“GUD: VÄLSIGNA… “

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: “Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.”

Matt 28:18-20


Jag ber dagligen om välsignelse till frälsning för… nej, inga namn nämnda.

  • Välsigna … till frälsning! 
  • Välsigna … för han/hon/de behöver det verkligen! 

Visst låter det fromt och bra och därmed lägger jag med dessa böner, allt i Guds händer – kanske gör du på samma sätt? Och när vi gjort det, kan vi uppleva oss ganska nöjda som kommit ihåg…

Människors frälsning

Men i vecka, medan jag bad, nådde en ny tanke in mellan bönerna: Gud har ju redan försonat alla människor – “hela världen” – med sig själv, i Jesus Kristus. Det finns inget mer för Gud att göra avs försoningen mellan människan och sig själv, men människan måste få förståelse för detta.

Människan måste – beträffande sin frälsning – mötas av ljus och salt. Ljus som upplyser henne om varför hon måste bli frälst och salt, som påverkar henne att ta emot Guds utsträckta erbjudande om försoning, så inte budskapet hamnar i glömska och förruttnelse.

Människors behov

Men också i många andra avseenden kan våra böner nästa vara gycklande – när vi tänker efter. Vi lever i välfärd och vi ber Gud välsigna den fattige…

Om en broder eller syster saknar kläder och mat för dagen och någon av er säger till dem: “Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta”, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det? (Jak 2:15-16)

Vår kallelse

Vem kan vara ljus och salt och en hjälpande hand i andras liv? Är det inte just jag, är det inte just du?

Gör vi våra bön om “välsignelse” – vare sig det gäller frälsning, eller välsignelse av annan art – till ett medel för att bolla Jesu kallelse till oss, tillbaka till Gud? 

Nästa gång jag ber Gud välsigna, får bönen inte bara bli en möjlighet för undflyende från det jag själv kan göra. Nej, bönen måste formas till en fråga och verkligt innerlig bön: “Herre, hur kan jag – som Ditt redskap här och nu – förmedla din välsignelse till någon denna dag?”  

Bön – tid för sammanträffande

“Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”

Jesu ord i Lukas 18:17


När jag läser Jesu ord ovan, påminns jag om hur jag själv alltid haft förmånen att få bära en enkel, barnslig tro, på Gud – jag tror faktiskt att många delar denna erfarenhet med mig. Tron på Gud har för mig alltid varit naturligt och självklart, i allt från minsta beståndsdel av nuet och det fysiska, till hela universums oändlighet. Men det var inte förrän i tonåren, som frågan om “Gud och jag” blev en fråga, ett erbjudande, som jag tog tag i.

Att jag tog tag i “frågan”, ledde till att Gud blev en levande, personlig verklighet. Medan Gud – före den dag då jag blev frälst – var en verklighet jag kände till, blev Han den dagen, konkret närvarande och deltagande i mitt liv. Från den dagen – en dag strax efter påskhelgen 1969 – är Han inte bara en “högre existens” – en “någon” vars verkliga innebörd jag fjärmat mig från – Han är den konkrete och deltagande Herren i mitt liv. Han är det inte genom mitt förtjänande, utan genom Hans kärlek, vilja och nåd.

Frågan om att känna till eller verkligen känna, är skillnaden mellan att vara religiös och att vara ett Guds barn. En religiös människa har en uppfattning om Gud. Ett Guds barn har tagit emot Gud och uppfattningen, har blivit en närvarande upplevelse.

Denna uppfattning av, är kanske inte alltid – ens för mig som ett Guds barn så konkret som jag önskar, men viljan, att inte bara känna till utan verkligen lära känna allt mer – är djupt rotad.

Och jag kan inte annat än att – grundat på min egen erfarenhet av gemenskap med Gud, under mer än 50 år – från djupet av mitt hjärta uppmana dig:

Tag emot Guds erbjudande om gemenskap. Vårda och vattna den genom stunder av bibelläsning, bön – i stillhet inför Honom. Hitta en hörna i ditt “livsrum”, där du regelbundet får vara ostörd med Honom.

Vad är mitt CV värt – inför Gud?

Berättelsen om farisén och publikanen Luk 18:9-14

Berättelsen ovan är berättelsen om, en vanlig hederlig människa. En om människa som levde enligt lagboken. Dvs som inte gjorde något som var förbjudet och som gjorde var som var påbjudet. Bibeln kallar honom farisé.

I samma berättelse finns också en annan människan, illa omtyckt. En person som man viskade bakom ryggen på. Som tagit tjänst hos okupationsmakten och drev in skatter och tullavgifter till den romerska stadskassan. Bibeln kallar honom för publikan.

Så vid ett tillfälle – det står inte om det var en vardag eller en högtid – kommer båda dessa till templet för att be.

Farisén skrider värdigt fram genom templet. Kanske finns där fler som han nickar åt och skänker ett högburet överseende leende. Det gäller ju att visa upp sig, utan att beblanda sig… Så ställer han sig mitt i helgedomen och deklarerar sitt CV inför Gud. Han berättar om andras synder – som han naturligtvis inte själv deltar i. Han berättar sitt regelbundna religiös fasta och sin oklanderliga lydnad till det påkallade givandet.

En tiodel av sin förtjänst! Så mycket ger han minsann. Mer behövs inte enligt lagen. Han ger inte för de fattigas skull, utan för att uppfylla lagen, för att därigenom få räkna sig som rättfärdig. Att hjälpen till de fattiga därmed bottnar i egoism, är inget han tänkt på.

Publikanen är en helt annan människa. Han skrider inte in templet, utan smyger in och ställer sig lite skym undan. Han har inget behov av att bli sedda av andra, inget CV som han vill skylta med. Han har ett behov av ett möte med Gud och av Guds nåd. 

Därför börjar han inte sitt möte med Gud genom att påkalla sitt eget CV. Han bokstavligt krymper ihop inför Gud. Varje cell i hans kropp vet vad de är i sig själva och han enda ord till Gud är: Gud var nådig mot mig, syndare.

Jesus säger om publikanen: Han gick hem rättfärdig!

Vi har alla behov av Gud! Men detta behov kan aldrig börja fyllas utan att vi är tömda på vårt eget – vårt eget CV.

Bara EN, är Medlaren!

Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus.

1 Tim 2:5


Att ha bra och goda förebilder och ledare är viktigt. Men dessa skall peka på Gud, inte på sig själva. Vi får aldrig ersätta vårt personliga förhållande till Gud, med ett idoliserat förhållande till någon ledare.

Vårt Gudsförhållande får aldrig gå genom mellanhänder. Våra ledares uppgift är att frigöra oss till gemenskap med Gud, genom Jesus Kristus – inte genom sig själva.

Därmed förstår vi att de “institutioner” och ledare som binder människor till sig själva och hävdar att människor enbart genom dem, kan ha gemenskap med Gud, är falska “inrättningar”. De är en fara och ett hinder för sann och äkta gemenskap med Gud. Den, kan enbart ske genom tro och överlåtelse till vår ende ställföreträdare – Jesus Kristus. Genom Honom blir Gud inte bara en Gud där ovan – aningsbar och nåbar enbart genom en kyrka – utan en Far och medvandrare, mitt i vår vardag.

Ingen ledare, ingen kyrka, kan frälsa en människa, enbart vägleda henne till ett personligt möte med Jesus. 

Jesus Emanuel

Guds Son har rivit sönder förhänget mellan människa och Gud! Enbart genom rening i Jesu blod kan vi bestå inför Guds Helighet.

Se, jungfrun ska bli havande och föda en son, och man ska ge honom namnet Immanuel. Det betyder: Gud med oss.

Matt 1:23


Jag vet inte hur man namnade sitt barn i Israel på Jesu tid, hur det var med tilltalsnamn, mellannamn och efternamn. I Matteus 1:23 berättar Guds Ord för oss om hur Josef, av Herrens ängel, gavs uppdraget att ge barnet, som Maria skulle föda, namnet Jesus.

Men i samma vers ser vi ytterligare ett namn på Guds Son. Matteus som skriver, hänvisar till Jesaja ord, att barnet – Guds Son – skall ges namnet Emanuel.

Jesus Emanuel – Guds Messias.

Har du lyssnat till vilken underbar predikan detta är: “Jesus Emanuel”. Det är svårt att hitta en predikan, mer koncentrerad på innehåll, trots så få ord: Herrens frälsning, Gud med oss. Det är med detta budskap, Guds Sons namn gläder och förlöser oss.

Gud älskar alla människor. Gud vill vara med alla människor. Guds famn är öppnad mot och för alla – men Han tvingar ingen och våra egna vägar når inte fram – trots bästa vilja och största ansträngning. 

In i Hans famn vandrar vi på Jesu förberedda väg – Herrens frälsning. Via Herrens frälsning når vi Emanuel – Gud med oss.

Guds Jesus släpper ut oss ur vår självorsakade fångenskap. Guds Emanuel – Guds närvaro i våra liv – blir Hans gåva. En gåva Han gjort allt för att ge oss.

När vi tar oss tid att läsa Guds Ord, förstår vi att det inte är Gud som stänger ute människan. Det är människans ovilja att förstå och acceptera sin situation, som begränsar och slutligen slutligt dömer henne.

Därför har jag den mest fantastiska sanningen att få dela. Jag får dela och summera det gladaste budskap som någonsin getts oss människor. Det budskap Gud ger oss genom sin Sons namn: 

Jesus är Den som friköper oss till gemenskap med Gud. 

Guds rike…

26 november 2020

…liknar ett senapskorn som en man tar och sår i sin trädgård. Det växer upp och blir ett träd, och himlens fåglar bygger bo bland grenarna.

Luk 13:19


När Guds rike, genom trons kraft, får planteras i oss startar ett mirakel. Detta mirakel är likt ett senapskorn.

Vi vet inte hur den process som startas upp genom tron går till. Men vi vet genom Jesu Ord, att det är Guds Ande som styr den. Vi kan därför var övertygade om att den fortgår, även om vi inte ser att detta “senapskorn” – just i ögonblicket när vi betraktar det – växer.

Tycker du trons liv är utan resultat?

Fortsätt vattna, med “bönen och ordet”, även om du inte ser omedelbara resultat – just nu.

Att bli ett Guds senapsträd kan göra ont, ta tid, passera perioder av tork, stormar, angrepp, kyla… Men processen fortgår. För när Gud tillåtits plantera, fullbordar Han alltid Sitt verk till fullkomning.

“Resettad”

Nikodemus sade: “Hur kan en människa bli född när hon är gammal? Hon kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: “Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.

Joh 3:4-5


Att komma till tro är inte att “ta sig själv i kragen” – det innebär tvärt om – att släppa den och låta Gud ta tag i den.

Vi kan inte, med alla våra försök till förbättring, frälsa oss själva. Den förändring som verkligen behövs för att lyfta oss, är en mycket djupare process än att bara förändra sitt handlande och sina tankar.

Den processen handlar om en inre nyfödelse. Det skeendet kan vi själva inte åstadkomma.

För att tala ett modernt språk, kan man likna detta vid det som sker när någon gör en resett av en datorstyrd process. 

När man gör en resett gör man det för att man inser att det är dags att sluta leta fel och försöka göra justeringar – “laga och lappa” en process som omöjligt kan repareras. Processen har oåterkalleligen skadats eller infekterats. Det finns bara en utväg: Resett.

En fullkomlig resett stoppar all pågående exekvering och minnen raderas. Det ursprungliga programmet läses in och allt startar på nytt – rent och felfritt.

När människan blir frälst – resettad – sker en fullkomligandlig “omstart”. Det som sker i människan är ett verk av Guds Ande, möjligt genom Jesu Kristis ställföreträdande offer och bemyndigat av Gud.

Det som händer är omöjligt att förklara. Men vi får genom tro – Bibeln ljuger inte – var fullt övertygade om att Gud frälser var och en som ber Honom göra detta.


Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.

Joh 3:16

Stormkök

 Var inte rädd, du lilla hjord, för er Far har beslutat att ge er riket.

Luk 12:32

Detta tycks blir “årets julklapp”.

När det meddelas på Aftonbaldet, möter det både hån och förundran från många håll: “Stormkök? Varför då?”

Vissa menar att Coronan gör oss mer villiga att ta tillvara på friluftslivets möjligheter. Kanske är det en “officilell” undanflykt?

För kanske, är det så att i en orolig värld, blottar detta julklappsfenomen en underliggande tanke: “Det kan var bra om…”. Och riktigt vad detta “om” är, vill, vågar och orkar man inte precisera.


Jag har också ett stormkök, sedan tidigare, då jag varit ute en del i kanot – i dagar i sträck. Jag behåller det – även om kanoten numera saknar paddlar! Inte för detta med friluftsliv, men jag vet att tider väntar då ett stormkök säkert kommer att behövas.

Och jag tror att det hos många finns en underliggande känsla av att behöva vara förberedda på “omet…”


För mig är det inte frågan om “om”, utan snarare “när“! Dvs när “när” inträffar, vill jag vara beredd både med stormkök och Bibel. Och här får jag som Guds barn känna trygghet. För att få Bibelns löften med i tider som kommer, och medvetenhetens förståelse om tidens skeden gör att jag är trygg.

Jag är beredd och jag får vila i Guds löften.

Skyll inte helvetet på Gud

Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. 

ur Jes 53:6

Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta!

Ef 2:4-5

Är det verkligen så att Gud kastar människan i evigt helvete, till trots, att människan levt ett “hyggligt” liv – eller kanske bättre? Vi måste börja vid syndafallet för att förstå.

När Adam och Eva gör uppror mot Gud, blir hela mänskligheten “insyltad” i detta uppror. Det är med detta som bakgrund – upproret mot Gud – som Gud visar bort människan från Edens lustgård. Där finns ju livets träd och människan fråntas, genom detta bortvisande, möjligheten att föreviga ett evigt jordiskt liv i uppror, dvs synden.

