Vila och glädje i Gud, är inte apati!

Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: gläd er! Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. 

Fil 4:4-7


När Guds Ord talar om få vila och vara glada, handlar det inte am fatalism. Fatalism är uppgivenhet. Man tror att ödet eller slumpen styr allt. Att vi inget kan göra åt detta, utan bara följa med… Nej vilan i gud, är en medveten vila i att när jag ber till Gud och vill försöka följa Honom, sker det som är bäst för mig. 

Kristen tro handlar om att medvetet överlämna livet till Gud. Att lägga fram tankar och önskningar inför Honom och veta att det som sedan sker, sker inte av en slump, utan att allt sker med mig enligt Hans vilja. Därmed får jag rätt att uppleva en djup andlig vila – i tron på Gud: Hur obekvämt eller meningslöst det än verkar – det som sker mig – finns Han med och kommer att leda allt till det slutligt bästa.

Jag behöver inte ständigt oro mig för att det är fel på min tro, eller söka felorsaker i min Guds realtron, då inte allt, alltid blir som jag – med min begränsning – uppfattar som rätta.

 

En nödvändig gåva – inte ett förtjänande

…hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. 

Rom 2:29

I Honom blev ni också omskurna, inte med människohand utan med Kristi omskärelse, när ni avkläddes er syndiga natur…

Kol 2:11


Detta är två starka ord vi behöver påminna först och främst oss själva om, men stundom också stötta varandra med. Vi och våra gärningar är inte på något sätt aktiva vid vår frälsning – men däremot beslutet att ta emot den!

När vi böjer oss inför sanningen om oss själva och Gud och accepterar att Hans nåd är vår enda räddning, sker ett under i oss och med oss. Vi avkläds vår gamla människa, som på grund av synd hittills utestängt oss från Guds gemenskap. Detta kallas Andens omskärelse och sker i kraft av vad Jesus Kristus gjort för oss genom sitt ställföreträdande offer – genom att ta vårt straff.

Vi behöver påminnas om detta, för att förstå att våra tillkortakommanden och misslyckanden inte kan radera vad Gud åstadkommit! 

Men vi behöver också vara tydliga i våra samtal med de som ännu inte fatta sitt beslut: 

Frälsningen är en personlig och medveten “kapitulation” inför Gud.

Frälsning är inte något vi ärvt via en äldre generations försorg. Detta kan vi invaggas att tro då några menar att barndopet är frälsande – en frälsningsakt.

Frälsning är inte heller det samma som intresse för kristen tro, och engagemang för kristen verksamhet och värderingar.

Frälsning är en personlig specifik överlåtelse av vårt liv till Gud. När den är gjord, kan ingen skilja oss från Gud, då ju frälsningen inte är mitt verk, utan Guds. Därmed behöver vi aldrig tvivla på vår frälsning. Om vi själva skulle åstadkomma frälsningen, skulle vi åter och åter ha anledningar att tvivla på den. Men nu är det Gud som frikänner och frälser oss. Då är våra eventuella tvivel inget annat än satans lögner, för att försöka begränsa oss att utvecklas till de redskap Gud vill forma oss till och bruka oss som. 

“Jobbigt” att be?

Jag måste erkänna – ibland tycker jag det.

Ibland har jag så mycket jag “måste” (vill) göra, att det tar emot att ta tid för bön. Å mitt under min bönestund irrar plötsligt tankarna iväg i andra banor och jag upptäcker att jag rabblar av gammal vana. Ja ibland till och med att jag inte vet var i mitt bedjande jag är. Eller än värre… Idag upptäckte jag att jag bad “Guds dagliga välsignelse” över några som varit döda i flera år.

Tänk att vi – eller i vart fall jag – kan ha så svårt för att mobilisera tid och kraft för bön – denna fantastiska möjlighet vi fått som gåva.

Tänk om Gud skulle reagera som jag, inför bön.Han har ju lyssnat till tusentals böner samtidigt – dygnet runt – i tusentals år… och ofta samma delvis oengagerade böner.

Tänk om vi inte skulle ha möjligheten be eller vetat att bedjandet är lönlöst.

Men nu är det inte lönlöst! Gud lyssnar till allas böner. Bönen är inget påtvingat, men en möjlighet! Om vi inte förstår det så, måste vår första och innerliga bön bli: Gud, lär oss bedja! 

“Tror ni att JAG kan…?”

När Jesus gick vidare därifrån, följde två blinda efter honom och ropade: “Förbarma dig över oss, Davids son!” Och när han hade kommit hem, gick de fram till honom. Jesus frågade dem: “Tror ni att jag kan göra detta?” De svarade: “Ja, Herre.” Då rörde han vid deras ögon och sade: “Så som ni tror ska det ske för er.” Och deras ögon öppnades.

Matt 9:27-30


Vad har vår tro för prestationsförmåga? Är det vår tro som utverkar under? Dvs är underverken beroende av någon form av “styrkan” i vår tro?

Vänner, vilken underbar enkel fråga Jesus ställer till de blinda ovan: “Tror ni jag kan göra detta?” Undret handlar alltså inte om att deras tro, skulle prestera kraften. De krävdes inte på någon form av specifika mantra eller ordformuleringar, inte heller något fysiskt ritual i form av aggressivt stampande eller något uppblåst skrikande och högljutt befallande… som om det skulle sätta Guds kraft i rörelse. Det var deras förtröstan på Jesu förmåga, som deras tro handlade om.

Dvs de trodde att Jesus var Guds Son och hade all makt att göra under! Tror du det?

Hur “snett” kommer vi inte ofta i detta, och hur mycket begränsar vi Guds kraft, genom att göra Honom “beroende” av våra egna prestationer och mönster, när allt Han vill är att vi litar på Honom?

Därmed – menar jag – blir det också lätt fel när vi talar om att vara “starka i tron” och att det är människor med stark tro, som får vara med om under och mirakler. Jag menar att det snarare är tvärt om. Berättelserna i Guds Ord handlar oftast om svaga människor, som i sin enkla och “naiva” tro är fullt förvissade om att Jesus är Guds Son och som vet att för Honom är inget omöjligt!

Jesus kan! Och det utan “hjälp” av vår pösiga tro. Den som tror att det är pga styrkan i vår egen tro, eller vårt fäktande och skränande, som det “hänger”. 

Det är med tron på Guds ingripande till mirakler, som med tron på Guds frälsning.

Gud formar oss – frälser oss – så att vi får bli Hans barn. Det är inte vårt eget formande som gör att vi blir godkända som Hans. Det är först när vi släpper taget om oss själva – vare sig det gäller frälsning eller under – och ger oss själva till Gud, som frälsning och under sker.

Skall detta då tolkas så att när de under vi ber om inte sker, så är det vi som inte släppt taget och överlåtit oss tillräckligt till Gud? 

Nej! Vi får inte gräva ned oss i att hitta de svar vi ändå inte kan hitta!

Då det vi ber om inte sker, får vi fortsätta lita på Gud – och fortsätta att be så länga bönesvar är möjligt att få. För Gud kan – eller hur – det tror vi ju! Får vi inte det svar vi vill, får vi vila också i detta. För trons kraft kommer inte från oss, utan från Gud. Och även ett uteblivet bönsevar kan över tid visa sig vara just ett bönesvar… 

Gud gör aldrig några misstag och den tro som vilar i Gud, gör heller inga misstag!

Gud eller vetenskap – vad tror du på?

På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk, och han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han gjort. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från hela sitt verk som han hade skapat och gjort.

1 Mos 2:2-3


För knappt två veckor sedan skaffade jag mig ett akvarium på 110 liter och för några dagar sedan ytterligare ett – ett nanoakvarium på 30 liter. Det är inte om dessa jag tänker skriva, men om tankarna, inför den värld som inför mina ögon vuxit fram i fram i dessa. En egen liten nisch, av en helt annan värld än den jag själv lever i.

Det var när jag satt och såg allt detta som funderingen kom över mig: Hur kan man begränsa sin tro till ofullkomlig vetenskap, när det faktiskt är lättare att tro på Gud?

En person sa till mig en gång, angående Big-Bang: 

“Tänk dig en bilskrot. Så sker där en superkraftig explosion, hela skroten flyger i luften, delar far kors ock tvärs… När så allt fallit tillbaka till marken och dammet lagt sig, står där en blänkande ny BMW av senaste modell med absolut nyaste tekniken på marknaden där bilskroten förut låg: Hur stor är chanserna?”

Den berättelsen har sin poäng. Den fallerar på detta med tidsaspekten – visst. Men knappast skulle någon vilja påstå att vi kunde komma tillbaka till samma plats miljarder år senare, så skulle skrotet utvecklatstill en BMW… 

Vetenskap handlar i många stycken om antaganden. Beskrivningar av obevisbara händelseförlopp så att själva beskrivningarna blir möjliga för vår hjärna att förstå och tro – beskrivningen är därmed inte nödvändigtvis sann bara möjligen sann. Den handlar fortfarande om fabricerade antaganden, som i sin tur många gånger bygger på andra fabricerade antaganden osv.

Vetenskapen blir därmed – i de stora styckena – inget annat än en av många religioner, som försöker förklara skapelsen, krafter och de osynliga dimensionerna. Den förändras dessutom över tid…

För mig är det därför mycket lättare att tro på Gud, än att blint och famlande tro på svävande vetenskap, byggd på antaganden.

Med detta förkastar jag inte forskning och vetenskap! Men att bygga sin tro på vetenskapliga antaganden är ändå ganska svårt, tycker jag.

Önskar dig en välsignad kommande vecka!

/Bertil

DU – är en MÖJLIGHET

Så har vi återigen fått säga “Farväl!” till ett avslutat år
och “Välkommen!” till ett nytt.
Jag vill därför börja detta inlägg med att önskad dig:

 Guds Rikaste Välsignelse

inför detta, de nya möjligheternas år

 


Därefter gick Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. Just som han närmade sig stadsporten bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. En stor skara från staden gick med henne.

När Herren såg henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: “Gråt inte.” Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: “Unge man, jag säger dig: Stå upp!” Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor.

Luk 7:11-15


Det var tidigt på morgonen, onsdagen den 30 december, som jag frågade Gud efter en hälsning att dela med dig. Jag fick den ganska omgående, först i form av en enda mening: “Både din förmåga och din oförmåga är en till gång för Gud!” och en stund senare påmindes jag om berättelsen om vad som hände vid staden Nains port och om änkan och hennes son.

***

Vad har du och jag för förmågor att lägga i Jesu händer? 

Många skulle kanske kunna göra en lång lista och hitta mycket att välja mellan, kanske kan man sjunga, spela instrument, leda samlingar, predika… Kanske har man lätt att samtala med folk man möter. Kanske har man möjlighet att bjuda hem människor. Ja jag vet, att just nu – med tanke på corona – är vi alla begränsade, men jag hoppas du förstår vad jag menar. Vissa har uppenbara förmågor, andra – som jag och kanske du – tänker ibland: “Vad kan jag göra? Kan jag göra något överhuvud taget?”

I detta sammanhang, då vi känner oss hjälplösa inför vår egen oförmåga, kommer rubriken, längst upp över detta inlägg, och berättelsen om änkans son till tröst och hjälp. För vi är ju ändå alla förmågor, i Jesu händer.

Hur passar då berättelsen om änkans son in i detta påstående?Kanske har du redan räkna ut det, men om inte, så låt mig få berätta hur jag kan se på den. 

Den unge mannen, som bärs ut genom porten är avliden. Han har varit sin mors – änkans – stöd och framtida trygghet. Nu är han, i ordets bokstavliga bemärkelse, en bild av fullkomlig oförmåga. Men just i detta tillstånd, gör Jesu honom till ett exempel på hur Han, Jesus, kan göra en uppenbar omöjlighet, till en mirakulös möjlighet.

Du och jag, har just lämnat porten, som leder ut ur det gamla året och gått in ett nytt. Vårt nya år ligger öppet och oprövat. Låt oss inte begränsa det med vår oro över vår oförmåga. Låt oss lägga oss själva i Jesu händer och tacka – i trosvisshet tacka Honom. För om Han kan väcka döda till liv, och gör det fullkomligt omöjliga till möjlighet, så vet vi – och har rätt att tacka Honom för – att Han förmår göra på samma sätt, också med det lilla jag och du är och har.

Amen!

Vi har ett hopp!

20 november 2020

Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet.

1 Pet 4:13


Jag tror många människor önskar en bättre värld, fri från sjukdom, olyckor, lidande, orättvisor… De flesta ser nog detta som en utopi – men det är det inte för Gud!

Gud kommer att återställa allt – utrota det onda.

Som Guds barn ser vi fram emot detta. Tills dess får också vi lida – kanske värre än andra. Men vi ser fram emot den dag då vi i evighet, skall få jubla inför Herren.

Var inte rädd

19 november 2020

Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket.

Luk 12:32


Ordet “beslut” ovan översätts också med “behagat” – Gud handlar inte med oss av plikt, utan för att Han älskar.  Smaka på tanken: Jesus dog inte för att han måste, Jesus dog för att Han älskade och älskar.

“O vilken kärlek, underbar, sann! Aldrig har någon älskat som Han.” diktar Lina Sandell-Berg.

Vi lever mitt i denna kärlek. Låt oss be att den blir grunden för våra tankar, våra ord och vårt handlande.

Det jordisk och det himmelska

17 november 2020

I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de hade sett det i fjärran, hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden.

Heb 11:13


I bland kan talet om “vårt hemland” – med avs på det himmelska –  låta som en verklighetsflykt och vi skall självklart leva här och nu! Men låt oss inte bygga fast allt i vad denna världen ger oss. 

Vad denna världen kan ge, kan den också snabbt ta ifrån oss. Medan vårt himmelska är fast förankrat i Gud.  

Änkas mynt – hjärtats förmögenhet

9 november 2020

Jesus satte sig mitt emot offerkistan och såg hur folket lade pengar i den… en fattig änka och lade i två små kopparmynt, ett par ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade till dem: ”Jag säger er sanningen: Den här fattiga änkan gav mer än alla de andra som lade något i offerkistan. 

ur Mark 12:41-44


Berättelsen om änkans gåva ger oss hopp. Det är inte min mängden, i förhållande till andras mängd som räknas.

Gud förväntar sig inte att vi gör och ger vad vi inte kan, men att vi ger det vi ger med hjärta.