Gång på gång på gång…

bulta

Som barn får vi lära oss att inte tjata –  det är ”… inte fint!”. Man måste vänta på sin tur. Vänta på rätt tillfällen. Vänta, vänta, vänta…

Och denna väntan skall helst ske under respektfull tystnad.

”Du har ju redan frågat – du får vänta och se.”

”Tjatar du en gång till, blir det inget alls! OK?”

Jag tror de flesta av oss känner igen detta, både sedan de egna barnaåren och kanske, just nu, med egna barn eller barnbarn. Det är OK att fråga en eller några gånger, men inte att tjata.

Det finns en risk att vi överför detta till vårt böneliv. Eller i vart fall – att vi skyller på detta när vi inte orkar be.

”Jag har ju bett så många gånger – Gud vill nog inte eller är det inte meningen.”

Men Gud är inte som vi, Han tycks ”tåla” mycket mer. Ja, Hans Son Jesus Kristus uppmanar oss att vara ihärdiga.

”Bulta… Ty för den som bultar skall dörren öppnas.” (Luk 11:1-13)

Jesus talar inte här om några försynta knackningar. En gång, två gånger, sedan är det bra. Han uppmanar oss att bulta, tills dörren öppnas.

Många har gjort försök att förklara varför Gud är sådan. Borde det inte räcka med en gång…? Andra har gjort försök att helt bortförklara denna liknelse.

Men vet du, vi behöver inte teoretisera så mycket om det som rör tron. Gud är fullkomlig! Guds vägar är fullkomliga! Jesu Ord är att lita på, att vila på, att stå trygga på. Lägg din kamp på att följa dem, inte på att söka dissekera dem.

Kanske har du bett och bett och bett. Det kan gälla näras och käras frälsning eller/och helande. Det kan gälla bön om hjälp för eget behov. Visst kan vi tröttas! Men vi behöver aldrig känna att vi bett för mycket, eller att vår bön är svag och dålig. Vi känner inte Guds hemligheter, förstår inte Hans vägar fullt ut. Men vi hör Jesu Ord om detta, och har rätt att ta dem till oss, då Hans Ord är Faderns Ord.

”Bulta!” Vilket innebär: ”Ge inte upp!”

”Ty för den som bultar skall dörren öppnas!”

Vila i detta, fortsätt be! Varför det är så här, är ett av trons mysterium. Men det är likväl Faderns Ord, genom Jesus Kristus: ”Bulta!”

Dela eller skriv utShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email
Print this page
Print

2 reaktioner till “Gång på gång på gång…”

  1. Ja vi vet attGud hör oss, och Guds tid är inte vår tid. Om Herren uppmanar oss att inte ge upp, ja då ska vi inte ge upp. Vi vet ju att han hör oss, det fins en orsak till att Herren uppmanar oss att inte tröttas.

  2. Liknelsen om mannen som fått gäster och inte hade mat hemma är väl ett exempel.

    Han kom mitt i natten och ville låna. Vännen var inte villig att stiga upp och låna ut något, eftersom han gått till sängs.

    Till slut steg han upp och gav honom vad han behövde ” för att få slut på tjatet”.

    Det är väl inte så Gud tycker om oss, att vi tjatar. Det står ju någonstans:” Bedjen oavlåtligen.”

    Mitt problem är att jag ofta känner mej “helt tom” och inte orkar be. Då är det så skönt med vänner som står med i bön. När jag hamnar i vanmakt tappar jag all ork.

    Har haft mycket som varit tungt de senaste åren och är en orolig själ.

    Har tyvärr flera gånger på senaste tiden upplevt att man inte får komma till vänner med olika saker efter varandra.

    Den där outtalade känslan” inte nu igen” har gjort mej ledsen. Jag kan ju inte hjälpa att sjukdomar duggar tätt i min familj. Vad ska jag göra åt det.

    Har sedan 2012 varit flitig på några bönesidor, men nu verkar någon fått nog. Eller har jag i en känslig situation missuppfattat det.

    Har också lärt mej att på någon sida får man inte skriva i klartext. För mej som jobbat hela mitt vuxna liv inom vården är det inte konstigare art få ont i fingret än i våra  “hemligare” delar.

    Det står ju t.om i Bibeln om en kvinna med blödningar. Det står inte var hon blödde. Det är inte heller viktigt. Det viktiga är att hon blev helad.

    Man naturligtvis inte uttrycka sej vulgärt eller ofint. Att använda ett vårdat språk är väl självklart? I alla fall för mej.

    Hörde någon som vid ett tillfälle talade om bön uttrycka att ” När man bett Gud om något, skulle man tacka för att bönesvaret var på väg. Att fortsätta att tjata på Gud var otro. Att inte lita på Gud.”

    Det finns så många åsikter och så mycket teorier om bön. Själv orkar jag inte hålla på med detta längre. Det gör bönelivet oerhört tungt och komplicerat.

    I en krissituation kom jag att tänka på rövaren på korset. Hans bön var ett desperat rop på hjälp, men ingen mönsterbön efter en mall.

    Det var ett desperat rop från hjärtat: ” Herre tänk på mej när du kommer i Ditt rike.” Han fick omedelbart löfte om en plats i paradiset.

    Kanske var det hans första bön. I det liv han levt kanske han aldrig tidigare vänt sej till Gud.

    Detta har hjälpt mej när jag känt att mina böner varit tafatta och otillräckliga.

    Det står någonstans att vi ska be till Fadern i Jesu namn.

    I en ångestladdad situation kanske inte formuleringen bli så exakt, men det viktigaste måste väl ändå vårt hjärtas inställning. Att vi vänder oss till Herren.

    Vi har ju en treenig Gud. Jag tror på Gud Fader, Sonen och Den Helige Ande

    Just nu går diskussionen vågor höga på flera kristna bloggar. En del hamnar tyvärr enligt min mening på ” sandlådenivå”.

    Allt mellan himmel och jord diskuteras. Människor anklagas för olika fel i sin trosuppfattning. Därför är det viktigt att stå fast rotade i ordet.

    Att stötta varandra när frågorna hopar sej. Att vägleda och korrigera när det behövs utan en massa dömande ord.

    Vi är ju syskon i Herren är alla lemmar i Kristi kropp

     

     

     

     

     

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *