Fritidens prioriteringar

Ibland värderar vi upp och ner och har svårt att se – eller vilja se – rätt prioriteringar.

Snart skall jag gå i pension. När jag går hem för att fira jul och nyår 2018/2019, blir det sista gången jag går hem från jobbet. Deprimerande? Nej inte! Men jag får lite funderingar runt detta med fritid.

 

Vad är fritid? Jag menar, att det är den tid som ligger utanför den tid som går till min överlevnad – överlevnadstid. Dvs det som ligger utanför ex:

  • Min arbetstid
  • Min hushållstid – inkl tid att vårda vårt nödvändiga ägande
  • Min omsorgstid – tid för min nästa och mina kära

Tiden utanför detta, är min fria tid. Tiden jag disponerar fritt för att ta hand om mina icke grundläggande mänskliga behov och ägodelar.

Beroende på social status och ålder är denna tid väldigt varierande. Den påverkas också – för många – av årstiden. Men oavsett, har jag liksom de flesta en viss mängd fri tid. Tid där jag tillåter mig själv styra mina val.

När jag sitter och tänker på detta upptäcker jag att min fritid är ganska stor. Men också att det finns en stor del i denna fria tid som jag klassar som överlevnadstid, men som inte är det. Detta är oftast tid som är oerhört värdefull för min hälsa och mitt mentala välbefinnande – vilket starkt hör ihop. Men det finns, i min fria tid, en ganska bred gråzon där gränsen mellan fritid och överlevnadstid suddas ut.

Ganska snart tenderar fritidsintresset bli något jag gör för att må bra och hålla mig frisk. Och steget mellan denna ofta uttalande baktanke, leder mig till att jag – utan större motstånd – anammar mitt fritidsintresse som en livsnödvändighet.

Men med handen på hjärtat! Är allt så livsviktigt som jag gärna tror och ser det som? Eller är denna livsviktiga rubricering enbart ett försvar för att tillåta mig mätta mitt ego?

Kanske måste jag – och kanske du – stanna upp ibland och ställa frågan:

Var kommer tiden för Gudsgemenskap in, i det jag kallar överlevnadstid?

Jesus Är

Simon Petrus svarade: “Du är Messias, den levande Gudens Son.” (Matt 16:16)

Strax innan Petrus ger oss sin Jesus, beskriver lärjungarna folkets Jesus.

“Jesus”, säger de, “är Johannes Döparen, Elia, Jeremia eller ngn av de andra profeterna.” Idag säger förmodligen folket också: “en religionsstiftare”, ett “gott föredöme”. Men bara Petrus svar ger oss fullheten: Jesus är Messias, Guds Son!

Glida iväg från vem Jesus är –  Han är Guds Son. Vi erbjuds – genom Honom – barns rätt till gemenskap med universum Skapare. Tanken är svindlande. 

Människor åker jorden runt för att få se, eller än hellre snudda vid, en idol. Vi får – genom Jesus – möjlighet att här och nu krypa upp i Guds famn, tala med Honom, älskas av Honom, helas av Hans närhet.

Låt inte denna möjlighet bra förbli en utsliten trivialitet. Greppa den, var möjlig minut av dagen. I den möjligheten, är livets liv.

Nya möjligheter för kommentarer.

Nu kan du “färga” dina kommentarer och för begränsad tid – 30 minuter efter att du skickat dem – ändra formuleringar o dyl.

Du har SJÄLVKLART rätt att få ev kommentarer borttagna. Jag åtgärdar denna önskan snarast jag kan när jag fått ditt mail om det – oftast under innevarande dag. Även smärre ändringar kan jag göra förhand, om du önskar det och om din ändringstid gått ut.

“Ge ni dem”

Jesus sa: De behöver inte gå härifrån.Ge ni dem att äta. Matt14:16

Orden är hämtade från tillfället när Jesus mättar femtusen män. De är inte mkt som finns till hands att äta. Men när Jesus lägger sin välsignelse därtill, blir det inte bara så det räcker, det blir så det blir över.

Vi har mängder av hungrande människor runt oss – bildligt hungrande. En hunger som inte är fysisk, men själslig. Många mår dåligt.

”Ge ni dem att äta.” säger Jesus.

Du och jag har vad människor behöver. 

Kanske kan börja med att ge dem vårt leende. Kanske kan vi fråga ”Hur är det?”

Med Jesu välsignelse, kan det vara inledningen till ngt vi inte ens kan ana.

Omsluten på alla sidor

Fore jag upp till himmelen, så är du där,
och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
(PS 139: 5-10)

Herrens omslutande och allseende är inte skrämmande. Allt det psalmisten talar om ovan beskriver trygghet! Inget drabbar mig som inte Gud ser, inget drabbar mig som inte Gud – ur ett evighetsperspektiv – löser mig ur.

Tack Skapare och Segrare att du vill kalla mig Din!