Författare: Bertil Rosenius

Syndakatalogen behövs – för frälsta!

Svensk kristenhet är i ett bedrövligt vacuum, avs undervisning om grundläggande ordning för ett kristet liv. 

Å ena sidan: Ord om omvändelse – radikal och fortgående omvändelse – vågar man inte tala. Alltid blir ju någon ”störd”…

Å andra sidan: Inga segrar vinns, när världens regler får råda i våra liv, därmed uteblir – självklart – segerrapporterna. Kämpar vi inte – på och med Guds värdegrund – kan det inte heller blir några segrar. 

Kamp och seger är förbundna med varandra och utan seger, inget jubel. 

Jag har förr – liksom nu – hävdat att “syndakatalogen” var bra! Men vi lät satan använda den som slagträ, och forma den till vägröjare för en liberal tolkning av omvändelsen. Och tills vi åter tål att hör, och får pastorer som vågar tala om rätt och fel, enl Guds ordest värden… tills dessa kommer vi att få se fler förluster än segar, i både våra personliga liv och församlingars.

Syndakatalogens bakomliggande tanke, är inte att skapa en manisk ”lagiskhet”, som satan – via liberalteologin – utmålar den, utan att tydliggöra ett rättesnöre – en vägledande manual – för ett fungerande kristet liv.

Vad är det för fel med lagboken? Den frälser oss inte!
Vad är det för rätt med manualen? Den hindrar oss gör ödesdigra misstag!

Jesus är tydlig: ”Du är förlåten, men synda inte här efter.”

Frälsningen är kostsam – också för dig. Den kostar dig ditt ego! Liberalteologin sålde ”frälsning med bibehållet ego”: ”Fortsätt leva som DU vill!” Detta håller inte!

Syndakatalogen – predikad som en livsmanual och inte som en regelbok för elit tänkande, eller för att kunna utesluta dem man själv misslyckas förklara omvändelsens för – är en välsignelse – den för in i kamp som leder till segerjubel. 

Må vara – jag håller med – att ordet ”syndakatalog” låter illa, men kalla den vad du vill. Omvändelse betyder att vända sig bort från det som enligt Guds ord till hör oordning, och vända tillbaka till Guds ursprungliga ordning. Regler för denna ordning finns inte i världens tankebanor, utan i Guds eget ord. 

Predika det! Lev efter det! Och fråga dig, du som inte längre minns när du blev frälst, var är jag i min omvändelse? Är du klar med segern? Har allt blivit ett trött och mekaniskt ekande, “Halleluja broder…”? Då har du redan förlorat! Omvändelsens process är en fortgående kamp! I dess segerrus föds sant levande – om än stundom bara stilla ljudande – jubel.

Inget jubel utan seger!
Ingen seger utan kamp!
Ingen kamp utan mål!

Målet att för var dag bli mer lik Jesus – inte världen!

“Om Antikrist kommer”

Viktig information till himmelrikets barn

Fred i Mellanöster! 

Är en rubriken som med all säkerhet mycket snart kommer vara störst på alla löpsedlar och medier runt världen. Hur kommer alla som får uppleva detta att reagera? Förstår de vem fredsmäklaren kan vara och verkligheten bakom freden?

Många talar blint om ett uppryckande före vedermödan och blundar för det faktum att vi kanske måste förbereda oss för att möta denna fredsmäklare! Han kommer att bli hyllad av massorna, på ett ojämförbart sätt! Vi kommer – mitt i jublet – att våga vägra ta del i detta firande!

Nyss kom informationen: “Om krisen eller kriget kommer”, i våra brevlådor.

Jag har i många år varnat för “fredsmäklaren” och många har hävdat att jag har dålig tro, fel tro eller inte läser Guds Ord… Ja, tom har det hävdats att: “Vi behöver inte tala om antikrist, för då är vi hemma hos Jesus”.

Jag vill ändå, med största allvar skicka med med frågan. Vad gör du: “Om antikrist kommer före uppryckandet”?

Informationen i våra brevlådor talade om förberedelser “inför kris eller krig”.

Jag menar att vi som kristna måste förbereda oss på antikrist, även om vi – som jag – inte tror att vi skall vara med om hela vedermödan.

Be att både judar och araber, i Mellanöstern, får se vem Jesus är, innan en falsk fred blir verklig, och att de får uppleva sin trygghet i Honom. Det är en bön som jag ber varje dag.

Böneutrop – 666

Kan man jämföra dessa så olika begrepp med varandra eller snarare, ställa dem vid sidan? Mitt svar är ett otvivelaktigt JA! Jag menar, att vi som kristna – om vi tror att vi lever i ändens tid – bör, eller kanske måste göra det, för att förstå böneutropens betydelse.

Det talas idag mycket om märke och chip, om antikristliga system och om Antikrist som person. Världens största antikristliga både system och religion är islam. Jag tänkte skriva ”enligt min uppfattning”, men hoppar över det. Guds Ord  ger inte utrymme för någon annan syn på islam, än som otvivelaktigt antikristlig! Därmed  har vi alla anledning att betrakta islam och islamskt agerande ur just ett antikristligt perspektiv, med ändetidens olika kännetecken för ögonen

Märket, är ett av ändens mer omdiskuterade ämne, det har som uppgift att förhärliga Antikrist och förslava människor. Ingen kommer – i vart fall öppet – kunna existera utan att erkänna Antikrist som herre, genom att acceptera märket.

Kommer böneutropen vara ett led i detta förslavande?

Böneutropen har en framträdande roll i islam, för att förklara ett område eller en stad som underkastad Allah och islam – Antikrist. Därmed sker – både andligt  och fysiskt – en påtvingad “märkning” av ett område, stad och slutligen helt land.

Jag hävdar inte att böneutropen är själva märket. Men jag vill peka på böneutropens djupt allvarligt andliga konsekvens om vi blint och utan motstånd låter oss ledas in i islams hanterande av vårt land.

Att tillåta böneutrop, handlar inte om tillåtandet av störande ljud, främmande kulturer eller religioner. Utan om ett accepterande av islamas proklamerande av delar av Sverige som antikristligt (islamskt) territorium.

Böneutropen blir därmed en uppenbar del i den märkning som kännetecknar sista tiden.

Nu avser jag inte att skrämmas! Men låt oss samtala om böneutropens djupaste konsekvens med perspektiv på det så som en påbörjad och framåtskridande ”märkning” enl Upp 13: 16 o 17, och låt det bli en väckarklocka för hur långt fram i tiden vi är – märket är fysiskt, ruggit nära oss!

Chip kan missbrukas av ett ont system, medan böneutropet är en fysisk och andlig markering – märkning – av ett område som antikrists område.

Att ”göra” sin egen frälsning

Det berättas i Guds Ord en man som kom till Jesus och samtalade om det högsta budet – han hade alla rätt! Ändå, säger Jesus, var han bara nära.

Jag har alltid tyckt att denna berättelsen är så tragisk, berättelsen i Mark 12:28-34.

Personen det handlar om är ingen hycklare – inte så som han beskrivs här. Jesus kallade visserligen delar av folkets ledarskap för hycklare. Det var dessa som var religiösa och gjorde gärningar för att bli sedda och vinna status. Denne man är mer av Nicodemus-typen – en person som tar allt på djupaste allvar.

Nicodemus kom på natten för att samtala med Jesus. Vi frestas att tro att han smög dit av rädsla. Jag tror dock på förklaringen att kvällen/natten var den tid på dygnet när man äntligen hade tid och utrymme för de djupa samtalen, om de ”tunga” frågorna. Nicodemus smög inte iväg till Jesus, han gick i stillhetens timmar, för att under djupt allvar tala med Honom.

Samma allvarstyngd anar jag runt denne man, som samtalar om lagens kärna med Jesus. Han ropar inte ur folkhopen, för att demonstrera hur lärd han är. Han kommer tätt inpå Jesus, för samtal om det han ser som något mycket mycket viktigt. Inte om budens och lagens detaljer, utan om det han uppfattar som själva kärnan, hjärtat, essensen… i allt som skrivits och lärts om Gud, människan och skapelsen… Om förhållandet till Gud och förhållandet till medmänniskor.

Kanske hade han – trots att han var skriftlärd – någon gång brutit mot något bud, men han visste allt – i teorin. Ja, så långt hade han kommit, att han tom hade lyckats se en kärna under alla religiösa teorier – han hade sett en grundsten för allt: Kärleken till Gud och till nästan. Allt – hela livet – insåg han vilade på denna kärna. Och jag tor att han på ett oklanderligt vis försökte leva sitt liv, byggt på denna grundsten.

Ändå, denna så djupt tragiska replik från Jesus:

”Du är inte långt ifrån Guds rike.”

Jag är övertygad om att mannen i berättelsen bar på en känsla av att allt i hans liv inte stod rätt till – trots perfektionen. Och jag är övertygad om att i samtalet med Jesus, fick han denna känsla bekräftad.

Han nådde – trots sin oklanderlighet – fram till Guds rike.

BÖR EN KRISTEN RÖSTA 

I Lukas 22 möter oss Jesus med en uppmaning som skulle kunna få oss att börja fundera: ”Vad menar Han?” Jag blir inte förvånad om man i olika sammanhang i historien, ryckt ut dessa ord och använt dem som underlag för uppfordran till bokstavliga krigiska handlingar.

”Sedan sade han till dem: “När jag sände ut er utan börs, väska och sandaler, saknade ni då något?” De svarade: “Nej, inget.” “Men nu”, sade han, “ska den som har en börs ta med den, och likaså den som har en väska. Och den som inte har ett svärd ska sälja sin mantel och köpa sig ett…” (Luk 22: 35-36)

Min absoluta övertygelse avs detta är att Jesus inte menar svärd i fysisk mening, utan att Han med ordet svärd avser vår medvetna kampvilja för evangeliets spridning – inget får stå i vägen för att sprida Guds glada med ytterst allvarliga budskap.

Under olika tider, under olika skeenden i historien, runt vår jord, har ständigt olika hinder ställts upp mot evangelium. För Sveriges del har man dock – sedan konventikelplakatets upphörande, 26 oktober 1858 – allt mer fritt kunnat evangelisera och upprätta samfund och församlingar. Att komma dit hän var en kamp som kostade mycket för många. Friheten vi har, att leva ut vår kristna tro, är ingen självklarhet som alltid funnits. För bara 160 år sedan, några få generationer före oss – fanns inte vår möjlighet att fritt förkunna Ordet, samlas för möten, dela nattvard, döpa osv. Att vi – du och jag – har denna möjlighet idag, är resultatet av att de som gått före oss tagit sitt svärd och kämpat, för det som är vår och evangeliums frihet.

Finns det en självklar rättighet till detta, eller ngn naturlag som styr om det förblir så?

Nej! Det är svenska troende kämpars kamp – i Guds kraft – som har fört oss hit, och vi – du och jag – måste föra deras kamp vidare, dvs anstränga oss, för att se till att det förblir så!

Vi vet att vi går en vedermöda till mötes. En tid då kristen tro kommer att förföljas, för att utrotas. Men nu har vi ett ”fönster i tiden” att verka fritt. Vi får aldrig ge upp kampen för detta fönster, genom att gömma oss bakom dumdristig påstående om att vi inte skall ägna oss:

  • politiska skeenden
  • att Jesu rike icke är av denna världen
  • att Satan är denna världens härskare och att vi inte skall bli en del av den, genom att ge vårt gillande till något politiskt parti

Sådant resonemang är ytterst ansvarslöst och djupt aningslöst avs vikten av försvar av  evangeliums möjlighet till att fritt få spridas och predikas. Världen vill tysta evangelium! Vi måste kämpa mot världens tystnadsiver. Den kampen förs inte genom passivitet eller pacifism, den kampen förs med alla medel – utom våldets.

Den kampen förs till en spets i 2018 års val – jag har en stark inre övertygelse om att detta är ett ödesval.

Blunda… och låt världen bestämma om och hur evangelium skall få förkunnas. Eller sätt dig in i partiernas avsikt avs kristendomen och rösta för kristendomens fullkomliga frihet.

Ta upp ditt svärd – bildligt – och strid, vid din valurna, för att ett fullkomligt och fritt evangelium får fortsätta att förkunnas i vårt land!

Tistlar

Detta budskap är ingen hälsning till svensk kristenhet som grupp. Det är inget man sitter och nickar åt och tänker ”där fick dom”. Det är en hälsning till mig och dig på individnivå. Det handlar inte om nya grepp – eller i vart fall okända – eller nya andliga upptäckter. Det handlar om medveten strävan, som kan kosta, men som ger resultat.

Budskapet som i flera år förmedlats till oss via: bloggar, Facebook, böcker, kristna tidningar, videoklipp, mm är:

  • Dom över Sverige – allt som återstår
  • Framgång för evangelium – väntar runt hörnet
  • Allt är bra – och förblir per automatik bra

De budskap som mötts av mest positiva ovationer är de båda första budskapen. Dessa tycks kittla i öronen på två grupper trots totalt motsatta framtidsprofetior. Båda dessa grupper är egentligen utslag av en protest mot den sista gruppen – som i båda dessa läger betecknas som ”andliga soffliggare” – med ganska stor rätt…

Budskapet jag kort vill förmedla är budskapet om tistlar, dessa som sätter krokben för oss alla. Ofta lockande i färg och form, men som river oss såriga och lämnar nästan osynliga taggar, när vi kommer dem tillräckligt nära.

Tistlarna hittar vi i Jesu berättelse om sådden som föll på olika ställen, Markus kap 4. En del av sådden föll på vägen – orden går in genom ena örat och ut genom andra. Några korn föll på plats där det hann gro – man lyssnar och tar till sig, låter sig inspireras av rörelser och vindkast – men bara ytligt. Några föll bland tistlarna… en egentligen lika sorglig såplats, se de två första.

Här fanns jordmån, väta, ljus, tom skydd mot solens hetta, skydd som borde varit gynnande för grodden, men som blev ett skydd som tog överhand och kvävde.

Var är vi, jag och du, i denna liknelse, var har blivit vår växtplats?

Jag är ganska övertygad om, att vi båda, klarat oss från att hamna på den hårda vägen eller i den tunnaste av mylla. Men hur har vi det med tistlar?

Nej, det jag skriver här handlar inte om att döma, men inte heller om att allt nu skall bli bra, genom ngt Guds trollspö och inte om att allt är bra. Det handlar om att arbeta med sig själv, med sina personliga tistlar – komma vidare i vandringen. Att bli medveten om vad som sinkar mig att komma i tjänst för Gud. Upptäcka tistlarna som växt sig allt större och starkare. Bli medveten om dem, rycka upp dem med rötterna.

Vi har ett uppdrag som väntar – som inte får sinkas!

Publikaner och syndare

Satt och läste Markus 2:13-17 idag, om hur Jesus gästade ”publikaner och syndare”. Ordet syndare är väl inte svårt att förstå och på ett sätt inte heller publikaner – en form av tullare – men så spann mina tankar iväg.

Publikaner var en yrkesgrupp, men också ett nedvärderande tillrop. Vi har inget direkt jämförbart dito i Sverige idag. Tanken slog mig att kanske det norska tillropet “quisling” – med ursprung i andra världskriget – kunde vara en bra synonym, men inte heller detta är bra. Quislingen tjänade visserligen främmande ockupations makt – där var en likhet – men publikanen deltog inte på sätt i samma svek och aggression mot sin medmänniskor.

Alltså, går det på ngt sätt att applicera begreppet ”publikaner och syndare” rak av på oss? Syndare – ja – OK, men Publikaner – ?

Så kommer nästa tanke, som klistrar sig fast vid tillropet ”publikanen”…

Publikanerna var judar. De tjänade romarna, som stulit deras land och förnekade dem rätt till själva styra. De tjänade en ockupationsmakt.

Nu för vi över detta till tillrop på mänskligheten generellt och landet blir vår jord. Hela vår jord – eller värld – är under ockupation. Dess rättmätige ägare är Gud, men dess ockupant är satan och frågan blir: Vem tjänar vi? Hur spelar vi vår roll i detta?

Jag vet att det låter väldigt drastiskt. Men det är så och kommer vara så, tills Jesus kommer tillbaka. ”Himmelriket är här”, säger Jesus – med rätta – men som ett erbjudande och en möjlighet, inte påtvingat eller med automatik. Genom människor som väljer Gudsriket – himmelriket – bryter det igenom, här och där. Men medan många arbetar direkt i satans tjänst, lever ändå massan, omedvetet, i symbios med honom – som publikaner.

Vi måste fråga oss om vi vill ha det så här – vi som kallar oss ”Guds folk”! Vill vi, med våra liv tjäna ett ont system. Vi gör det genom att suckat efter världens smörgåsbord i form av ”Villan,Volvon och Vovven” – med mer – och sträcker oss mot detta genom att – som många andra – klättra på andra och varandra. Är detta att utvidga himmelriket? Eller är det att – likt publikaner – slå mynt av ondskans ockupationskraft.

Jag vet att dessa tankar kan uppfattas smått revolutionära, men vi måste våga ställa dem, i en tid då kyrkan blir allt mer PK och himmelrikets tjänare, som Guds kontraster i samhället, allt mer diffusa.

Guds folk är inte kallat att bygga sitt liv på världens värden, under egoismens famna, Guds folk bygger och utvidgar himmelriket! Vi kan inte förändra hela världen – det kommer Jesus snart att göra. Men vi kan bli Hans tjänare på den plats han ställt oss nu. Vi kan be Gud om förståelse och kraft för att göra vad Han skulle gjort, om Han varit på den ort, i den situation vi – var och en – är just nu.

Det är dags att förnya frågan: ”Vad Skulle Jesus Gjort?” och forma den till innerlig bön! Vi har förmodligen inte lång tid att med vår liv – i ord och gärning – belysa himmelriket. Må vi be Gud om ledning.

Skall vi förbli publikaner och spela på ondskans spelplan enligt ondskans regler – eller vågar vi – på ondskans spelplan – spela enligt Guds regler?

HÄR BÖRJAR…

… vilken fantastisk hälsning, i början på ett nytt år:

Här börjar glädjebudskapet om Jesus Kristus. Mark 1:1

”Idag är första dagen på resten av ditt liv.”, är ett uttryck som kan uppfattas som en ren floskel, något man slänger ur säg utan djupare begrundan. Men när man stannar upp inför Markus nästan två tusen år gamla, men lika aktuella hälsning, och kopplar dessa två meningar med varandra, blir det något nästan ogreppbart stor.

HÄR BÖRJAR…

Vi får glömma det som ligger bakom. Gjort är gjort. Det kan behöva reflekteras över, om möjligt förklaras… men gjort är gjort och måste lämnas. Det gjorda är historia, bäst kan vi se den som en erfarenhet. Men här och nu… HÄR BÖRJAR!

…GLÄDJEBUDSKAPET…

Det är inte med tunga sucker vi får möta det nya. Vi har möjlighet, och rätt, att se på denna början och resten med verklig djup och trygg glädje – hur oviss framtiden än kan synas. Budskapet vi möts av i denna inledande vers ur Markus – den äldsta av Nya Testamentets böcker – är budskapet om evangelium. ”Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud!” Vi har blivit försonade med Gud. Detta kan vi själva inte åstadkomma – det nya Gudsförhållandet – men vi kan säga ja och amen till gåvan – GLÄDJEBUDSKAPET!

…OM JESUS KRISTUS

Och i avslutningen på denna korta hälsning lämnas en evig garanti och löfte. Han som står för utfästelsen och som undertecknare av budskapet, är inte bara människa – i köttslig gestalt – Han är Guds Son – av Gud erkänd som Messias och försonare. Vår möjlighet till ett levande och sant Gudsförhållande beror inte på dina och mina gärningar, utan på att det genom Jesu Kristi offer, ligger öppet för oss att ta emot och gå in i.

Här börjar glädjebudskapet om Jesus Kristus!

Du har rätt att – mitt i vad som är ditt liv – här och nu ta till dig och börja vandra under glädjebudskapets löfte. Detta löfte är inte byggt på dig eller vad du åstadkommer, utan på Jesus Kristus.

Med önskan om ett

Ett Gott Nytt Liv

– från och med idag!

En enkel påminnelse från
/Bertil

En God och Välsignad Jul

 

Som många av er märkt har det blivit lite eller inget skrivet på denna sida under den sista tiden. Det finns flera anledningar till detta. Men nu har jag beslutat skriva en liten novell och i den formen presentera evangelium.

Det är inget märkvärdigt eller unikt, men jag vill pröva nya vägar att nå ut…

Det jag har skrivit, kan du ladda ner och bruka som du vill. Det finns i tre klickbara alternativ:

Tre olika filformat, där du genom att klicka på respektive format, bör kunna ha möjlighet att läsa texten, oberoende av om du använder dator, läsplatta eller mobiltelefon. Kanske kan du – om du har möjlighet och vill – skriva ut texten och ta den med till ngn fikastund, under jul.

Då personerna och handlingen är fiktiv, men budskapet om frälsningen sant, får du självklart fråga och kommentera. Antingen gör du det då i kommentarsfältet eller skriver du till mig personligt på e-post adressen:

bertil.rosenius@ikristus.se

Hoppas denna enkla berättelse kan ge dig något av bestående värde eller en stund av ”mågott mys”.

 

/Bertil