barn undvika att fastna i de diskussioner som kommer att följa – även om det är viktigt att vara medvetna.

Paulus tal om hur ett oändligt, uppblåst och meningslöst diskuterande inte leder någonstans. Självklart kan vi ha åsikter om cronans orsak, effekter och motåtgärder! Men låt oss erkänna att det är svårt för oss “vanliga” att sålla fram vad som verkligen är sant och vad som är osant. Professor A hävdar en sak, men Professor B hävdar något som är tvärt om.

Vi måste komma ihåg att digitaliseringsteknik och internet innebär en oanad möjlighet både till information och till desinformation! Men med denna möjlighet flödar en flod av väl genomtänkta och välformulerade lögner. De saluförs via oerhört trovärdigt konstruerade “Breaking News” och “dokumentära” inslag. 

Lås inte oss – som Guds barn – driva på spekulationer om corona, på bekostnad av utrymme för evangelium.

Jag menar och är övertygad om att vi lever i en tid då möjligheten att svara upp på människors existensiella frågor och oro, för att väcka och leda dem till tro och frälsning, är unik och av sällan skådat slag. Låt oss vara medvetna om detta och bruka tid och möjlighet rätt.

Men, låt oss också vara medvetna om att detta kommer att orsaka andligt krig. Satan kommer att rasa och gör allt för att stänga de vägar som öppnar sig för verkligt livs förvandlande samtal. Vi får inte, i dessa dagar, låta oss utnyttjas att lägga kraft på att delta i och sprida meningslösa debatter, för då hjälper vi Satan att fördunkla och stänga ner de möjligheter som coronan ger oss.

Vi behöver be Gud om Hans ledning för att förstå hur vi skall agera nu.

DU – är en MÖJLIGHET

Så har vi återigen fått säga “Farväl!” till ett avslutat år
och “Välkommen!” till ett nytt.
Jag vill därför börja detta inlägg med att önskad dig:

 Guds Rikaste Välsignelse

inför detta, de nya möjligheternas år

 


Därefter gick Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. En stor skara från staden gick med henne.

När Herren såg henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: “Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: “Unge man, jag säger dig: Stå upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor.

Luk 7:11-15


Det var tidigt på morgonen, onsdagen den 30 december, som jag frågade Gud efter en hälsning att dela med dig. Jag fick den ganska omgående, först i form av en enda mening: “Både din förmåga och din oförmåga är en till gång för Gud!” och en stund senare påmindes jag om berättelsen om vad som hände vid staden Nains port och om änkan och hennes son.

***

Vad har du och jag för förmågor att lägga i Jesu händer? 

Många skulle kanske kunna göra en lång lista och hitta mycket att välja mellan, kanske kan man sjunga, spela instrument, leda samlingar, predika… Kanske har man lätt att samtala med folk man möter. Kanske har man möjlighet att bjuda hem människor. Ja jag vet, att just nu – med tanke på corona – är vi alla begränsade, men jag hoppas du förstår vad jag menar. Vissa har uppenbara förmågor, andra – som jag och kanske du – tänker ibland: “Vad kan jag göra? Kan jag göra något överhuvud taget?”

I detta sammanhang, då vi känner oss hjälplösa inför vår egen oförmåga, kommer rubriken, längst upp över detta inlägg, och berättelsen om änkans son till tröst och hjälp. För vi är ju ändå alla förmågor, i Jesu händer.

Hur passar då berättelsen om änkans son in i detta påstående?Kanske har du redan räkna ut det, men om inte, så låt mig få berätta hur jag kan se på den. 

Den unge mannen, som bärs ut genom porten är avliden. Han har varit sin mors – änkans – stöd och framtida trygghet. Nu är han, i ordets bokstavliga bemärkelse, en bild av fullkomlig oförmåga. Men just i detta tillstånd, gör Jesu honom till ett exempel på hur Han, Jesus, kan göra en uppenbar omöjlighet, till en mirakulös möjlighet.

Du och jag, har just lämnat porten, som leder ut ur det gamla året och gått in ett nytt. Vårt nya år ligger öppet och oprövat. Låt oss inte begränsa det med vår oro över vår oförmåga. Låt oss lägga oss själva i Jesu händer och tacka – i trosvisshet tacka Honom. För om Han kan väcka döda till liv, och gör det fullkomligt omöjliga till möjlighet, så vet vi – och har rätt att tacka Honom för – att Han förmår göra på samma sätt, också med det lilla jag och du är och har.

Amen!

Tid för samarbete

Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. Ta därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och stå upprätt när ni fullgjort allt.

Gör detta under ständig bön och åkallan och be alltid i Anden.

Ef  6: 10-14, 18


När jag tänker på bön och när jag själv ber, gör jag det ofta mot bakgrunden av en av två aspekter: 

  • Bön är gemenskap med Gud. 
  • Bön är Andlig strid.

