De skyndade sig då bort från graven, under fruktan och i stor glädje, och sprang för att tala om det för hans lärjungar.
Matt 28:8
Nog kan det tyckas vara en lite märklig känslomässig blandning – fruktan och glädje? Man kan lätt förstå känslorna fruktan och rädsla, men fruktan och glädje… På något vis upplever jag – spontant – att dessa känslor står i strid med varandra. På en benet hukar vi oss och smyger oss fram, medan på det andra benet skuttar vi och dansar av glädje. En omöjlighet – eller…
Nej, detta är ingen omöjlighet, utan snarare en ultimat och naturlig upplevelse av att få vara Guds barn. Den infinner sig när vi förstår vem Gud är och att vi ändå får kalla oss Guds barn.
Gud är värd all vår fruktan – Amen. Hela universum måste böja sig inför Honom och ryms i Hans hand. Ändå är vi, genom Hans Sons blod så älskade av Honom.
Gud är sannerligen värd all vår fruktan och i Honom finner vi livets absoluta glädje.