Profetior till Norden – Inledning

För några dagar sedan – eller var det några veckor… – kom namnet Birger Claesson upp i en gästbok som jag då och då återvänder till. För många är detta namn okänt, för andra är det välkänt. Men namnet väcker – i vart fall hos mig – många tankar och en ännu obesvarad fråga:

“Tillhör Guds profetior och profeterande över Sverige en avslutad epok?”

Kristusbilden i gruva i Kristineberg – 29 november 1946.
En av många profetior som ännu väntar på sin uppfyllelse?

Självklart – enligt mig – är det inte så! Orsaken till varför vi så sällan hör dem, eller något om dem, är jag dock inte säker på. 

  • Vi kan förklara frånvaron som ett resultat av alltför låsta Gudstjänstordningar. Profetiorna ges inte utrymme i den välregisserade och tidsbundna Gudstjänsten.
  • Vi kan mena att vi idag är så dränkta av medias bombardemang att vi inte hör Herren, eller orkar ta oss tid att lyssna.
  • Sverige är redan förlorat och Herren talar inte längre.

Den första punkten kan jag delvis acceptera, som en del av förklaringen. Den sista tror jag inte alls på. Men den mittersta, tror jag ligger mycket nära sanningen.

Ser vi till hur många av de mer omtalade profetiorna förmedlats, ser vi att det ofta – inte alltid – har skett när mottagaren varit i enskildhet och stillhet. Denna enskildhet och stillhet saknas ofta möjlighet för i dagens samhälle. Vi låter oss matas med information till den grad att vi slutar uppfatta Herrens stilla viskning – vi tål inte tystnaden… Så lägger vi oss till vila med en stressad, överarbetad och delvis utbränd hjärna som inte orkar lyssna till mer när den skall bearbeta dagens intryck under nattens korta timmar.

Vi vägrar inte medvetet lyssna till Herrens tilltal – vi vill det och förstår att det är viktigt – men vi hanterar omedvetet vår dag så att vi inte orkar. 

Med detta som inledning, vill jag skapa intresse för en repris av några inlägg, som jag lagt ut på denna sida för ca fyra år sedan. Det handlar om profetior från 1900-talets början och framåt och jag hoppas de kan väcka och inspirera.

Väckande därför att jag menar att de fortfarande bär på ett allvarligt budskap – även om många glömt bort dem. Inspirerande för jag hoppas att du och jag skall förstå, längta efter och sträva efter att bli än mer lyhörda och vågade som Herrens redskap.