Förtröstan och förlitan

Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.
Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar.
Var inte vis i dina egna ögon, vörda Herren och undvik det onda.

Ord 3:5-7

Orden i rubriken är två gamla ord. Jag tror inte de är speciellt vanliga i dagligt tal och inte heller i sociala media, som exempelvis Facebook och Twitter. Kanske kan vi klassificera dem som en del av “Kanans tungomål”, dvs kristet och specifikt frikyrkligt språk. Men i detta sammanhang  är orden både grundläggande och explosiva. De pekar på mitt förhållande till Gud, Fadern, som enbart, men fullt ut, blir möjligt genom tron på Guds Son, Jesus Kristus. 

Orden placerar mig som jag är – med både brister och misslyckande – i barnaskapets förhållande till Gud. Det varnar mig också för förhävelse och att lita på mina egna eventuella möjligheter och framgångar. 

Jag kan inte förtrösta på mig själv, inför Gud. Men jag får – till tröst inför insikten om min egen ofullkomlighet och mina misslyckande – känna fullkomligt förlitan till Hans nåd och gränslösa kärlek.

Förtröstan och förlitan pekar på en obegränsad befrielse och ett gränslöst löfte, om evig trygghet genom nåd, inte förtjänst.