Profetior om Norden 4

Anton Johansson (3)

Mycket av det A Johansson fått se i sina syner föll efter hand in, bl.a. Titanics undergång och 1:a världskriget. Vad som kan verka märkligt är därför att han inte såg något om 2:a världskriget, men däremot om ett kort kriget 1953.

Nedan återger jag profetian om detta krig. Det inföll inte det året, men ändå, i synen från 1907, finns detaljer som man måste förundras över!


KRIGET 1953

Sidor 132-137 ur “Nya syner av fjärrskådaren från Finnmarke”.
Utgiven på: A. Gustafsons förlag, Stockholm 1920 .
Upptecknare av dessa syner, som meddelades vid en intervju med Anton Johansson 1918, var A. Gustafson.

***

Den Sista stora olyckan, som jag fick se, var Sveriges och Norges krig mot ryssar och fransmän 1953. Socialismen hade vid den tiden fullständigt trängt igenom i hela Norden, och i Sverige höllo socialisterna regeringstyglarna i sin hand. De tycktes göra, som de ville och blevo genom sina handlingar delvis skuld till kriget och dess olyckliga utgång. De hade till den tiden lyckats genomföra en stor del av avväpningen och gjort stora inskränkningar i landets försvarsväsen. En följd härav blev, att stora mängder av svenska män nu fingo släppa till sina liv i onödan, och att den framgång, som det blott behövts ytterst litet till för att nå, uteblev. Den stora olyckan var även, att socialisterna dragit stora mängder av Sveriges folk med i gudsförnekeri, vilket drog straffet över landet.

Det rustades emellertid i stor hast. Ett par nya krigsuppfinningar, som efter vad det tycktes, dittills varit hemlighållna eller nyss fullbordats, blevo svenskarna till oerhört stor nytta vid deras försvar. Särskilt var det en på det elektriska området, vilken svenskarna voro ensamma om i hela världen, och som gjorde, att fransmännen föllo i väldiga mängder vid Göteborg. I detta sammanhang var det, som jag fick se Vänern och det stora ihuset med sol i fönstren. (Omtalat i den förra boken.) Det var därför ytterst litet, som hade behövts, för att svenskarna skulle hava serat, och hade icke landets övriga försvansmedel varit så dåliga, hade varken fransmän eller ryssar fått bugt med svenskarna.

Rösten sade mig, att “om svenskarna blott kunnat hålla ut i 14 dagar till, så hade hela franska hären varit nedgjord”, och att “om fransmännen vetat, att svenskarna hade sådana

fruktansvärda vapen, så hade de aldrig vågat anfalla”.

Även andra krigsredskap och krigsmaskiner fanns det med i detta krig, vilka icke nu finnase. Såväl flygmaskiner som luftskepp voro betydligt större och mera utvecklade än nu. De hade även ett olika utseende mot nu. Luftskeppen t.ex., som fransmännen i

sådana massor förde fram vid bombardemanget av Göteborg, voro konstruerade i tre olika skikt eller lager under varandra och med stora mellanrum. Om jag rätt uppfattade syntes de sinsemellan vara förbundna genom tunna stållinor.* Högst upp var det en mycket stor spolformig gasballong, under denna på ett gott avstånd, kanske en hundra meter eller så, en något mindre ballongkropp och längst ner en ännu mindre.

Dessa luftskepp kommo i hela svämnar eller flottiljer, liknande stora moln, samt voro inhöljda i rök och utöste massor av granater över de nedanför liggande platserna. Folk föll på Göteborgs gator i stora mängder. Märkligt nog var det mycket folk ute. Göteborg, vars största och viktigaste del på den tiden låg väster om älven, fick, som förut nämnts, denna till största delen förvandlad till en grushög, under det att den andra stadshalvan blev mera  förskonad.** På västra sidan om älven och utefter kusten utkämpades de största och blodigaste striderna. Fransmännen gingo här upprepde gånger till anfall och förlorade massor av folk. Men de landsatte oupphörligt nya trupper och förstärkningar under det att svenskarna icke fingo någon nämnvärd undsättning.

Fransmännens resurser voro likväl nästan uttömda, då svenskarna kapitulerade. Det var väldiga massor av fransmän, som hade stupade här på ett jämförelsevis litet landområde.

Över hela den svenska västkusten ned till Hälsingborg och Malmö låg en tung rök, och jag hörde, att även de här liggande städerna blevo utsatta för luftbombardemang. Särskilt hörde jag Hälsingborg och Malmö samt Lund nämnas bland de svårast hemsökta städerna. Även Stockholm blev angripet av luftflottor och fick många hus nedskjutna men lyckades dock genomgående bättre i sitt försvar än Göteborg. Luftförsvaret syntes här bättre ordnat och mera effektivt, bl.a. hade svenskarna här flera “luftmaskiner” till sitt förfogande.***

I Nordsverige inföllo ryssarna dels över Torneå, varest en järnväg då var byggd, samt dels över Kvarken. Det kämpades här i trakten närmare och norr om Stockholm med stor våldsamhet och även med mycken tapperhet från svenskarnas sida. Ryssarna 

föllo i stora mängder, men det hjälpte icke, enär de kommo i massor. Hela norra Sverige erövades och som en av de städer som här blevo värst hemsökta och utplundrade hörde jag Gävle nämnas. Boden hade, som förut nämnts, socialisterna genom något förrädiskt trick överlämnat utan nämnvärd strid. Söder om Stockholm, antagligen i närheten av Västervik – jag kunde ej så noga urskilja precis plats – landstego ryssarna för att gå dels mot Stockholm och dels mot Göteborg. De hade dessförinnan erövrat och med sina massor översvämmat hela Gottland samt Öland, och det var fara värt, om icke även den sistnämnda ön fick avträdas vid fredsslutet. Jag minns, att den nämndes i samband med fredsvillkoren men jag var för svag att uppfatta, huru det gick med densamma. På Gottland såg jag långa marschkolonner av ryska trupper. Det vilade en tung rök över hela ön. Ryssarna, som efter landstigningen på fastlandet marscherade mot Göteborg för att komma fransmännen till hjälp, kommo emellertid icke mer än ett stycke in i Småland, förrän svenskarna kapitulerade vid Göteborg,

I Norge inföllo ryssarna i nordöstra delen av norska Finmarken. Det gick vid denna tid en järnväg från Finland upp till Enare träsk och härifrån fortsatte den genom Pasvigsdalen nordost ut. Från denna stora järnväg tycktes vid södra Enare träsk en mindre vara dragen upp till en plats norr om denna sjö. Vid Tana älv mellan Valljok och Post i nedre delen av Karasjok socken såg jag den första stora slaglinjen och den första stora drabbningen. Slaglinjen var två mil lång, och drabbningen var mycket blodig. 

Norrmännen, som blevo slagna drogo sig tillbaka till trakten 

mellan Gaggangajsarna och Nedre Skoganvarevattnet, där nya försvarsställningar intogos, och ett nytt blodigt slag utkämpades. Det var här, som jag i min syn såg sådana massor av gravar, lik och förvridna ansikten och lemmar. Över stora sträckor lågo de fallna spridda, på somliga ställen i stora högar. Det var även här, som jag såg min kusin Helmer Johansson och Herman Pålsson från Bergen. Det hade kämpats även borta vid Kirkenes, men speciellt såg jag de båda nu nämnda platserna och slagen.

Men striderna inskränkte sig icke enbart till dessa platser, ty rösten sade: “Det kämpas våldsamt utefter gränserna, och här ser du två slag.” Norrmännen, som företogo flera anfall och motangrepp, blevo emellertid även här slagna och måste för ryssarnas massor vika långt söderut. I södra Norge, söder om Kristiania i närheten av svenska gränsen, kämpade svenskar och norrmän skuldra vid skuldra. De franska krigsfartygen och luftflottorna företogo även angrepp mot de norska kuststäderna och

åstadkommo på sina håll mycket svåra ödeläggelser. Luftbombardemanget sträckte sig sålunda utefter hela norska kusten från sydligaste Norge ända upp till Trondhjem, vars namn nämndes. Bergen, Drammen och Kristiania blevo även nämnda som svårt

hemsökta, men ingen av de norska städerna blev dock så grundligt ödelagd som Kristiansand. Den var i ruiner helt och hållet.

I och med Sveriges nederlag var Norges nederlag beseglat. Norge fick avträda allt land norr och öster om Lyngenfjord till ryssarna. Hela kriget hade varit kortvarigt. Det utbröt på sommaren 1953 och tycktes även sluta samma sommar eller i början på hösten. Finnarna hade icke deltagit i detta krig. De voro, som tidigare nämnts, hårt förtryckta och hade säkerligen icke någon tillgång till vapen, Holland var upptaget av sitt krig i kolonierna i Ostasien och hade eljest hjälpt oss. Det hade blott behövts en ytterst liten vikt till i vågskålen, för att både fransmän och ryssar skulle förlorat.

Det rådde stor harm i Sverige över fredsslutet, Europa trodde, att Sverige och Norge skulle bliva krossade. Det såg ut, som om det varit ryssarnas avsikt att lägga sig till med hela norra halvan av den Skandinaviska halvön, och då jag ängsligt frågade Herren om båda länderna skulle bliva tillspillogivna, visade Herren på Lyngfjorden och sade: “Så långt skola de komma men icke längre”. Efter vad jag vill minnas, sluppo svenskarna att avträda något av Norrland.

Handeln i Norska Finmarkens gränsdistrikt var orsaken till delta krig. Kriget öppnades av ryssarna, varefter fransmännen kommo till deras hjälp.

***

Anm. gjortda av A. Gustafson

*) Det skulle ju även kunna tänkas, att de nedhängande linorna eller trådarna tjänade något annat ändamål t. ex. trådlös telegrafering, och att dess uppgift sålunda missuppfattades av A. J.

**) Dessa uppgifter äro ganska märkliga. Anton J. hade ju aldrig före 1919 varit i Göteborg eller någonsin sett några avbildningar av denna stad eller läst något om densamma. Varför skulle det just vara på den västra sidan om älven, som staden var så svårt nerskjuten, och som alla de stora drabbningarna utkämpades? Utgivaren kom själv att fundera häröver under  ett besök i Göteborg, då av en händelse en karta över staden kom under mina ögon. Jag upptäckte då, vad jag aldrig förut 

reflekterat över, nämligen att just på västra sidan om älven alla de viktigaste 

anläggningarna äro belägna såsom dockor, skeppsvarv ,verkstäder och fabriker etc., och att marken på denna sida är ganska jämn och lättframkomlig, under det att den östra stadshalvan huvudsakligen består av bostadskvarter och kringgärdas

av idel svårförsvarade bergsknallar. Anton J. har således efter allt att döma i natten 1907 på mer in 200 mils avstånd fått se fullt riktig bild av staden. De här återgivna uppgifterna om denna del av synen funnos publicerade tidningarna redan i börian 1914, alltså långt innan utgivaren hade en aning om vem Anton Johanson var.

***) Det var en stad till på svenska västkusten, vars namn Anton J. hörde nämnas, och som blev särskilt svårt förstörd genom luftbombardemang. Han ville ej med bestämdhet påstå men tyckte sig dock med stor säkerhet erinra sig nantnet Falkenberg. Det fanns på denna plats någon sorts anläggningar, som voro av stor betydelse för svenskarna. Han såg här ofantligt höga fartygsmaster nedstuckna i landbacken men kunde omöjligt bliva klok på, vad det skulle föreställa eller betyda. Någon fartygsförlisning kunde det icke vara tal om, ty sjön gick ett gott stycke därifrån och nedanför och masterna stodo på en bergknalle eller höjd.

Min anmärkning: Se gärna denna länk, som i anslutning till stycket närmast ovanför blir oerhört intressant – Radiomasterna i Grimeton, utanför Falkeberg.