Är det alltså egentligen Adams fel allt, detta med helvetet? Kan vi inte bara peka finger mot Adam och säga: “Det var han som började, jag är utan skuld!”

Nej, det är inte så enkelt, för vi bär alla – bevisligen –  upproret inom oss och för det vidare. Det är bara vår ovilja att inse sanningen, som får oss att vilja skylla på Adam. Vi kan inte avsäga oss de tydliga fakta – även om vi pekar på Adam – som ständigt tar sig uttryck i fortsatt uppror.

Det är för att ställa oss mot väggen inför det vi vill blunda för, som Gud gav oss lagen.

Upproret – synden – avspeglar sig ju ständigt i vårt dagliga handlande, även om vi låtsas vara omedvetna om det. Det är inte bara Adam som syndat , det är du och jag som gör det idag. Genom lagens ord överbevisas vi om detta: Vi för ständigt upproret vidare, vidare och vidare – vi lever inte som Gud vill! 

Lagen är alltså vår ögonöppnare, vårt avslöjare, vår överbevisare om att vi deltar i upproret. Vi låter ju oviljan att följa den, fortlöpa i vårt handlande. Och hur vi än försöker skylla på Adam, överbevisar lagen oss om att vi – jag och du – både i tanke och handling deltar i och för Adams uppror vidare.

Vi överbevisas alltså, genom lagens bokstavliga bud, att vi om och om igen väljer bort Gud och där igenom, i egen kraft och vilja, vandrar mot helvetet – existens utan Gud. 

Att synda måste därför förstås, inte som att första hand att bryta mot lagens bud, utan att göra uppror mot Gud. Detta uppror var till redan före lagen och lagen blev dessa bokstavliga avslöjare. För uppror mot Gud avslöjas genom överbevisning om upproriskt som växer fram ur upproriska tankar och upproriska beslut – dvs synd. Synd avslöjas av lagen och synd kan aldrig bestå inför Gud. 

Därför gavs lagen, för att vi skulle bli medvetna och söka Guds nåd. Vi kan inte påstå att Gud kastar människan i helvetet, vi vandrar dit i egen kraft, under förnekelse av sanningen. 

Gud älskar människan. Gud vill inte människans död. Gud vill hennes eviga väl. Gud avslöjar vart människans väg – uppror leder henne och Gud räcker henne nådens hand, genom Jesus Kristus, den ende som kan förlåta henne och omdirigera hennes förblindade vandring.

Är då lagen utan annan mening än att vara ett “bevismaterial”? Nej, lagen är också vårt “rättesnöre” – gentemot Gud och varandra – men den har igen rimlig möjlighet att rädda. Dess viktigaste avsikt är att göra oss medvetna om vårt behov av Guds frälsning. 

Antikristliga idéer uppenbaras

Jag börjar sällan med en länk, men klicka gärna på bilden innan du läser vidare:

_________

______________

Jag hade gjort några ändringar i datorns funktion och ville gör en kontroll av att allt fungerade. Jag gick in i webbläsaren och skrev på “måfå” en adress “sr.se” och fick upp ett “budskap” med följande text:

“Förslag på hårdare gränskontroller, tuffare bevakning av internet och inskränkningar av religiösa samfunds verksamheter har gett upphov till snåriga debatter om säkerhet, religions- och yttrandefrihet.”

Det är en del av den textade ingressen till SRs “Europapodden”, där man talar om idémässiga strömningar inom EU. 

Man kan notera att man idémässigt börjar skrapa på ytan av det som för alla är självklarheter. Att få tro och yttra sig fritt.

Överför dessa idéer på vardagsverkligheten och det innebär att en hemsida som denna, som bygger sin existens på religions-  och yttrandefrihet, kan komma att bevakas, tvingas ändra texter eller stängas ned. 

Det är inte i nuskedet kristna sidor man “vill åt”, det är den islamska extremismen man vill stoppa – och detta måste göras! Men man har idémässigt börjat undergräva religions- och yttrandefriheten.

Vad blir nästa steg. I dag motarbetar man islamsk extremism, men om religions- och yttrandefrihetens okränkbarhet väl punkteras, hur fort och lätt går det inte att tränga djupare in bakom dessas sprängda försvar, för ytterligare förbud. 

Får jag inte längre om några dagar, veckor, månader eller år skriva hur jag uppfattar att Bibeln lär i “känsliga frågor”?

Har DU ännu inte förstått hur nära vi är, är det dags att vakna!

Bakom ridån av Covid-, miljö-, val-, ekonomi- och krigshotsrapportering tassar Antikrists förelöpare tyst fram i korridorerna.

Vakna – snälla VAKNA!