Steget ut

Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser… Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud!

2 Kor 5:19-20

Jesus tog alla våra synder på sig – allas, alla synder!

Vi har ett nytt liv att gå ut till – in i. Dörren till det fängelse som binder oss är bortsliten. Alla har getts rätten att ta steget…

Men just det steget – steget ut – tar vi var och en själva. Vi förblir i fängelset, inte inlåsta, men ändå kvar, tills vi tar steget ut genom Hans försoning.

Profeter i Sverige – tilltal till Sverige

Jag har sista tiden burit på en längtan, som grundar sig på en aning, en känsla eller vågar jag kalla det omsorg – kanske låter “omsorg” krystat… Men jag upplever det jag känner som något som Herren, genom sin Ande, lagt på mig. Inte som en belastning, utan som en välgrundad och allvarligt befogad fråga:

“Var finns profeterna i Sverige, som vill tala – Guds varningar till landets folk – om en kommande framtiden?”

(Jag tvekar något till uttrycket varning ovan, kanske borde jag skriva meddelande, men upplever ändå att det är frågan om just varning det gäller.)

I dag fick jag en tanke, då jag läste det lilla andaktshäftet “Rätt kurs”. Jag läste om pojken med bara några bröd och fiskar, hur han gav det till Jesus och hur Jesus förmerade detta till något livsviktigt. Berättelsen handlar om att våga göra det som till synes strider mot normerna. 

Det gav mig mod att gå ut med en utåtriktad fråga och kallelse till bön, inför det jag själv känner som Guds, genom Anden, väckta fråga:

Kvällstankar 15 juni 2021

Varför hörs inte Guds profetiska tilltal till Sverige?

Kan det vara så att Gud slutat mana och varna oss som Han gjort tidigare? Vi har ju tidigare fått omskrivna och vida förmedlade profetior genom personer som:

  • Anton Johansson
  • Birger Claesson
  • Birger Ohlsson
  • Böne-Sven (Sven Svensson)
  • m.fl.

Men idag, med en oöverträffad möjlighet till spridning via internet, saknas dylika röster! Varför?

  • Är landet och dess folk inte i behov av Guds maningar? Finns det inget att varna för? Eller finns inga som vill lyssna…?
  • Har landet och dess folk passerat någon from av gräns, där påverkan, maning och varning inte längre förmår ändra framtidens skeende?
  • Har Gud inga redskap – lyhörda och vågade profeter?

Detta är mina tankar nu ikväll. De har grott i mig en längre tid och har de senaste dagarna blivit allt mer pockande. 

“Missar” vi just nu någon viktigt hälsning från Gud, inför framtiden?

Jag vill med detta inlägg uppmana dig att allvarligt be för detta. Jag tror inte bönens längd – i minuter – är det viktigaste momentet, men bönens hjärt. 

Om du själv får några tankar kring det jag skrivit, dela dem gärna med mig i en kommentar.

Hur betraktar DU Bibeln?

Ja, bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida. 

Apg 20:30

Ta inte till dig nedanstående inlägg som ett inlägg i tids-tecken-debatten – även om det med rätta kan betraktas så – utan ta till dig frågan personligen. Bestäm dig för hur du vill betrakta Guds Ord.

Frågan kan synas konstig, för kallar vi oss kristna läser vi väl Bibeln och betraktar den som grunden för vår tro. Jo, så långt hänger säkert alla med, så betrakta vi Bibeln: Som grunden för vår kristna tro!

Men låt mig då spetsa till frågan: Vad menar DU med betraktar?

Vi kan betrakta Bibeln som en fast grund, men också som en grundidé. Dessa betraktanden skapar två helt olika ingångar till hur vi tar till oss vad Guds Ord säger.

Betraktar vi Ordet som en fast och orubblig grund, leder det fram till en form av handlande som följer Ordets anda, inte tidens och världens. Men väljer vi att betrakta Bibeln som en samling grundidéer, blir vår efterlevnad något helt annat. Då säger vi ja till Guds Ord som en idémässigt utgångspunkt, som vI skall värdera och applicera i våra liv, med tidens och världens anda som slutlig tolkare. Vi tar oss rätten, ja anser oss skyldiga, att värdera och tolka vad Guds Ord säger till oss ur tidsandans perspektiv…

När detta sker, att tidsandan får tolkningsföreträde… har Satan vunnit över Gud Ord. När kristenheten, börjar diskutera Bibeln som en samling religiösa idéer, har Satan lyckats med den förvirring och förförelse som är skrivet att den skall höra ändens tid till.

Därför utmanar jag dig, min troende bror och syster, med frågan: 

Hur betraktar DU Guds ord? Ser du Bibeln som Guds Ord eller som en kristen-religiös idésamling?

Vila och glädje i Gud, är inte apati!

Gläd er alltid i Herren. Än en gång säger jag: gläd er! Låt alla människor se hur vänliga ni är. Herren är nära. Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. 

Fil 4:4-7

När Guds Ord talar om få vila och vara glada, handlar det inte am fatalism. Fatalism är uppgivenhet. Man tror att ödet eller slumpen styr allt. Att vi inget kan göra åt detta, utan bara följa med… Nej vilan i gud, är en medveten vila i att när jag ber till Gud och vill försöka följa Honom, sker det som är bäst för mig. 

Kristen tro handlar om att medvetet överlämna livet till Gud. Att lägga fram tankar och önskningar inför Honom och veta att det som sedan sker, sker inte av en slump, utan att allt sker med mig enligt Hans vilja. Därmed får jag rätt att uppleva en djup andlig vila – i tron på Gud: Hur obekvämt eller meningslöst det än verkar – det som sker mig – finns Han med och kommer att leda allt till det slutligt bästa.

Jag behöver inte ständigt oro mig för att det är fel på min tro, eller söka felorsaker i min Guds realtron, då inte allt, alltid blir som jag – med min begränsning – uppfattar som rätta.

 

En nödvändig gåva – inte ett förtjänande

…hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. 

Rom 2:29

I Honom blev ni också omskurna, inte med människohand utan med Kristi omskärelse, när ni avkläddes er syndiga natur…

Kol 2:11

Detta är två starka ord vi behöver påminna först och främst oss själva om, men stundom också stötta varandra med. Vi och våra gärningar är inte på något sätt aktiva vid vår frälsning – men däremot beslutet att ta emot den!

När vi böjer oss inför sanningen om oss själva och Gud och accepterar att Hans nåd är vår enda räddning, sker ett under i oss och med oss. Vi avkläds vår gamla människa, som på grund av synd hittills utestängt oss från Guds gemenskap. Detta kallas Andens omskärelse och sker i kraft av vad Jesus Kristus gjort för oss genom sitt ställföreträdande offer – genom att ta vårt straff.

Vi behöver påminnas om detta, för att förstå att våra tillkortakommanden och misslyckanden inte kan radera vad Gud åstadkommit! 

Men vi behöver också vara tydliga i våra samtal med de som ännu inte fatta sitt beslut: 

Frälsningen är en personlig och medveten “kapitulation” inför Gud.

Frälsning är inte något vi ärvt via en äldre generations försorg. Detta kan vi invaggas att tro då några menar att barndopet är frälsande – en frälsningsakt.

Frälsning är inte heller det samma som intresse för kristen tro, och engagemang för kristen verksamhet och värderingar.

Frälsning är en personlig specifik överlåtelse av vårt liv till Gud. När den är gjord, kan ingen skilja oss från Gud, då ju frälsningen inte är mitt verk, utan Guds. Därmed behöver vi aldrig tvivla på vår frälsning. Om vi själva skulle åstadkomma frälsningen, skulle vi åter och åter ha anledningar att tvivla på den. Men nu är det Gud som frikänner och frälser oss. Då är våra eventuella tvivel inget annat än satans lögner, för att försöka begränsa oss att utvecklas till de redskap Gud vill forma oss till och bruka oss som. 

gudar och myter – eller GUD

Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man finner den och gömmer den igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper den åkern. Himmelriket är också som en köpman som sökte efter fina pärlor. När han fann en mycket dyrbar pärla gick han och sålde allt han ägde och köpte den.

Matt 13:44-46

Då Jesus blev tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma, svarade han: “Guds rike kommer inte så att man kan se det med ögonen. Ingen ska kunna säga: Se, här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.

Luk  17:20-21

Vad är det som gör vår kristna tro så speciell? 

Redan när jag ställer frågan ovan, inser jag att den i sig döljer en form av svar: Det är inte något vad som formar kristen tro, utan en vem – Gud Fadern – som format och formar den.

Kristen tro bygger inte på vad myter berättar, inte något vi tillber, något vi skapat, i form av: gudabilder, tempel, katedraler, kyrkor, statyer, helgonbilder, ikoner… Inget vi skurit ut ur någon träbit, format av guld, eller på annat sätt gjort med händer, eller i form av filosofiska tankemönster.

Kristen tro är inte en syntetisk skapelse, byggd på vår innebodde trasighet och längtan. Kristen tro är ett liv – nytt liv – därför att Gud sökt upp oss, mött oss och fött oss på nytt.

Kristen tro kan visserligen betraktas “utifrån”, men aldrig förstås och upplevas på annat sätt än inifrån det nya liv Herren vill föda i oss. Vi kan bryta ner kristen tros yttre former, till delvis förståliga dogmer och stundtals spretiga och ofullkomliga läror, men dessa formers verkliga Kärna förblir okänd.

Gud, Fadern, Herren… måste upplevas. Vi kan stå bredvid och betrakta kristen tro och göra utvärderingar, men ändå aldrig förstå. Vi kan tom följa kristna värderingar, men ändå aldrig uppleva gemenskap med Honom varifrån dessa värderingar härhör.

Vi kan i olika sammanhang, genom samvetet, känna ekot av Hans vilja. Vi kan i förundran inför blomman, insekten, ögat, tankes möjlighet osv, erfara en hissnande förundran över skapelsen. Men enbart genom att öppna upp för Gud, kan vi få en möjlighet att verkligen börja ana vem Han är, vem jag är och att jag och Han hör samman.

När jag gör det, inser jag att det finns inget vad, som gör kristen tro så speciell. Men det finns en vem, Gud, som fullkomnar människan att födas fram till en fullkomligare dimension redan här och nu, den dimension som upplever himmelriket som nära. Ja, att himmelriket – Guds rike – redan är här. Gud vill förnya och förverkliga sin gemenskap med oss, i oss.

I rätt ordning

Herren är min lott och min bägare, du tryggar min arvedel. En ljuvlig lott har tillfallit mig, ett underbart arv har jag fått. Jag prisar Herren som ger mig råd. Även mitt inre förmanar mig om natten.

Ps 16:5-7

Hur kan mitt inre förmana mig, tom om natten, så att min personlighet och mina val allt mer följer i enlighet med Herrens vilja? Jo genom att låta Guds Ord ständigt få en framskjuten plats i mitt liv – för att på sätt, genbom Andens verk, genomsyra mig allt mer. 

Jag lyssnar alltså inte till världens ande först, för att därefter tolka Ordet för att finna stöd och bekräftelse för den människa som världen försöker formar mig till. Jag läser Ordet först och låter mig sedan formas till likhet med detta och utvärderar därefter – anammar eller förkastar – vad världens ande lär.

Som frälst och Bibeltroende ställer jag alltid Guds Ord som mall för mitt liv i världen. Jag börjar med Ordet och utvärdera genom detta värden – inte tvärt om.

Men om jag ändå går fel – eller för att var fullkomligt både tydlig och ärlig, när jag går fel – vet jag att det är inte jag själv som uppehåller, tryggar och garanterar min frihet till gemenskap med Gud. Den gemenskapen kan jag aldrig nå fram till genom att förtjäna den. Den är enbart en nåd, som Gud själv står som osviklig garant för.

Tillåter vi oss bli förförda?

Men jag är rädd att liksom ormen med sin list förledde Eva, så kan också era sinnen förföras och vändas bort från den uppriktiga och rena troheten mot Kristus.

2 Kor 11:3

Förförelse är synd – både med hänvisning till den som förför och den som blir förförd. 

Förförelse är att med smicker och löften, förvränga sanning och verklighet. Att med fagra ord formulera påståenden som i grunden är felaktiga. Därför behöver ingen bli förförd, som inte vill och låter sig förföras – vi vet vad som i grunden är bestämt och sagt. 

Ofta får förförelsen fäste, därför att det förförande talet kittlar. En längta eller önskan som finns, och som man veta bryter mot Ordet, förflyttas genom manipulation till att falla “inom ramen” – Guds Ords ram. Den ramen trasar förföraren sönder, ofta med insmickrande ord om kärlek.

Därför är det viktigt att vi som Guds barn – särskilt i denna massmedialt pressande tid – vet vad Gud Ord säger. Det borde var en självklarhet att “lyssna” minst lika mycket till Ordet var dag, som vi lyssnar till Facebook, Aftonbladet, radio, TV, skvaller osv. 

Guds Ord gäller ju före andra ord. Och känner vi Gud Ord behöver vi inte bli förförda – om vi inte vill…

Så och vattna

Om en säger: “Jag håller mig till Paulus” och en annan: “Jag håller mig till Apollos”, är ni då inte som folk i allmänhet?

Vad är Apollos? Vad är Paulus? Tjänare som har fört er till tro, var och en med den uppgift som Herren har gett. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Varken den som planterar eller den som vattnar betyder något, utan bara Gud som ger växten. Den som planterar och den som vattnar är ett, och var och en ska få sin lön efter sitt arbete. Vi är Guds medarbetare, och ni är Guds åker, Guds byggnad.

2 Kor 3:4-9

Att så och vattna är visserligen inte något vi skall göra lättvindigt och nonchalant, men det är ändå en enkel uppgift vi utför – så som Gud ger oss att utföra den. Dvs liksom såningsmannen enbart kan så den säd han har att så och den som vattnar enbart kan vattna med det vatten han har, är det inte deras sak att prestera, pressa fram själva växten.

Gud ger oss evangelium – utsäde – den glada nyheten. Evangelium innebär hopp och kraft till förvandling. Så att dela evangelium kan vi alla göra.

Gud ger oss sin Ande – vattnet och näring. Med Andens ledning byggs vi själva upp och under Andens ledning kan vi få vara redskap bygga upp andra. Men Andens verk är Guds verk. 

Varken utsäde eller vatten är prestationer vi själva åstadkommer. Vi är redskap: Såningsmän för utsädet, bärare av vattenkannor för Guds vatten. Vi låter oss ledas att så och vattna – när Gud manar oss. Därefter är det upp till mottagaren att låta det sådda gro och växa. Vi skall inte våndas, låt oss tryckas ned av självkritik, eller tappa modet om vårt “arbete” inte tycks bär frukt. När vi sått, när vi vattnat – om Gud sedan får bearbeta – då har vi gjort vad vi kan göra och vi måste kanske skynda vidare – såningsfälten är stora och många.

Tappa inte modet! Lyssna in Guds vilja!