Profetior till Norden – 5

När jag för ca 3 månader sedan börja lägg ut “Profetior till Norden”, som till stor del handlar om gammal profetior, hade jag ingen aning om att Ryssland skulle anfall Ukraina. När någon då talade om Ryssland eller Den Ryska Björnen, drog ett leende över människors läppar. Ryssland utgjorde inge fara… Idag är det annorlunda vi vet nu vad Ryssland är kapabelt till.

Utan att vilja skrämmas fortsätter jag härmed på inslagen linje. Nu är det dags att lyfta fram en av Birger Ohlsson profetia, från 1950 – förväxla den inte med Birger Claesson profetior från ungefär tid.

Ur Birger Ohlssons bok: Budskap och profetord, sid 62-64
Evangeliipress Förlag AB 1984


I en evangelistvecka i Lycksele skulle Uno Olofsson och jag predika i avslutningsmötena, och missionshuset hade hyrts, eftersom det var större än Filadelfia. I slutet av mötet på söndagskvällen fick han tala i tungor. Vid det tillfället fick jag uttydningen i form av en syn. Och det är nog detta budskap som har gjort det starkaste intrycket på mej själv.

Jag fick se både södra och norra Sverige precis som man ser det på en karta. Så fick jag se en mur runt om landet och på den muren stod det: “Guds långmodighet.”

När vi läser i 2:a Petri brev talas det om hur bespottare ska uppträda i den yttersta tiden och uttala bespottande ord och mena, att allt förblir sig likt. Men Petrus gjorde klart för oss orsaken till att inte Jesus har kommit. Det är därför att han är långmodig och stor i mildhet. Han vill inte, att någon skall gå förlorad. Sen talar han om långmodigheten också i samma kapitel som en varning till Guds folk, att inte bruka den långmodigheten till “lösaktighet”, försoffning, slöhet och materialism. Utan det verkligen kan bli till frälsning, så vi kan påskynda Guds dags tillkommelse.

När jag såg det här framför mej såg jag åt öster. Jag såg hela landet framför mej. På östra sidan mot Finland, såg jag vatten stiga upp mot muren. Jag var lite undrande först vad det kunde betyda, men när jag sedan började se, vad som hände innanför murarna tog det hela mitt intresse.

Jag fick nämligen se, hur det började bildas bönegrupper i de olika kristna fraktionerna och sammanslutningarna. Det var inte bönegrupper för någon splittring för att börja med någon ny verksamhet eller ny rörelse. Utan det var människor inom olika samfund, metodister, frälsningssoldater, missionsförbundare, statskyrkliga. Bland dem alla bildades bönegrupper. Det var bara en enda sak, och det var att de längtade efter Andens dop. Och så fick jag se, hur de började uppleva dopet i Anden och talade i tungor.

Jag märkte givetvis, att det var så mycket nytt för dem, så de var lite undrande och såg yrvakna ut. Men de ledande i stora sammanhang var väldiga motståndare. Men det gjorde att bönen blev ännu intensivare och fler och fler slöt sig till dem. Men genom den bristande undervisning de hade fått, såg det ut som det skulle kunna tona bort på något vis.

Men i detta skede kom det en så förunderlig förbrödring i kristenheten, bland dessa andedöpta och längtande själar. Det blev möten tillsammans, och vi predikade Guds ord. De var hungriga och längtade efter undervisning, så att det inte skulle bli något som rann ut i sanden, utan bli till en effektiv väckelse. Och i samband med detta föddes det fram en dopväckelse. Dopförrättning på dopförrättning. Och det var så intressant att se detta. Jag fick bilden av att på det här sättet håller Gud på att göra i ordning bruden som skall hämtas.

När jag nu hade sett vad som skedde, så hårdnade det till i landet. Så fick jag se hur vattnet steg mer och mer utanför muren. Rätt vad det är, började det blåsa och vågorna slog mot muren med stänk över muren. Jag var väldigt undrande, vad det kunde betyda.

Guds Ande gjorde det klart för mig att landet utsätts för politik från öster, påtryckningar och indoktrinering. Och detta kom in över massmedia, över ledande i landet utan att de själva förstod, att det var så farligt. Samtidigt hårdnade det till inom landet, och man kände, samtidigt som man pratade om att man vill vara öppen för kristendomen, fjärmade man sig mer och mer ifrån den och ville liksom komma den till livs.

Det är en andemakt och så började det bli svårigheter och förföljelse, inte så mycket från början, men man märkte motstånd. Men rätt vad det var så ökade stormen, och så välde vattnet in ännu mer över vårt land. Och efter detta, kommer det förföljelse.

Då kom också härar in över landet. Många av de kristna fick lida martyrdöden. Och många deporterades mot norska gränsen på uppsamlingsläger. Men vad som var intressant i det sammanhanget, det var, att det var en sådan strålande salighet och visshet hos de kristna.

Jag var ju själv förskräckt, för jag är en stackare, när det gäller att lida. Men när jag såg detta, så tänkte jag som Moody, när de frågade honom om han hade mod att lida martyrdöden. Det vet jag inte, sade han, men om den tiden kommer, så kanske också jag får martyrnåd. Och jag tror det, pris ske Gud!

Vad som också var intressant, det var att dessa som kom till dessa uppsamlingsläger, inte bara var troende utan även andra som inte följde med vänstern. Och de andedöpta fick tala i tungor på vakternas eget språk. Den ene efter den andre av dem blev frälsta, och det blev ett väldigt gny.

Så skickades en hel del mot Östeuropa och överallt dit de troende kom, talade de i tungor på deras eget språk och många blev frälsta. Många blev deporterade ända bort till Sibirien. Men det var väckelse. Käre Gud, vilken väckelse! Så, när det händer sådana ting, vill Gud hjälpa oss efter sin nåds rikedom.

Sedan när jag hade sett detta fick jag se att vårt land blev avskuret – norra delen kom att vara avskuret från den södra delen. Så brakade det loss ännu mer, och jag märkte liksom i fjärran, att nu nalkas Harmageddon. Det kom som ett mörker över länderna. Men så i ett nu öppnades himlen och skaran rycktes upp mot skyn. Jesus kom. Pris ske Gud! Halleluja!

<– Profetior till Norden – 4