gudar och myter – eller GUD

Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper den åkern. Himmelriket är också som en köpman som sökte efter fina pärlor. När han fann en mycket dyrbar pärla gick han och sålde allt han ägde och köpte den.

Matt 13:44-46

Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma, svarade han: “Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Ingen ska kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.

Luk  17:20-21

Vad är det som gör vår kristna tro så speciell? 

Redan när jag ställer frågan ovan, inser jag att den i sig döljer en form av svar: Det är inte något vad som formar kristen tro, utan en vem – Gud Fadern – som format och formar den.

Kristen tro bygger inte på vad myter berättar, inte något vi tillber, något vi skapat, i form av: gudabilder, tempel, katedraler, kyrkor, statyer, helgonbilder, ikoner… Inget vi skurit ut ur någon träbit, format av guld, eller på annat sätt gjort med händer, eller i form av filosofiska tankemönster.

Kristen tro är inte en syntetisk skapelse, byggd på vår innebodde trasighet och längtan. Kristen tro är ett liv – nytt liv – därför att Gud sökt upp oss, mött oss och fött oss på nytt.

Kristen tro kan visserligen betraktas “utifrån”, men aldrig förstås och upplevas på annat sätt än inifrån det nya liv Herren vill föda i oss. Vi kan bryta ner kristen tros yttre former, till delvis förståliga dogmer och stundtals spretiga och ofullkomliga läror, men dessa formers verkliga Kärna förblir okänd.

Gud, Fadern, Herren… måste upplevas. Vi kan stå bredvid och betrakta kristen tro och göra utvärderingar, men ändå aldrig förstå. Vi kan tom följa kristna värderingar, men ändå aldrig uppleva gemenskap med Honom varifrån dessa värderingar härhör.

Vi kan i olika sammanhang, genom samvetet, känna ekot av Hans vilja. Vi kan i förundran inför blomman, insekten, ögat, tankes möjlighet osv, erfara en hissnande förundran över skapelsen. Men enbart genom att öppna upp för Gud, kan vi få en möjlighet att verkligen börja ana vem Han är, vem jag är och att jag och Han hör samman.

När jag gör det, inser jag att det finns inget vad, som gör kristen tro så speciell. Men det finns en vem, Gud, som fullkomnar människan att födas fram till en fullkomligare dimension redan här och nu, den dimension som upplever himmelriket som nära. Ja, att himmelriket – Guds rike – redan är här. Gud vill förnya och förverkliga sin gemenskap med oss, i oss.

I rätt ordning

Herren är min lott och min bägare, du tryggar min arvedel. En ljuvlig lott har tillfallit mig, ett underbart arv har jag fått. Jag prisar Herren som ger mig råd. Även mitt inre förmanar mig om natten.

Ps 16:5-7

Hur kan mitt inre förmana mig, tom om natten, så att min personlighet och mina val allt mer följer i enlighet med Herrens vilja? Jo genom att låta Guds Ord ständigt få en framskjuten plats i mitt liv – för att på sätt, genbom Andens verk, genomsyra mig allt mer. 

Jag lyssnar alltså inte till världens ande först, för att därefter tolka Ordet för att finna stöd och bekräftelse för den människa som världen försöker formar mig till. Jag läser Ordet först och låter mig sedan formas till likhet med detta och utvärderar därefter – anammar eller förkastar – vad världens ande lär.

Som frälst och Bibeltroende ställer jag alltid Guds Ord som mall för mitt liv i världen. Jag börjar med Ordet och utvärdera genom detta värden – inte tvärt om.

Men om jag ändå går fel – eller för att var fullkomligt både tydlig och ärlig, när jag går fel – vet jag att det är inte jag själv som uppehåller, tryggar och garanterar min frihet till gemenskap med Gud. Den gemenskapen kan jag aldrig nå fram till genom att förtjäna den. Den är enbart en nåd, som Gud själv står som osviklig garant för.

Tillåter vi oss bli förförda?

Men jag är rädd att liksom ormen med sin list förledde Eva, så kan också era sinnen förföras och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus.

2 Kor 11:3

Förförelse är synd – både med hänvisning till den som förför och den som blir förförd. 

Förförelse är att med smicker och löften, förvränga sanning och verklighet. Att med fagra ord formulera påståenden som i grunden är felaktiga. Därför behöver ingen bli förförd, som inte vill och låter sig förföras – vi vet vad som i grunden är bestämt och sagt. 

Ofta får förförelsen fäste, därför att det förförande talet kittlar. En längta eller önskan som finns, och som man veta bryter mot Ordet, förflyttas genom manipulation till att falla “inom ramen” – Guds Ords ram. Den ramen trasar förföraren sönder, ofta med insmickrande ord om kärlek.

Därför är det viktigt att vi som Guds barn – särskilt i denna massmedialt pressande tid – vet vad Gud Ord säger. Det borde var en självklarhet att “lyssna” minst lika mycket till Ordet var dag, som vi lyssnar till Facebook, Aftonbladet, radio, TV, skvaller osv. 

Guds Ord gäller ju före andra ord. Och känner vi Gud Ord behöver vi inte bli förförda – om vi inte vill…

Så och vattna

Om en säger: “Jag håller mig till Paulus” och en annan: “Jag håller mig till Apollos”, är ni då inte som folk i allmänhet?

Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den uppgift som Herren har gett. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, utan bara Gud som ger växten. Den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en ska få sin lön efter sitt arbete. Vi är Guds medarbetare, och ni är Guds åker, Guds byggnad.

2 Kor 3:4-9

Att så och vattna är visserligen inte något vi skall göra lättvindigt och nonchalant, men det är ändå en enkel uppgift vi utför – så som Gud ger oss att utföra den. Dvs liksom såningsmannen enbart kan så den säd han har att så och den som vattnar enbart kan vattna med det vatten han har, är det inte deras sak att prestera, pressa fram själva växten.

Gud ger oss evangelium – utsäde – den glada nyheten. Evangelium innebär hopp och kraft till förvandling. Så att dela evangelium kan vi alla göra.

Gud ger oss sin Ande – vattnet och näring. Med Andens ledning byggs vi själva upp och under Andens ledning kan vi få vara redskap bygga upp andra. Men Andens verk är Guds verk. 

Varken utsäde eller vatten är prestationer vi själva åstadkommer. Vi är redskap: Såningsmän för utsädet, bärare av vattenkannor för Guds vatten. Vi låter oss ledas att så och vattna – när Gud manar oss. Därefter är det upp till mottagaren att låta det sådda gro och växa. Vi skall inte våndas, låt oss tryckas ned av självkritik, eller tappa modet om vårt “arbete” inte tycks bär frukt. När vi sått, när vi vattnat – om Gud sedan får bearbeta – då har vi gjort vad vi kan göra och vi måste kanske skynda vidare – såningsfälten är stora och många.

Tappa inte modet! Lyssna in Guds vilja!

“Jobbigt” att be?

Jag måste erkänna – ibland tycker jag det.

Ibland har jag så mycket jag “måste” (vill) göra, att det tar emot att ta tid för bön. Å mitt under min bönestund irrar plötsligt tankarna iväg i andra banor och jag upptäcker att jag rabblar av gammal vana. Ja ibland till och med att jag inte vet var i mitt bedjande jag är. Eller än värre… Idag upptäckte jag att jag bad “Guds dagliga välsignelse” över några som varit döda i flera år.

Tänk att vi – eller i vart fall jag – kan ha så svårt för att mobilisera tid och kraft för bön – denna fantastiska möjlighet vi fått som gåva.

Tänk om Gud skulle reagera som jag, inför bön.Han har ju lyssnat till tusentals böner samtidigt – dygnet runt – i tusentals år… och ofta samma delvis oengagerade böner.

Tänk om vi inte skulle ha möjligheten be eller vetat att bedjandet är lönlöst.

Men nu är det inte lönlöst! Gud lyssnar till allas böner. Bönen är inget påtvingat, men en möjlighet! Om vi inte förstår det så, måste vår första och innerliga bön bli: Gud, lär oss bedja! 

Finns det hopp för världen?

Nej! Men det finns ett underbart hopp för människan – när hon vänder sig till Gud.

“Människor ska tappa andan av skräck i väntan på det som ska drabba världen, för himlens makter ska skakas. Då ska man se Människosonen komma i ett moln med stor makt och härlighet. Men när det här börjar hända, så räta på er och lyft era huvuden, för er befrielse närmar sig.”

Luk 21:26-28

Självklart får vi inte ge upp världen! Medan begreppet “rädda världen”, allt mer börjar känns som en utopisk hypotes, får vi inte glömma våra medmänniskor och deras lekamliga och andliga hälsa. 

Att börja punkta upp alla hot som seglar upp vid den närmande framtidens horisont är bortkastad tid – om man inte behöver väckas förnekelsens koma. Men där med är det inte det verkliga slutet vi ser, utan den verkliga upprättelsen. Vi är påväg mot den tidsmässiga punkt då Guds globala förvandling kommer att äga rum. Jesus skall komma åter, upprätta ordning enligt Guds kärleksfulla vilja och införa ett kommande tusenårsriket.

Därmed är det vi nu kanske kan uppleva som hopplöshet, inte vad det ser ut att vara, utan något Gud själv – genom sin Son – kallar för födslovånda, inför det ny.

När vi nu förstår det så – att det handlar om födslovåndor – vad är det då som skall födas? Jo, det som redan nu har liv, skall födas fram i ljuset. Dvs den nya världen, med den av Gud frälsta människan skall födas fram.

Som frälsta har vi därmed inget att oror oss för. Gud har, genom sin Ande, den stund vi blev födda på nytt, befruktat oss till att födas in i den nya världen – vi är all Guds barn, eller: Vi är Guds foster, i den kropp som nu omsluter oss.

Oavsett vad framtiden annonserar, oavsett vad som drabbar kroppen, är vi de mest tryggaste människor som finns! Vi har inte världens afton framför oss, ut Guds frälstas morgon. Detta faktum, denna möjlighet, måste få predikas – medan tid ännu är!

Bön för Sverige – en bön för alla andra

Jag har en bön för vårt land: Att landet skall vända om till Gud!

Jag ber att Gud skall väcka all kärlek som stelnat och allt av teologiska “teknikaliteter” och försök till nydanande av Bibliska redan fastställda ordningar.

Jag ber för Sverige att vi skall bli ett föredöme, enligt Guds märke och mått. Att folken runt omkring oss skall “tvingas” fråga: Vad har hänt med Sverige? Och att det som hänt skall peka på Gud.

Sverige har varit ett framgångsland. Men politikerna har förkastat Gud och själva tagit åt sig äran. Den självpåtagna ärans väg, är en väg mot undergång – om den får fortsätta grassera fritt.

Jag ber en bön för landet: Att Gud på nytt skall få bli landets ledare – till frälsning för andra.

Bli andra till fall

”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av alla träd i lustgården?” ”Ni ska visst inte dö! Men Gud vet att den dag ni äter av den kommer era ögon att öppnas, och ni blir som Gud med kunskap om gott och ont.”

Ur 1 Mos 3:1-4

Vad innebär det att bli: “Andra till fall”?

Ja, det första vi kanske tänker på kan vara att lura andra, genom att sprida direkta lögner. Men det innebär också att genom muntlig eller skriftlig manipulation förvanska sanningen, så det som är sant framstår som tvivelaktigt och till slut som lögn, medan det som är osanning blir sannolikt, för att slutligen uppfattas som det rätta och sanna.

Detta är inget nytt. Detta har i alla tider varit lögnens faders sätt att arbeta. Att aktivt och medvetet skaffa sig lobbyister – liberalister – som tränger in i kretsen av oss troende för att försöka få oss att – utan att vi märker det – sakta och stegvis vika av från Guds väg. Den absolut vanligaste argumentet man gömmer sig bakom i detta är utnyttjandet – och därmed kränkandet – av kärlekens sanna natur och innebörd. 

Den allra första i mänsklighetens historia som lobbade var orm: “Skulle Gud ha sagt så…?” Dvs. han kallade inte Gud lögnare, utan fick Eva och Adam att tro att det var de själva som missförstått Gud.

När sedan Eva och Adam börjat tvivla på sin ursprungliga uppfattning av vad Guds sagt och menat, började ormen förklara varför inte Gud kunde avsett det Han sagt så som Han sagt det och så som Eva och Adam uppfattat det: Det fanns ju inget ont i att äta av trädet. Det innebar ju bara ett positiva framsteg. Människorna skulle ju få leva ut och bli än mer lika Gud. Det var väl inte fel.

Så ledde ormens manipulation – inte genom skrämsel eller hot, utan genom “oskuldsfull” argumenterande – hela mänsklighet till fall. En argumentations modell som lobbyister ständigt för segrande fram, då man skamlöst, med kärleksbudet som vapen, för sitt resonemang steg för steg till den punkt där sanningen blir lögn och lögn blir sanning. 

Vänner, det är dags att bestämma sig vart vi som kristenhet i Sverige vill höra hemma: I Ordets värld eller i HBTQs värld.

Skatten och pärlan – vs himmelriket

Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper den åkern.

Himmelriket är också som en köpman som sökte efter fina pärlor. När han fann en mycket dyrbar pärla gick han och sålde allt han ägde och köpte den.

Matt 13:44-46

I liknelserna ovan talar Jesus om himmelriket i form av ekonomiska värden.

Självklar menar inte Jesus att vi skall göra denna värdering bokstavligt. Vi vet inte vad skatten eller pärlan var värd. Vi vet inte vad männen det talas om hade för ekonomiska resurser. Det är inte värdet som sådant, i specifika kronor och ören det handlar om, utan om männens vilja att offra allt, för att få det de funnit.

Jag tror att vi som funnit himmelriket behöver känna in och tänka till och bestämma oss själva inför dessa liknelser: Är jag, är du beredda att ge allt för att behålla det?

Jag menar mig inte att vara profetisk – att ha ett profetiskt uppdrag – med detta inlägg. Men jag upplever starkt, genom Andens tilltal just nu, att vi måste vara beredda… Vi måste förstå vad himmelriket är för oss, i förhållande till det vi har här och nu, i denna tid och i den nu rådande världsordningen. Allt kan förändras snabbt! Vad har vi som binder oss? Finns det något som är viktigare än himmelriket – som vi inte är beredda att offra – om vi ställs inför ultimatum?