Profetior om Norden 3

Anton Johansson (del 2)

Kanske har inge nordisk profet blivit så läst och negelfaren som Anton Johansson

Den som först tog sig för att på pränt förmedla Antons syner var Överste Emil Melander och han gjorde det i några artiklar i Svenska Morgonbladet 1914. Dessa tycks därefter samlats i något häfte (bok) som stöttes och blöttes i många hem och som lånats och bytt äger gång på gång. Det tycks som om dessa syner varit ett oerhört stort samtalsämne, under sista halvan av 1910-talet och långt därefter. Ja än idag dyker hans namn och hans syner upp igen för granskning. Det senaste häftet/boken som jag sett, där delar av hans syner tagits med i bokform är reviderad och tryck 2002. 

Men det var inte bara som häfte dessa kom ut. Just nu, vid min sida på skrivbordet, ligger en bok om Anton Johansson och hans syner utgiven 1920. Den är på totalt 204 sidor, medan hans syner bara är på 50 sidor, övriga är omdömen, kritik, försvar, förklaringar, personstudier inkl. intyg från läkare avs Anton Johansson hörsel, syn och sinnestillstånd. Alla dessa intyg användes för att peka på att Anton var helt frisk och “utan sinnessjukdom”. Anton Johansson var verkligen nagelfaren. Omtalad och försvarad av Lewi Petrus, Folke Thorell, Fl Hällzon, Birger Claesson m.fl.

De 50 sidorna om Antons syner i boken (vid min sida) är nedtecknade i samband med en intervju med Anton, då han under ett par dagar, under 6-7 timmar i sträck vid vart tillfälle, fick berätta vad han upplevt. Detta är alltså ett återberättat vittnesmål av Anton Johansson själv, upptecknat av A Gutavsson och utgivna på A Gustavssons Förlag, Stockhiolm 1920.

Följande text är ett utdrag ur sidorna 111-113 från ovanstående bok.  Text innom lutande parentes är mitt förtydligande.

“På efter middagen den 13 nov. 1907 kände jag mig emellertid ovanligt trött och gick därför ganska tidigt till sängs. Jag somnade omedelbart, sedan jag lagt mig, men drömde icke heller denna natt något. Strax efter midnatt väcktes jag emellertid av en röst, som talade till mig från höger sida och sade: “Dig skall varda givet att veta himmelrikets hemligheter. Den första olycka, som skall drabba dig, är att din brorson I den, som väckte skall drunkna i morgon.” I den, som väckte mig, igenkände jag senare min Frälsare, Jesus Kristus. Samtidigt kringstrålades jag av ett överväldigande himmelskt Ijus och kände mig upplyftad till en atmosfär av obeskrivlig renhet. Skenet var så starkt att det nästan bländade mig. Från höger sida där den stod, som väckte mig, kände jag en genomträngande och upplyftande kraft strömma emot mig, men när jag sökte vända huvudet åt det hållet för att se, vem han var, kände jag mig ovärdig och böjde mig till bön. Samtidigt kände jag själen fyllas av en överväldigande himmelsk lycksalighet och förstod då, i vems sällskap jag var.”

“När jag fått se hela denna olycka (brorsonens död), vilken gjorde ett hemskt intryck på mig, fördes jag i anden vidare i rymden. Den, som väckt mig, följde mig hela tiden på höger sida, och en överväldigande himmelsk kraft och lycksalighet strömmade emot mig från den sidan. Hela rymden var ett enda Ijushav av obeskrivlig skönhet och nästan bländande styrka, och den, som följde mig, sade vid ett tillfälle: “Sålunda ser det ut i de eviga boningarna.” Jag fruktade då för frestelsen till högmod, eftersom jag fick se, vad ingen annan dödlig fått se och bad för den skull i andanom mitt “Fader vår”. Jag fick därefter höra om de händelser, som under de kommande åren skulle beröra mig själv eller min närmaste omgivning, om årsväxten och fisket, om olyckor till havs och på land samt slutligen om det annalkande världskriget och dess efterföljande olyckor ända fram till 1953.”

“I anden blev jag förd till de olika platserna för händelsernas inträffande, vilka jag igenkände eller uppfattade lika tydligt, som om jag som skolelev suttit lutad över min morbrors karta. Samtidigt med att händelserna omtalades för mig fick jag även se deras förlopp. Herren sade sålunda: “Där ser du den stora Bergensbranden, där har du världskriget, där det våldsamma jordskalvet (eller vulkanutbrottet) i Nordsjön — Island — där Sveriges krig 1953” etc.

Alla händelser nämndes mig i ordningsföljd framåt i tiden, och där jag icke fick bestämda årtal eller tidpunkter angivna för deras inträffande, hade jag säkra ledpunkter i de händelser, som skulle föregå desamma. Såväl namn som händelser omtalades för mig på norskt språk, och rösten som talade till mig, var mild, tydlig och lugn och följde mig hela tiden på höger sida. När jag fått se de händelser eller partiella olyckor, som under de närmaste åren skulle beröra eller drabba olika delar av världen och speciellt mitt hemland Norge, visades mig den största av de olyckor, som skulle hemsöka jorden – världskriqet (1:a världskriget 1914-1918).”

Fortsättning följer.