Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare och hans ord finns inte i oss.
1 Joh 1:8-10
Har du lagt märke till att Bibeltexten ovan skiljer på orden synd och orättfärdighet. Vi läser dem kanske som en ren upprepning eller förstärkning av budskapet. Det skulle då lättvindigt kunna sammanfattas med orden: ”Gud är verkligen en förlåtande Gud!” Detta är sant, men jag tror vi missar något mycket viktigt om vi bara skyndar förbi texten med en sådan slutsats.
Budskapet handlar om Guds förlåtelse, men också – detta är viktigt – om Guds pågående verk i oss. Gud förlåter, men Han måste också få rena. Det första – förlåtelsen – är något som sker i ett ögonblick, det gäller vår historia av synder. Det andra – att rena – är en process, som gäller vårt leverne. Förr kallade man detta helgelse.
Att Gud förlåter, är en del av Hans handlande med oss människor – det är en nödvändig början på Hans fortsatta verk med oss.
Tyvärr stannar mycket undervisning vid första steget och man formar en lära som lyder: ”En gång frälst, alltid frälst.” Man riskerar därmed att förleda människor att ttro att ”lite synd” inte är så farligt: ”Bli förlåten och fortsätt leva som du gör!” Församlingsgemenskapen blir ett medlemsskap i en ”intressegrupp”, där man kliar varndra på ryggen och håller med om att ”efterlevnad är fullkomligt omöjligt”, men Gud är nådefull. Så ger man upp helgelsen.
Gud förlåter oss våra synder – Amen. Men Han måste få tid och utrymme att rena våra liv i orättfärdighet, till liv i rättfärdighet.