Ofta – under de senare åren – har bönen för mig nästan uteslutande haft karaktären av Gudsgemenskap. Detta är självklart en oerhört viktig form! Jag behöver mycket av gemenskap med Jesus Kristus – exempelvis genom bön – för att om möjligt skala av mitt eget och kunna bli något mer lik Honom – ett av målen för mig och alla Guds barn. Men den andra formen, eller avsikten med bön får jag därför inte missa: 

Min bön är ett samarbete med Gud – och genom Honom – med de av himlarymdernas makter och väldigheter som är i Guds tjänst. 

Allt detta är möjligt genom Anden, som Gud låtit flytta in i mig som ett förskott på mitt arv och ett sigill på att jag tillhör Honom, från den dagen jag blev frälst.

I mig själv äger jag inte mer kraft än att jag kanske kan påverka en del av min och andras vardag. Men med Andens hjälp, revolutioneras denna möjlighet totalt! Med Andens hjälp ges jag möjlighet att via bön tränga in i den del av verklighet, som vi kallar “det osynliga” och genom den möjligheten kan jag sträcka mina knäpptaatt verka långt mycket mer och långt djupare, än jag någonsin kan göra med mina fysiska händer. 

Därmed är jag inte ursäktad, så att jag kan blunda för vad jag kan göra för min nästa, rent medmänskligt. Men jag börjar ana att det finns en möjlighet att samarbeta med Gud på ett sätt där min bön kan åstadkomma så oerhört mycket mer – eller verka på ett annorlunda sätt – än som mitt fysiska handlande kan verka.

Vid mina stunder av bön, har jag därmed, under den senaste tiden, börjat närma mig en ny medvetenhet av bön, trots att jag ber med ungefär samma ord. Jag låter mig påminnas – av Anden – att jag med mina böner, förutom att umgås med Gud, också ges möjlighet att samarbeta och strida med Honom och med Hans obegränsade krafter. 

Hitta ditt microbönehus

…mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk.

 ur Jes 56:10


Templet, intar en central plast i judendomen, i den judiska historien och genom allt detta också en central plats i den kristna historien och varje på Jesus Kristus troendes liv. Templet är en helig mötesplatsen, mellan Gud och människan. Så även om vi som kristna, på grund av geografi och nationell historik, inte har samma koppling till templet som judarna, kvarstår faktum att templet intagit och kommer att inta, en dominerande plats också för oss.

Templet, denna stora byggnad, den heliga plats, som är en förbild för så många andra helgade byggnader som synagogor, kyrkor, kapell och missionshus, kallas på flera platser av Gud själv och i Guds Ord för bönens hus, eller bönehus.

Tänk att ett sådan heligt hus, av Herren ges denna benämning “bönens hus”. Det bör påminna oss alla – judar och kristna – om hur viktig och central bönen är i vår gemenska med Gud och för vår tro. Jesu liv och agerande – Hans timmar av bön inför Fadern –  står som exempel på bönens betydande form för gemenskap med Gud. Om nu Jesus “Den Enfödde, som själv är Gud”, (Joh 1:18) behövde be så mycket…

Bönen är våra hjärtslag, i vår gemnskap med Gud. När bönen tystnar, dör trons hjärtslag. Låt aldrig det hända, och om det hänt… Gud kan och vill uppväcka dig till nytt liv – just nu! Och säker finns en vrå någon stans som du kan gör till ditt “bönehus”. Det kan vara den enklaste vrå – kanske ett hörn av din soffa. För gemenskap med Herren blir din böneplats, ditt “microbönehus”, till stor välsignelse.

Vår möjlighet till nyfödelse

I samma trakt  – där Jesus just fötts – fanns några herdar som låg ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod en Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de blev mycket rädda. Men ängeln sade: “Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: Ni ska finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.”

Luk 2:8-12


Självklart är Juldagen, dagen då vi högtidlighåller Jesu födelse. Men det är också dagen då jag i ödmjukhet påminns om att jag, genom detta barn, fått möjlighet att födas på nytt, försonad till evig gemenskap med Gud.

Oberoende av vilken religion vi bekänt oss till, blir hälsningen och sanningen i detta barns födelse ställd på sin spets: 

Igen annan än detta barn öppnar dörren, till vägen, till Gud! 

Sanningen är att du, utan detta barn, är evigt förlorade och att du inte bara kan se på barnet ur traditionens mys-perspektiv – om Hans födelse inte skall förbli fruktlös för dig. Hans födelse, liv, död och uppståndelse, är den största gåva du erbjudits. 

Är du villig att ta emot den?  

Jul – 2020


Jesus sade: “Tiden är inne och Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet!”

Mark 1:15


Få helger på året är väl fyllda av sådana kontraster som just jul. Där finns hos många känslan av trygghet, mysighet, tillhörighet. Men där finns också hos många känslan av otrygghet, olust och ensamhet. Känslomässiga kontraster, som inte bottnar i ekonomi och välstånd, utan utgör resonansen från det inre djupet.

Detta kan vara fyllt av Guds närhet, mitt i enkelhet, fattigdom och brist på mänsklig närhet. Men det inre djupet kan också vara ekande tomt, där Han stängs ute. Kanske tomheten ekar som mest mitt i storslagenheten, glamouren och vänkretsen.

För dig, som upplever att din källa är tom, kommer jag under julhelgens dagar, var morgon, böja mina knä inför Gud och be särskilt för dig, om välsignelse över din dag. Jag vet inte vem du är, men Herren känner dig!

Jag ber att din källa skall fyllas av Guds levande liv. Ett liv som inte mäts i utanpåverk och omständigheter, utan i trygghet av att Han är hos dig. Han vill att du upptäcker Honom, Han är mycket närmare än du tror, Han är inte mer än en bönesuck bort. Den sucken behöver inte vara välformulerad, inklädd i vackra ord. Han hör vad du menar, inte vad du stapplande och stakande formar.

Vi påminns var jul om Guds gåva till oss: Om Jesus Kristus och vad Han gjorde då Han tog konsekvensen av vår vilsenhet. Han öppnade dörren hem till Fadern. Nu har du möjlighet att ta emot gåvan, säga “ja” till Hans erbjudande. Det är ett val. Du har just nu all frihet att välja. 

Gud välsigne dig – Amen! 

“GUD: VÄLSIGNA… “

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: “Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Matt 28:18-20


Jag ber dagligen om välsignelse till frälsning för… nej, inga namn nämnda.

  • Välsigna … till frälsning! 
  • Välsigna … för han/hon/de behöver det verkligen! 

Visst låter det fromt och bra och därmed lägger jag med dessa böner, allt i Guds händer – kanske gör du på samma sätt? Och när vi gjort det, kan vi uppleva oss ganska nöjda som kommit ihåg…

Människors frälsning

Men i vecka, medan jag bad, nådde en ny tanke in mellan bönerna: Gud har ju redan försonat alla människor – “hela världen” – med sig själv, i Jesus Kristus. Det finns inget mer för Gud att göra avs försoningen mellan människan och sig själv, men människan måste få förståelse för detta.

Människan måste – beträffande sin frälsning – mötas av ljus och salt. Ljus som upplyser henne om varför hon måste bli frälst och salt, som påverkar henne att ta emot Guds utsträckta erbjudande om försoning, så inte budskapet hamnar i glömska och förruttnelse.

Människors behov

Men också i många andra avseenden kan våra böner nästa vara gycklande – när vi tänker efter. Vi lever i välfärd och vi ber Gud välsigna den fattige…

Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: “Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? (Jak 2:15-16)

Vår kallelse

Vem kan vara ljus och salt och en hjälpande hand i andras liv? Är det inte just jag, är det inte just du?

Gör vi våra bön om “välsignelse” – vare sig det gäller frälsning, eller välsignelse av annan art – till ett medel för att bolla Jesu kallelse till oss, tillbaka till Gud? 

Nästa gång jag ber Gud välsigna, får bönen inte bara bli en möjlighet för undflyende från det jag själv kan göra. Nej, bönen måste formas till en fråga och verkligt innerlig bön: “Herre, hur kan jag – som Ditt redskap här och nu – förmedla din välsignelse till någon denna dag?”  

Bön – tid för sammanträffande

“Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”

Jesu ord i Lukas 18:17


När jag läser Jesu ord ovan, påminns jag om hur jag själv alltid haft förmånen att få bära en enkel, barnslig tro, på Gud – jag tror faktiskt att många delar denna erfarenhet med mig. Tron på Gud har för mig alltid varit naturligt och självklart, i allt från minsta beståndsdel av nuet och det fysiska, till hela universums oändlighet. Men det var inte förrän i tonåren, som frågan om “Gud och jag” blev en fråga, ett erbjudande, som jag tog tag i.

Att jag tog tag i “frågan”, ledde till att Gud blev en levande, personlig verklighet. Medan Gud – före den dag då jag blev frälst – var en verklighet jag kände till, blev Han den dagen, konkret närvarande och deltagande i mitt liv. Från den dagen – en dag strax efter påskhelgen 1969 – är Han inte bara en “högre existens” – en “någon” vars verkliga innebörd jag fjärmat mig från – Han är den konkrete och deltagande Herren i mitt liv. Han är det inte genom mitt förtjänande, utan genom Hans kärlek, vilja och nåd.

Frågan om att känna till eller verkligen känna, är skillnaden mellan att vara religiös och att vara ett Guds barn. En religiös människa har en uppfattning om Gud. Ett Guds barn har tagit emot Gud och uppfattningen, har blivit en närvarande upplevelse.

Denna uppfattning av, är kanske inte alltid – ens för mig som ett Guds barn så konkret som jag önskar, men viljan, att inte bara känna till utan verkligen lära känna allt mer – är djupt rotad.

Och jag kan inte annat än att – grundat på min egen erfarenhet av gemenskap med Gud, under mer än 50 år – från djupet av mitt hjärta uppmana dig:

Tag emot Guds erbjudande om gemenskap. Vårda och vattna den genom stunder av bibelläsning, bön – i stillhet inför Honom. Hitta en hörna i ditt “livsrum”, där du regelbundet får vara ostörd med Honom.