Två personliga upplevelser

hotel-1

En vanlig bakgata? Ja, men också taket på ett hotell, 56 rum, med hög standard.


I veckan kom de åter för mig särskilt starkt. Minnet av upplevelsen jag hade för några veckor sedan och upplevelsen för ett par år sedan. Två upplevelser som blixtrade till och lämnade mig tagen och fylld av frågor.

Den senaste inträffade när jag nyligen – försenad och smått jäktad – var på väg till en avtackningsmiddag för en arbetskamrat som skulle börja ett nytt arbete.

När jag gick mot restaurangen tänkte jag: ”Ja, nästa gång blir det nog min tur att avtackas.” Två och ett halvt år – och sedan pension!

”Nej, du kommer aldrig vara med om det…!” Rösten, förnimmelsen – det är omöjligt att förklara vad – gjorde mig paff. Och första tanken blev en fråga: ”Kommer jag inte bli så gammal?”.

Men det var en förnimmelse av frid, som svarade upp mot frågan och jag upplevde Herren svara ungefär: ”Det har inte med din ålder att göra, det handlar om händelser, förändringar… så omvälvande att du inte kommer gå i pension – så som du tänker dig gå i pension.”

Den tidigare upplevelsen, är från 2014. Jag gick vid det tillfället i en hotellkorridor, i hotellet vi då byggde. Korridoren befann sig under marknivå. Rummen har faktiskt inga fönster, men är bekväma och smakfulla. Också då kom upplevelsen snabbt och totalt oförberett. Ändå blev jag djupt tagen, stannade tvärt och kunde nästan höra hur det ”ekade” i korridoren, av det jag upplevt.

Jag såg liksom rätt in i de små med rummen, gjord för två personer. I vart och ett satt nu många människor hopträngda. Män, kvinnor och barn – samlade familjevis, där det getts möjlighet.

I luften fanns en laddning av oro, rädsla och uppgivenhet. (Det var uppgivenheten som ”kändes” mest!) Några, särskilt de små, snyftade, några försökte trösta dem. Andra – män och kvinnor mitt i livet – satt apatiska. Dessa som borde haft kraft och vilja satt som om de gjort slut på all vilja. Rum efter rum, likadant. En uppgiven apatisk väntan – på inget!

Personerna var flyktingar. Men inte främst från främmande länder. Visst fanns där också de som vi idag kallar flyktingar. Men nu hade de alla – gemensamt – tvingats fly ifrån sina hem, från det de ägt – från deras del av Sverige.

Den snabbt förbipasserande bilden kvarlämnade en känsla av att jag inte bara drömt, utan snarare verkligen sett in i och upplevt framtiden. Jag kände inte igen några ansikten, de var alla främlingar. Men deras känslor tycktes, för en sekund, svepa genom mitt eget känsloliv. Och den smärtan gjorde mig så oerhört tagen, att det än i dag liksom ”kryper” inom mig när jag, som nu, återupplever händelsen. Men jag vill skriva och berätta, och tvingar mig själv att försöka stänga känslan ute – så emotionellt stark var faktiskt upplevelsen.

Vad väntar oss i framtiden?

Ja, jag är oerhört trygg – och i detta tacksam – att jag får vara älskad av Gud, Fadern. Att få veta, att vad som än händer, är jag innesluten i Hans omsorg – den slutligt Segrande Konungens. Den kärlek, omsorg och trygghet är inte på ngt sätt förtjänad – den är en evig nåd från Den Högste – därför är den opåverkbar av yttre omständigheter.

Mitt ende ”bidrag” är att jag gjort mitt val. Att jag ”böjt mina knän”, inför Jesus Kristus som Herre, och valt att bekänna det och att försöka följa Hans Ord.

Så enkelt är det också för dig!

Dela eller skriv utShare on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter
Email this to someone
email
Print this page
Print

2 reaktioner till “Två personliga upplevelser”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *