…eller är jag en överlevare.
Närhelst någon omvänder sig till Herren, tas slöjan bort. Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.
2 Kor 3:16-18
Att bara leva som överlevare är inget naturligt liv för en kristen. Jag tror inte ens det är möjligt. Jag menar, att antingen växer jag eller krymper jag. Andens liv är ett ständigt levande och växande liv, en pågående helgelse, på vägen till himlen.
Min jordiska kroppar växer och utvecklas i positiv riktning – för en tid – sedan vänds processen och ganska bokstavligt drabbas den av ”avveckling”. Andens liv är av en annan natur. Andens liv i mig utvecklas – helgas – ständigt.
Tycker jag att jag är nöjda med mitt andliga liv som det är – att det är tillräckligt ”skapligt” – då är något fel!
Livet med Anden fungerar visserligen ofta som två steg fram ett steg tillbaka, två steg fram ett steg tillbaka, osv. Men över tid, så länge jag lever här, är helgelsen en process som pågår: Kroppen bryts ned, medan Anden förnyas.
Så därför måste jag se upp, så jag inte blir likgiltig och nöjd med att vara överlevare.