Så länga jag minns har jag trott på Gud. Mamma bad aftonbön och söndagsskola och konfirmation – i Sv.Kyrkans regi – var självklar. Men det var först under konfirmationen, som jag började förstå Jesus och Anden. Medan tron på Gud var naturlig, var mannen på korset och duvan enbart symboler, inget jag tyckte mig behöva förstå: Jag trodde ju på Gud!
Samtidigt med konfirmationen började jag dansa modernt. Gammaldans hade jag hållit på med i några år och varit med på uppvisningar, nu gällde det foxtrot, vals, tango… Jag var ute på några danskvällar, men det var inte kul. Rök, sprit och stök – ingen dans med stil. Parallellt blev jag mer och mer fascinerad av Gud och Jesus och det blev en känslomässig brottning: Gud eller världen?
Så vid påsktid 1969, när jag konfirmerades, blev jag starkt berörd av Jesu kamp i Getsemane. Jesus kamp blev på något sätt levande för mig. Den gick inte att kringgå om man ville tro: Den gällde mig!
Kanske var det på påskdagens kväll, annandag påsk eller helgen efter, som jag var på ett enkelt vittnesbördsmöte och bestämde mig för att om detta med tron gick att pröva så skulle jag göra det. Så på väg hem – jag satt i baksätet på en bil – blev jag frälst, jag bad bara tyst: Ok, jag tror och jag vill bli frälst!
Det var inga vackra ord eller rop och skrän, bara detta ”jag vill” och jag fick en frid, som aldrig lämnat mig sedan dess. Livet är inte utan prövningar, men frid och trygghet finns alltid: Enkel och bärande.
Tro inte, att du måste göra på ett visst sätt för att bli frälst. Frälst är en överenskommelse mellan Gud och dig: ”Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” / Detta är Guds Ords löfte i Romarbrevet kap. 10 vers 10.