Att ”göra” sin egen frälsning

Det berättas i Guds Ord en man som kom till Jesus och samtalade om det högsta budet – han hade alla rätt! Ändå, säger Jesus, var han bara nära.

Jag har alltid tyckt att denna berättelsen är så tragisk, berättelsen i Mark 12:28-34.

Personen det handlar om är ingen hycklare – inte så som han beskrivs här. Jesus kallade visserligen delar av folkets ledarskap för hycklare. Det var dessa som var religiösa och gjorde gärningar för att bli sedda och vinna status. Denne man är mer av Nicodemus-typen – en person som tar allt på djupaste allvar.

Nicodemus kom på natten för att samtala med Jesus. Vi frestas att tro att han smög dit av rädsla. Jag tror dock på förklaringen att kvällen/natten var den tid på dygnet när man äntligen hade tid och utrymme för de djupa samtalen, om de ”tunga” frågorna. Nicodemus smög inte iväg till Jesus, han gick i stillhetens timmar, för att under djupt allvar tala med Honom.

Samma allvarstyngd anar jag runt denne man, som samtalar om lagens kärna med Jesus. Han ropar inte ur folkhopen, för att demonstrera hur lärd han är. Han kommer tätt inpå Jesus, för samtal om det han ser som något mycket mycket viktigt. Inte om budens och lagens detaljer, utan om det han uppfattar som själva kärnan, hjärtat, essensen… i allt som skrivits och lärts om Gud, människan och skapelsen… Om förhållandet till Gud och förhållandet till medmänniskor.

Kanske hade han – trots att han var skriftlärd – någon gång brutit mot något bud, men han visste allt – i teorin. Ja, så långt hade han kommit, att han tom hade lyckats se en kärna under alla religiösa teorier – han hade sett en grundsten för allt: Kärleken till Gud och till nästan. Allt – hela livet – insåg han vilade på denna kärna. Och jag tor att han på ett oklanderligt vis försökte leva sitt liv, byggt på denna grundsten.

Ändå, denna så djupt tragiska replik från Jesus:

”Du är inte långt ifrån Guds rike.”

Jag är övertygad om att mannen i berättelsen bar på en känsla av att allt i hans liv inte stod rätt till – trots perfektionen. Och jag är övertygad om att i samtalet med Jesus, fick han denna känsla bekräftad.

Han nådde – trots sin oklanderlighet – fram till Guds rike.

Fullkomligt liv

Det fanns på Jesu tid, människor som ansågs ha kraft att bota sjuka, dels fanns ”läkare”, dels fanns helare eller undergörare. Några hade förmodligen någon form av utbildning, medan andra ansågs besitta ”krafter”. Jesus – snickarsonen – betraktades säkert av många som en som fått ”kraft”. Människor flockades kring Honom. Hur Han än förbjöd de som blivit hjälpta att berätta om det, spreds ryktet om Honom. Vart Han kom, fördes sjuka fram till Honom och Han bota dem.

Men Jesu uppdrag var långt mycket mer djupgående än kroppens och själens helande. Han uppdrag var människan totala helande. Människan – kroppen, själen och anden – skulle återförenas i fullkomlig gemenskap med Gud.

Bibelns berättelser om Jesus, visar att lärjungarna, liksom övriga dåtidens människor – och kanske också Du – inte genast förstod vem Han var.

Evangelierna ger oss inblick i hur lärjungarnas ögon öppnas stegvis. De ser och förstår allt eftersom, att Jesus är långt mer än alla andra ”hokus-pokus gurus” som finns i deras samtid. Och i dag, lyfter dessa ögonblicks bilder Honom högt över new-age, mindfulness, meditation, mantran… ja allt av vår tids alternativa andligheter, som har till avsikt att låta oss ”förstå” livets djupaste mening.

Låt mig påminna dig om några av lärjungarnas ögonöppnare, utan att fördjupa mig i dem.

En av dem sker när Jesus ligger och sover i båten de färdas i. En storm blåser upp och båten tar in vatten. Här handlar det inte om psykologi och inre helande. Här är det naturens krafter Han – med blott en befallning – tvingar att vika sig, när Han väckts.

Nästa gång ser de Honom med några bröd och fiskar – en lagom måltid för en eller några få. Men när Han bryter och delar ut styckena sker något som tvingar materiens lagar att böja sig och tusentals blir mättade – inte skimmärt – utan bokstavligt! Det blir mer mat över efter måltiden, än före…

Så är det den där natten, då lärjungarna ror i motvind på sjön och någon slår larm: ”En vålnad!” Någon kommer gående sjön. Men det är ingen vålnad, det är Jesus! Han kliver upp i båten och i samma stund lägger sig motvinden. Han upphäver fysiska lagar.

Lärjungarna bild av Jesus var inte komplett från början. Den växte till tro. Tron kan aldrig fullt ut förklara Jesus – men den kan bekräfta.

Så återstår då en av de sista och starkaste upplevelserna. Stunden då Han med fysisk kropp – efter sin död och uppståndelse – kommer in till dem, där de är samlade bakom den låsta dörren. Räcker fram sin händer och visar dem spikhålen.

Nej, Jesus är mer än en god människa. Mer än en andlig guru. Mer än en ”healer”. Mer än new-age och alla annan nyandlighet. Han är Guds Son! Du kan inte vara neutral inför Honom. Antingen säger Du – för det är ju dig och inte andra det gäller – ”Ja!” till Honom eller förblir din tystnad ett ”Nej!”

Allt som andliga läror har att berätta om, det synliga, så väl som det osynliga, är ofullkomliga skärvor av sanningen. Att sätta sitt hopp till dessa läror är att sätta sitt hopp till lögner och halvsanningar. Ingen av dessa, kommer att leda dig till den fullkomnade evigheten i gemenskap med alltets Skapare. Han är både omfamningen och kärnan i det vi ser, förnimmer och inte ens förmår ana.

Jesus Kristus är Skaparens Son. Jesus Kristus är enda vägen.

Skynda Dig säg ditt ”Ja!” till Honom. Lärjungarnas tro växte. Deras förundran över Honom växte. Men den var och förblev en tro. Tron på Jesus kan inte förklara allt, men den växer ur ett enkelt: ”Ja, Jesus!”

Tron, som säger ”Ja!” – till Jesus – är inte en slutlig examen, den är ett första steg…

Våga Pröva Väktarna

Vilka är bärarna av väckelsen, dvs Jesu ord om att “Gå ut och göra alla folk till lärjungar!”, och när upphör Hans ord att gälla? När skall vi inte längre tala om väckelse och istället varna för den?

Vi har en situation i Sverige idag, där man från vissa håll går ut och säger att en väckelse i ändens tid inte bara är omöjlig, utan också farlig/falsk (hur det är i andra länder vet jag inte). Detta är en av de största villfarelserna – kanske den största – som förts in i vår kristna gemenskap någonsin!

Och jag vill uppmana dig: Se upp för denna förförelse och villfarelse – den är inte av Gud. Den kommer ur munnar i våra egna led, med avsikt att förleda och förlama bärarna av väckelsen – du och jag.

Väckelsens eld” har alltid varit och är varje Kristustroendes uppdrag. När denna eld slocknar, slocknar också till sist tron.

Har du torka i ditt Guds förhållande? Är allt i ditt liv uppgivenhet och elände. Be Gud att Han fyller dig med tro för väckelse och visar dig din position i denna.

Tänk också på att du har ett ansvar med vad du låter komma ut ur din mun – vad du förmedlar och för vidare. Ge inte villfarelsen “draghjälp”.

”Inte som vi”

Att bedöma andra utifrån vår egen självbild, är vare sig nytt eller ovanligt. Att det bildas ”rättroende” grupperingar som menar sig stå för samma sak, utifrån samma grund, men ändå med olika yttringsmönster är absolut ingen modern företeelse. Men det kan bli sorgligt destruktivt för evangelium, om dessa grupperingar blir intoleranta och ser sig själva som de enda som har rätt. Fortsätt läsa “”Inte som vi””

Sanningen om vägen till Gud

Med goda gärningar, är du hjälplös inför Guds lag. Lagen går inte att uppfylla för ngn människa. Det finns alltid stycken i vårt förhållande till Gud och andra människor vi missar! En miss, och vi är inte längre fullkomliga. Vi kan vara nästan… men inte fullt. Men det finns hopp!

Fortsätt läsa “Sanningen om vägen till Gud”

men Han är här både nu och sedan

paven

Vilken uppståndelse – vilken ”cirkus”! Snart är han här för en kort sekund – sett ur ett större tidsperspektiv. Men oh vilken förväntan, oh vilka skriverier. Att Han snart kommer på skyn röner inte så många höjda ögonbryn, men att han flyger förbi… Fortsätt läsa “men Han är här både nu och sedan”

Var är profeterna

kapell

Jag minns när Gud talade till oss genom män och kvinnor – ofta äldre – som plötsligt kunde ställa sig upp i samlingen under ett bönesorl och ibland med hög tydlig stämma, ibland nästan viskande, bryta igenom och förkunnade: ”Så säger Herren!” … och det blev tyst…, för nu gällde det att lyssna! Men…? Varför talar inte Herren längre? Finns ingen som vill ge röst åt Honom? Finns inget mer att säga – är det för sent? Fortsätt läsa “Var är profeterna”