Anden och evangelium

Ingen kan undgå att uppfatta Jesu uppdrag till sina efterföljare. Jo, jag vet att det finns de som menar att vi skall var tysta och låta handlingar tala och de som upplever att de har ett annat speciellt uppdrag som sin kallelse. Men grundläggande för varje frälst människa är att vara budbärare.

Inför detta lämnar Han oss inte åt oss själva. Han är mån om att vi skall vara utrustade för var tids behov – genom Anden. 

Skall vi mycket kort summer Jesus och Anden, är Jesus frälsaren och Anden förkunnaren.

Frälsningen är redan fullbordad och för oss återstår uppdraget. I detta uppdrag är alltså Anden vårt redskap, på samma sätt som vi är Andens redskap. Ande och vi är alltså ett i tjänst.

Därmed faller mycket av känslojakt platt till marken, när det gäller Anden. Detta jagande – menar jag – kan var en av orsakerna till att den stora väckelse som räddade många i Sverige under 1800-talet, kom av sig, en bit in på 1900-talet.

Med försiktighet, men med nödvändighet, vågar jag ställa frågan:

Gick Azusa-rörelsen – och också Pingströrelsen – vilse, då fokus ofta kom att handla om Ande som ett unikt mål och inte om medarbetaren i uppdraget? Undervisningen om Anden kom att utmåla Honom som en inåtvänd upplevelse, istället för en utåtvänd resurs: Vår hjälp att utföra uppdraget?

Går dagens budskap, där Anden utmålas och utlovas med ord om ”helig fylla” och ”upplevelse”, samma felaktiga väg, får det samma introverta fokus: Min egen upplevelse? 

Herrens uttryckliga budskap om Anden är att Han är Hjälparen, i det uppdrag Herren gett oss: Att vinna alla människor…

Not)
Läs gärna, Joh 14:15-17, 15:26-27, 16:5-15 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *