Fiaspel och frälsning

fia
Kommer du ihåg Fia med knuff eller rätt och slätt Fiaspelet. Som barn spelade vi det ofta. En bra plats var på verandan i familjens sommarhus. Regniga och åskiga dagar var det mysigt att sitta där och lyssna till hur knallarna fick rutorna i fönstren att skallra.

Det fanns två olika taktiker. Antingen löpte man så fort men kunde – med tärningens hjälp – från start till mål. Eller offrade man gärna några steg, för att i stället få möjlighet att knuffa ut någon av de andra som då fick börja på nytt. Och just att få börja, att på nytt få rätt antal prickar på tärningen för att få starta vandringen längs den prickade vägen, var ett unikt moment i sig. Med en etta fick man börja på första pricken utanför boet. Med en sexa fick man börja på ruta sex, eller sätta ut två pjäser på ruta ett.

Tills man fick ett eller sex, var man utanför spelet, man var ju inte ens med på banan. Och gång på gång, kunde man drabbas av ngn ”ond” medspelares hyss och få börja om – igen och igen, i värsta fall.

Men trots att man till slut fick sin etta eller sexa – det var ju enda vägen att komma igång – var det först när den kommit, som kampen runt vägen började. Skulle man till mål gällde att kasta tärningen på nytt och på nytt – även om det bara blev ettor – och hoppa från prick till prick och vara uppmärksam på ”fiende” – han var väl inte för nära.

Detta spel ger en del kopplingar till ord som omvändelse, nåd, vandring, ord som alla ingår som olika faser i ordet frälsning.

I bland kan man lockas att tro att frälsning är att säga: ”Jag tror på Jesus!”. Och därmed är frälsningsprocessen klar. Men det är en sanning med modifikation. Att med munnen bekänna att: ”Jag tror på Jesus!”, är ungefär som att få det där tärningslaget som tar dig till spelplanens första prick. Det slaget är en del – början – av ”Fiaprocessen”. Det är nu det verkligen börjar.

Nästa del är viljan att vandra vidare. Att inte bara med munnen bekänna (eller rent formellt läsa en förformaterad bekännelse) utan att också i hjärtat tro.

I Guds Ord anses hjärtat var källan till vårt agerande. Vad hjärtat prioriterar är vad du och jag gör.

När Guds Ord talar om att frälsningen är att ”med munnen bekänna och i hjärtat tro”, säger Ordet att vår bekännelse måste stämma överens med vårt handlande – våra prioriteringar. Att tro på Jesus är att tro allt Han säger. Frälsning innefattar våra ord och våra handlingar. Frälsning går inte att ”köpa”, men när vi mottagit den, visar våra ord och handling om vi vill leva i den.

Att komma in i Fiaspelet, att få upp rätt sida på tärningen, är inte att komma i mål. Man kommer ut på banan och kan börja en medveten vandring.

Dela eller skriv utShare on FacebookTweet about this on TwitterEmail this to someonePrint this page

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *