Nöjd eller självgod?

Tanken slog mig tidigt på morgonen när jag just vaknat. Klockan var väl strax efter sex och vädret var fuktigt och disigt – om än inte kallt. Sängen var varm och skön och ännu en gång njöt jag av få vara pensionär: Att få äga den tid jag äger och att få var frisk nog att nyttja den som jag vill.

Vilken förmån! Så nöjd jag kände mig!

Men, då dök frågan upp: Får man verkligen känna sig nöjd med den man är? Är det inte att känna självgodhet – särskilt när man är kristen?

Jag tillhör dem som nästan alltid känner att man ”borde mer”. Kanske är vi som kristna särskilt utsatta för detta genom den ständiga påminnelse vi får vi bloggar, predikningar och litteratur? Om och om igen påminns vi om våra bristfälligheter och uppmas att kämpa bättre och mer.

Självklart behöver vi uppmuntran i att bli ”… rika på rättfärdighetens frukt…”  (Fil 1:8-9), men i detta behöver vi också få vara nöjda och våga njuta. VI är ju förlåtna och redan förlossade till vår inre människa – även om köttet tillhör denna världen med dess vilsenhet och brister. VI borde verkligen njuta.

Jesus Kristus säger att himmelriket är kommet. Sjävklart menar Han då inte att jorden, som den ser ut nu, är himmelriket. Men med himmelriket inom oss och med vetskap om att Gud inte skapade livet ont, utan gott, skall vi då inte har rätt att ta till oss och njuta av det goda Han skapat? 

När sängen är varm en gråmulen morgon, när rosen vid väggen strålar, när maten är god, när aftonen kommer med stilla ro… är det en försmak av det kommande. Skulle Gud låta oss få en förnimmelse av det och i samma stund injaga oss med tankar att: ”Du borde mer, du är inte värd detta…!”? 

Jag låg inte kvar i sängen, utan gick upp som vanligt, kokade mitt morgonkaffe, åt mina två skorpor och mitt digestive, läste Guds Ord: Njöt och tackade. Vågade vara förnöjsam! Tillät mig njuta av Hans välsignelse.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *