Tistlar

Detta budskap är ingen hälsning till svensk kristenhet som grupp. Det är inget man sitter och nickar åt och tänker ”där fick dom”. Det är en hälsning till mig och dig på individnivå. Det handlar inte om nya grepp – eller i vart fall okända – eller nya andliga upptäckter. Det handlar om medveten strävan, som kan kosta, men som ger resultat.

Budskapet som i flera år förmedlats till oss via: bloggar, Facebook, böcker, kristna tidningar, videoklipp, mm är:

  • Dom över Sverige – allt som återstår
  • Framgång för evangelium – väntar runt hörnet
  • Allt är bra – och förblir per automatik bra

De budskap som mötts av mest positiva ovationer är de båda första budskapen. Dessa tycks kittla i öronen på två grupper trots totalt motsatta framtidsprofetior. Båda dessa grupper är egentligen utslag av en protest mot den sista gruppen – som i båda dessa läger betecknas som ”andliga soffliggare” – med ganska stor rätt…

Budskapet jag kort vill förmedla är budskapet om tistlar, dessa som sätter krokben för oss alla. Ofta lockande i färg och form, men som river oss såriga och lämnar nästan osynliga taggar, när vi kommer dem tillräckligt nära.

Tistlarna hittar vi i Jesu berättelse om sådden som föll på olika ställen, Markus kap 4. En del av sådden föll på vägen – orden går in genom ena örat och ut genom andra. Några korn föll på plats där det hann gro – man lyssnar och tar till sig, låter sig inspireras av rörelser och vindkast – men bara ytligt. Några föll bland tistlarna… en egentligen lika sorglig såplats, se de två första.

Här fanns jordmån, väta, ljus, tom skydd mot solens hetta, skydd som borde varit gynnande för grodden, men som blev ett skydd som tog överhand och kvävde.

Var är vi, jag och du, i denna liknelse, var har blivit vår växtplats?

Jag är ganska övertygad om, att vi båda, klarat oss från att hamna på den hårda vägen eller i den tunnaste av mylla. Men hur har vi det med tistlar?

Nej, det jag skriver här handlar inte om att döma, men inte heller om att allt nu skall bli bra, genom ngt Guds trollspö och inte om att allt är bra. Det handlar om att arbeta med sig själv, med sina personliga tistlar – komma vidare i vandringen. Att bli medveten om vad som sinkar mig att komma i tjänst för Gud. Upptäcka tistlarna som växt sig allt större och starkare. Bli medveten om dem, rycka upp dem med rötterna.

Vi har ett uppdrag som väntar – som inte får sinkas!

Publikaner och syndare

Satt och läste Markus 2:13-17 idag, om hur Jesus gästade ”publikaner och syndare”. Ordet syndare är väl inte svårt att förstå och på ett sätt inte heller publikaner – en form av tullare – men så spann mina tankar iväg.

Publikaner var en yrkesgrupp, men också ett nedvärderande tillrop. Vi har inget direkt jämförbart dito i Sverige idag. Tanken slog mig att kanske det norska tillropet “quisling” – med ursprung i andra världskriget – kunde vara en bra synonym, men inte heller detta är bra. Quislingen tjänade visserligen främmande ockupations makt – där var en likhet – men publikanen deltog inte på sätt i samma svek och aggression mot sin medmänniskor.

Alltså, går det på ngt sätt att applicera begreppet ”publikaner och syndare” rak av på oss? Syndare – ja – OK, men Publikaner – ?

Så kommer nästa tanke, som klistrar sig fast vid tillropet ”publikanen”…

Publikanerna var judar. De tjänade romarna, som stulit deras land och förnekade dem rätt till själva styra. De tjänade en ockupationsmakt.

Nu för vi över detta till tillrop på mänskligheten generellt och landet blir vår jord. Hela vår jord – eller värld – är under ockupation. Dess rättmätige ägare är Gud, men dess ockupant är satan och frågan blir: Vem tjänar vi? Hur spelar vi vår roll i detta?

Jag vet att det låter väldigt drastiskt. Men det är så och kommer vara så, tills Jesus kommer tillbaka. ”Himmelriket är här”, säger Jesus – med rätta – men som ett erbjudande och en möjlighet, inte påtvingat eller med automatik. Genom människor som väljer Gudsriket – himmelriket – bryter det igenom, här och där. Men medan många arbetar direkt i satans tjänst, lever ändå massan, omedvetet, i symbios med honom – som publikaner.

Vi måste fråga oss om vi vill ha det så här – vi som kallar oss ”Guds folk”! Vill vi, med våra liv tjäna ett ont system. Vi gör det genom att suckat efter världens smörgåsbord i form av ”Villan,Volvon och Vovven” – med mer – och sträcker oss mot detta genom att – som många andra – klättra på andra och varandra. Är detta att utvidga himmelriket? Eller är det att – likt publikaner – slå mynt av ondskans ockupationskraft.

Jag vet att dessa tankar kan uppfattas smått revolutionära, men vi måste våga ställa dem, i en tid då kyrkan blir allt mer PK och himmelrikets tjänare, som Guds kontraster i samhället, allt mer diffusa.

Guds folk är inte kallat att bygga sitt liv på världens värden, under egoismens famna, Guds folk bygger och utvidgar himmelriket! Vi kan inte förändra hela världen – det kommer Jesus snart att göra. Men vi kan bli Hans tjänare på den plats han ställt oss nu. Vi kan be Gud om förståelse och kraft för att göra vad Han skulle gjort, om Han varit på den ort, i den situation vi – var och en – är just nu.

Det är dags att förnya frågan: ”Vad Skulle Jesus Gjort?” och forma den till innerlig bön! Vi har förmodligen inte lång tid att med vår liv – i ord och gärning – belysa himmelriket. Må vi be Gud om ledning.

Skall vi förbli publikaner och spela på ondskans spelplan enligt ondskans regler – eller vågar vi – på ondskans spelplan – spela enligt Guds regler?

Tjäna Herren

Det jag denna gång fått att dela med dig, kom för mig onsdagen den 13 september. Denna gång vill jag betona att detta inte bara är till någon det är till många! Men ändå, specifikt till just dig! Vi lever – i enlighet med tidstecknen i Guds Ord – i den sista tiden – även om vi ännu inte är inne i vedermödan. Vi möts av förförelse och villfarelse och vi är i stort behov av att vara varandras hjälp och styrka.

Det ord jag vill dela är från Kol 4:17.

Säg åt Arkippus: ”Se till att du fullgör den tjänst du fått i Herren.”

Vem denna Arkippus var vet jag inte. Han nämns bara två gånger i NT – här och i Filem v.2. Paulus kallar honom där ”medkämpe” och han är en lem i den församling som samlas i Filemons hus… det är allt.

Men icke dess mindre ekar Pauli uppmaning till oss:

Se till att du fullgör den tjänst du fått i Herren!”

Jag har i uppdrag – utan att vara specifik – att påminna dig, om den kallelse du fått.

  • Kanske är du en evangelist, pastor, präst, diakon… som en gång upplevt en kallelse till tjänst? Kanske har du verkat i denna tjänst? Men nu – av olika skäl – har du kommit bort från den.
  • Kanske har du varit aktiv som lekman i någon församling, som ungdomsledare, som äldste…
  • Kanske har du en gång upplevt en kallelse… men aldrig tagit tag i den.
  • Kanske står du just nu inför beslutet att följa en kallelse.

Lyssna! GUD säger:

Se till att fullgöra den tjänst du fått av Mig!”

Ingen – är utan tjänsteuppdrag i Herrens församling! Fråga inte efter hur stor eller beaktansvärd din tjänst är. Vårt sätt att se på värde är inte relevant i Guds värld. Den enklaste tjänsten, kan öppna upp för de största vinsterna för Guds rike.

Om du, om ni, visste hur Guds Ande, i skrivandets stund, ropar i mig och manar mig, att jag skall uttrycka detta så enkelt och gripande som möjligt:

Se till att fullgöra din tjänst !”

Broder, Syster… Vi vet inte hur lång tid vi har kvar att verka fritt och/eller, tills vi blir hemkallade till bröllop. Gå ner på knä och be Gud om ledning, upprättelse, förnyad kraft till tjänst i denna sena tid.

Det handlar inte om att du skall jämföra dig med andra. Inte om de ”resultat” du genom Guds kallelse fått vara med att föra fram till himmelen. Det handlar om att uppfylla den tjänst du fått.

Våra syskongemenskaper ropar efter Guds Ord och uppmuntran, genom vad vi kan ge varandra! Vårt land ropar efter sanningen!

Gud ropar:

Se till att fullgöra din tjänst!”

Ett brutet strå
skall Han inte krossa, en tynande veke
skall Han inte släcka.
(Jes 42:3)

Utrustad

Från den dag vi hörde det har vi därför inte upphört att be för er. Vi ber att ni ska bli fyllda av kunskapen om hans vilja, med all andlig vishet och insikt. Målet är att ni ska leva värdigt Herren och behaga honom på alla sätt, genom att bära frukt i alla slags goda gärningar och växa i kunskapen om Gud. Då ska hans härlighets makt styrka er och ge er all kraft till att vara uthålliga och tåliga i allt.

