“Tror ni att JAG kan…?”

När Jesus gick vidare därifrån, följde två blinda efter honom och ropade: “Förbarma dig över oss, Davids son!” Och när han hade kommit hem, gick de fram till honom. Jesus frågade dem: “Tror ni att jag kan göra detta?” De svarade: “Ja, Herre.” Då rörde han vid deras ögon och sade: “Så som ni tror ska det ske för er.” Och deras ögon öppnades.

Matt 9:27-30


Vad har vår tro för prestationsförmåga? Är det vår tro som utverkar under? Dvs är underverken beroende av någon form av “styrkan” i vår tro?

Vänner, vilken underbar enkel fråga Jesus ställer till de blinda ovan: “Tror ni jag kan göra detta?” Undret handlar alltså inte om att deras tro, skulle prestera kraften. De krävdes inte på någon form av specifika mantra eller ordformuleringar, inte heller något fysiskt ritual i form av aggressivt stampande eller något uppblåst skrikande och högljutt befallande… som om det skulle sätta Guds kraft i rörelse. Det var deras förtröstan på Jesu förmåga, som deras tro handlade om.

Dvs de trodde att Jesus var Guds Son och hade all makt att göra under! Tror du det?

Hur “snett” kommer vi inte ofta i detta, och hur mycket begränsar vi Guds kraft, genom att göra Honom “beroende” av våra egna prestationer och mönster, när allt Han vill är att vi litar på Honom?

Därmed – menar jag – blir det också lätt fel när vi talar om att vara “starka i tron” och att det är människor med stark tro, som får vara med om under och mirakler. Jag menar att det snarare är tvärt om. Berättelserna i Guds Ord handlar oftast om svaga människor, som i sin enkla och “naiva” tro är fullt förvissade om att Jesus är Guds Son och som vet att för Honom är inget omöjligt!

Jesus kan! Och det utan “hjälp” av vår pösiga tro. Den som tror att det är pga styrkan i vår egen tro, eller vårt fäktande och skränande, som det “hänger”. 

Det är med tron på Guds ingripande till mirakler, som med tron på Guds frälsning.

Gud formar oss – frälser oss – så att vi får bli Hans barn. Det är inte vårt eget formande som gör att vi blir godkända som Hans. Det är först när vi släpper taget om oss själva – vare sig det gäller frälsning eller under – och ger oss själva till Gud, som frälsning och under sker.

Skall detta då tolkas så att när de under vi ber om inte sker, så är det vi som inte släppt taget och överlåtit oss tillräckligt till Gud? 

Nej! Vi får inte gräva ned oss i att hitta de svar vi ändå inte kan hitta!

Då det vi ber om inte sker, får vi fortsätta lita på Gud – och fortsätta att be så länga bönesvar är möjligt att få. För Gud kan – eller hur – det tror vi ju! Får vi inte det svar vi vill, får vi vila också i detta. För trons kraft kommer inte från oss, utan från Gud. Och även ett uteblivet bönsevar kan över tid visa sig vara just ett bönesvar… 

Gud gör aldrig några misstag och den tro som vilar i Gud, gör heller inga misstag!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *