De väckte Honom och ropade: ”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: ”Tig! Var tyst!” Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt. Han sade till dem: ”Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?” / Mark4: 38-40
Lärjungarna hade kommit in i en storm när de var på sjön. Tydligen var det en sådan mängd vatten som piskade över dem, att de inte hann ösa och det står att båten började fyllas.
Det är nu, när allt tycks gå över styr, som lärjungarna väcker Jesus.
När jag läser vad som händer och lyssnar till Jesu ord uppfattar jag först något av en anklagelse: ”Har ni ännu ingen tro?” Men är det en anklagelse? Är det inte snarare en förvåning: ”Ni har ju mig med i båten! Varför väckte ni mig inte tidigare?”
Det är inte lärjungarnas tro som stillar stormen. Det handlare om till vem tron riktar sig. Det är inte vi som stillar stormarna – hur mycket vi än skränar och stampar med foten. Det är Jesus som gör det.
Vi måste förstå: Han är med i båten och vår tro vilar mot Honom.