Kol 1:9-11

Guds folk har i århundraden talat om Jesu återkomst, om allt som tillhör tiden före detta dvs ändens tid eller vedermödan. Mkt som sagts i Guds Ord, som markörer för denna tid, har fram till våra dagar ännu förblivit ouppfyllt och viktigaste markören, fikonträdet, har fram till 1948 legat i dvala. I nästan 2000 år, har detta träd – Irael – förblivit vissnat, så som Jesus sa i Matt 21:18-19. Men i våra dagar, då fikonträdet på nytt knoppats och Jesu ord, i Luk 21:29-32 uppfyllts, bör hos oss både en uppvaknandets och hoppets klocka klämta. Varning för vad som måste komma och hopp om vad som följer där på: Jesu återkomst!

Mycket tid och kraft läggs i dag vid både stora och små scenario i vår nära framtid.

  • När skall vi ryckas upp – före, mitt i eller efter vedermödan?
  • Hur skall vi handla/skydda oss om vi inte rycks upp – mat, boende osv?
  • Hur skall märket (666) se ut eller vad är märket – ett chip under huden?

Dessa frågor är på intet sätt ointressant eller oviktiga, men en större fråga är: Hur känner vi igen förförelsen och villfarelsen när ingen får peka på den? Fundera på detta ngn minut.

Den 7/9 fick jag en rubrik, när jag på morgonen satt i bön inför Herren – det är den rubriken du ser ovan, ”Utrustad”, och jag antecknade snabbt följande. Av försiktighetsskäl och ödmjukhet vill jag inte kalla det profetia, men jag tror ändå att det var Guds Ande som styrde mina tankar då jag mkt snabbt ”rafsade” ner följande på ett papper.

***

Vad innebär det att bära på utrustning – eller rustning – inför ändetidens förförelse? Ja, det innebär inte att vara uppkopplad mot nätet! Det innebär inte att söka sanningen på bloggar, Facebook, hemsidor… för att få information om vem vi skall akta oss för, eller vilka andliga trender vi skall stå emot. Att vara rustade , är att ta emot Guds vapenrustning nu.

Vi måste ha Guds Ande, för att själva se och förstå farorna i vår vardag!

De kristna medierna kommer att stegvis utsättas för en tilltagande censur:

  1. Det kommer att bli förbjudet att offentligt tala och skriva om ”Guds ordning” typ moral, äktenskap, barnuppfostran osv. Att ex tala om att Guds ordning påbjuder äktenskap mellan man och kvinna, kommer ”i kärlekens namn” klassas som diskriminering och anses brottsligt.
  2. Därefter kommer vi ”för fredens skull” förbjudas belysa olikheter i trosuppfattningar. Än mindre på ngt vis uttala oss så det vi säger kan uppfattas som kritik mot annan trosuppfattning.
  3. Nästa steg blir att vi – inte ens i diplomatisk ton – får tala om och beskriva vår egen tro: frälsningen, dopet, Anden osv.
  4. Slutligt kommer vi tvingas – om vi skall tala om ngn tro och Gud – att enbart framföra den fastslagna bilden av vem Gud är. Dvs den bild som ”odjuret från jorden” – Upp 13:11-forts. – ger.

***

Syskon!

Jag förstår det så, att vi är inne i en kritisk tid, då vi var och en måste lära oss ”stå på egna ben”. Det handlar inte om att skiljas eller bryta upp gemenskaper – tvärt om. Men vi måste fördjupa vår personliga ”gemenskap” med Guds rustning. Vi får inte, den dag obs det handlar inte om ”ifall” bloggar, Facebook och hemsidor börjar censureras, stå handfallna och aningslösa inför förförelse, villfarelse och falskhet.

Vi har fått en välsignad tid via nätet, då mycket avslöjats som falskt. Nu måste vi själva, och/eller i fysiska gemenskaper som husförsamlingar, hemgrupper, bönegrupper…, fördjupa oss i vad Gud, genom Anden, vill rusta oss med.

Alla tio jungfrurna väntade!

Vi måste – menar jag – ständigt vaka på oss själva. Jag tror det är så att vi kan veta allt – men ändå vara utan olja.

 

 

Då ska himmelriket bli som när tio jungfrur tog sina lampor och gick ut för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga tog sina lampor men tog inte med sig någon olja, medan de kloka tog olja i kärlen tillsammans med sina lampor. När brudgummen dröjde blev de alla dåsiga och somnade.
   Fortsätt läsa “Alla tio jungfrurna väntade!”

”Inte som vi”

Att bedöma andra utifrån vår egen självbild, är vare sig nytt eller ovanligt. Att det bildas ”rättroende” grupperingar som menar sig stå för samma sak, utifrån samma grund, men ändå med olika yttringsmönster är absolut ingen modern företeelse. Men det kan bli sorgligt destruktivt för evangelium, om dessa grupperingar blir intoleranta och ser sig själva som de enda som har rätt. Fortsätt läsa “”Inte som vi””