Profeter och profetior

av

Profeter, profetior och talet om ändens tid bemöts ofta med avståndstagande, förringande och skepticism – så också i våra församlingar. Ur detta perspektiv tänker jag dela något av vad jag funnit avseende ”profeter och profetior”.

Profeter och profetior är inget som vi ohejdat kan koppla till det kristna eller judiska, profeter förkommer i flera religioner. Också i helt sekulära sammanhang, finns något likande de kallas konspiratörer, provokatörer, influenser m.fl. Vi behöver bejaka detta och lära oss syna vem som talar och vems ärende ”profeten” går. Bara för att något styckevis syns rätt, behöver inte helheten vara så. Det rätta, kan utgöra en inkörsport för att sprida falska och förförande läror. 

Men när vi som kristna talar om profeter, talar vi underförstått om Guds profeter, dvs personer som oförskönat, i olika situationer och i olika sammanhang, talar vad Gud bjuder dem att tala. Även om vi ofta tänker på profeter som personer som talar om större händelser i närtid, eller i långt fram kommande tider, är profetens uppgift också att avslöja pågående skeenden i det fördolda, i nutid. Kort sagt profeten ser och talar hemligheter, som Gud låter profeten vet.

När vi talar om profetior tänker vi ofta på Guds oföränderliga framtids beskrivningar. Gud har sagt… och det kommer att ske. När/om det inte sker menar vi att profetian är falsk. Men vi måste ha i minnet att somliga profetior inte är ovillkorliga, utan uttalas med ett syfte: Att rädda människor. 

”Om ni inte vänder om, kommer…!” Under förstått: ”Men om ni vänder om…”, kommer den profetiska varningen att lämnas utan åtgärd – eller ställas på framtiden!

Mer om detta i kommande inlägg.

Uppryckandet – profetian om befrielse

av

Fram till 70-talet, var undervisningen om ändetiden och uppryckandet en självklar och viktig del av det kristna budskapet. I sånger som ”I Wish We’d All Been Ready” (1969), som då snurrade på många ”kristna” skivtallrikar, sjöngs:

”There’s no time to change your mind
The Son has come and you’ve been left behind”

”Det finns ej tid att ångra sig
Sonen kom och du har lämnats kvar”

Textstrofen utgjorde slutet på verser, som alla beskriver den fruktansvärda terror som skall råda på jorden efter uppryckandet och refrängen ekade:

”You’ve been left behind”

Sången stred på intet sätt mot Gudsordets budskap. Inte heller var det en enstaka sången på samma tema. Böcker, predikningar och filmer förkunnade samma budskap! Men det gick – upplever jag – inflation i hur man på olika chockerande sätt ville utmålade tiden på jorden efter uppryckandet, dvs vad som skulle drabba den som blev ”lämnad kvar”.

Detta – tänker jag – var en av flera orsaker som ledde farm till ett antiklimax för förkunnelsen om ändens tid. Det ”krattade manegen” för kritik och avståndstagande till dåtida undervisning och öppnade upp för ett välkomnandet av nya Bibeltolkningar. Där uppryckandet, vedermödan och tusenårsriket uteslöts helt eller delvis. Det kom att sedan prägla – och präglar än idag – förkunnelsen kring Bibelns profetiska budskap avs ändetiden.

Men talet om uppryckandet får absolut inte utformas eller uppfattas som ett hot. Det är ett i högsta grad allvarligt budskap, som manar till vakenhet – amen – men också ett glädjens budskap. Det är tröst och hopp! Och jag tänker att ju närmare vi kommer den dag då detta sker – egentligen kan det ske när som helst – desto mer efterlängtad kommer uppfyllelsen av uppryckandet bli. För uppryckandet handlar om Guds barns befrielse, undan ändetidens mest extrema skeden och de vredesskålar som Gud kommer att tömma över jorden, som svar på Antikrists självutnämnande till frälsare och gud och hans tyranniska agerande.

Vem blir då uppryckt? Det blir den som håller trons låga levande! Den som förlitar sig till nåd, nåd och åter nåd! Den nåd kan inte tas emot av de rättfärdiga, som ingen nåd behöver, som menar sig vara färdiga – i egen kraft. Men den ges oinskränkt till de som låter sig födas på nytt, genom tro på Jesus Kristus. De har inte torkat in i självgodhet, utan lever var dag med evangeliets sanning för sina ögon – att allt är Jesu Kristi förtjänst.

”Tusenårsriket” och andra begrepp

av

Ända sedan Jesus Kristus gick på jorden i mänsklig gestalt, har man talat med längtan, nyfikenhet och stort allvar om Hans återkomst. Idag, när vi är verkligt nära, har mycket av denna längtan svalnat och talet försummats.

Varför det är så går att ha olika tankar runt. Själv tänker jag att vi i västvärlden kanske helt enkelt har det för bra och bekvämt. Socialismen har proklamerat:

”I höjden räddarn vi ej hälsa,
ej gudar, furstar stå oss bi,
nej, själva vilja vi oss frälsa…”

Man har lyckats – om än inte fullt ut – bygga en världslig välfärd – här och nu. Undervisningen om ändetidens olika begrepp från kyrkans håll, har under tiden tystnat, blivit ointressant och nästan upplevts som skämmigt. Särskilt som så mycket av tvärsäkra påståenden om vedermödan och Jesu återkomst tidsmässigt slagit fel.

Det har därmed blivit bekvämast och lugnast att ”dämpa sig lite”. Gömma sig bakom ord som: ”Vi vet så lite.”, ”Det som kommer att ske, kommer att ske ändå.”, ”Kanske först om några hundra år.”

Men är det så, att allt är frid och fröjd så långt ögat kan se, eller har vi helt enkelt tagit på oss skygglappar, därför att ämnet upplevs obekvämt, fanatiskt och svärmiskt, både att predika om och att erkänna att man lyssnar till.

Personligen upplever jag, tvärt emot sådana tankar, att ämnet är mer aktuellt än någonsin! Ja, jag tror faktiskt att när vi talar om begrepp som uppryckande, vedermöda, Jesu återkomst och tusenårsriket, då talar vi om begrepp för händelser som kommer inträffa mycket snart, troligt inom det närmaste årtiondet.

Ändetidens begrepp och förståelse måste förnyas.

Att se men inte förstå

av

”Äsch… det där är bara konspirationsteori!” Så säger många om mycket som presenteras i s.k. alternativmedia. ”Folk hittar på, eller är helt enkelt bara sjukt lättlurade!”

Är det så – lurendrejeri – eller är det så att man faktiskt ser en djup mörk sanning, men bara en del av den, en ofullkomlig kontur?

Det som konspiratörerna ser, ser de som början till slutet och i deras värld finns ofta inget annat slut än det ”oundvikligt onda slutet”. Kanske är det därför som så många blundar – för att de inte orkar ta in det. Att så är fallet kan jag förstå – om de saknar Gudsordets slut. För konspiratörernas onda slut är inte alls Guds Ords slut – ”tusenårsriket” och därefter ”en ny himmel och nu jord”.

Gudsordets varningar, som vi nu ser går i uppfyllelse, är mångtusenåriga profetior, som vi som Guds barn nu ofta tiger med att lyfta fram. Vi tycks inte förstå, eller vill inte förstå, att nu är rätta tiden, att ännu kraftfullare än tidigare förkunna dem, och samtidigt med glädje förkunna ett gott slut för dem som förbereder sig och redan nu låter sig frälsas av Gud.

Jag tror många konspiratörer har rätt, men bara till viss del och därmed har vi – som Gud barn förtrogna med Bibeln – skyldighet att avslöja den fullkomliga sanningen?

De kände till Jesus

av

När husets Herre har stigit upp och stängt porten och ni står utanför och bultar på porten och säger: Herre, öppna för oss, då ska han svara er: Jag känner er inte, varifrån är ni? Då kommer ni att säga: Vi åt och drack med dig, och du undervisade på våra gator. Men han ska svara er: Jag vet inte varifrån ni är.”

Ur Luk 13:15-26

Vilka var det Jesus talade till och talar till ännu idag?

Det är de som en dag, när frälsning genom nåd är förverkad – när nådens port är stängd – kommer att stå där utanför och ropa på Honom. Honom kände de till. Ja, Honom kände de till och med igen, från tillfällen då Han möt dem och kallat på dem – tillfällen då de hade skjutit upp sitt svara. 

Han var aldrig långt bort. Ständigt, var minut, var Han vid deras sida. De kände mycket väl till Honom, men förhalade det nödvändiga beslutet.

Hur är det med dig? Du känner säkert till Jesus, du kanske till och med känner igen Honom, ni kanske möttes någon gång – men hur är det nu? 

Vill du dela en seger?

av

Resumén av påsken är att Jesus Kristus har segrat, Han vill dela segern med oss alla.

När jag handlat orätt mot någon, är det naturligt att jag ber om förlåtelse och försöker återställa vad jag orsakat. 

Påsken påminner om Guds totalt motsatta handlande. För innan jag ens riktigt förstått mitt eget agerande, är det Gud som säger: ”Jag förlåter dig! Jag har också makt att lösa dig från dig skuld.”

Där, inför denna sanning stod jag själv just, fyllda femton, strax efter påsk 1969. Jag var – som vi alla – förlåten, men hade inte personligen accepterat förlåtelsens verk. Jag var förlåten, men behövde tillåta – och tillät – Jesus Kristus att dela sin seger med mig.

Så enkelt det var! Men hur är det för dig? Säger du ”Ja, tack!”, eller står du fast vid ditt ”Nej!”? Det finns inget mitt i mellan!

Här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av Hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus.

Ur Rom 3:22-24

Jesus älskar alla

av

Vid ett tillfälle fick Jesus frågan om Han kunde gå till en officer och bota dennes tjänare. Jesus kunde naturligtvis valt att vända mannen ryggen, när Han fick frågan. Många hade kanske tyckt det varit naturligt att göra så, med tanke på att mannen tillhörde en ockupationsarm, men Jesus gjorde det inte, Han valde att gå:

”Han var nästan framme vid huset när officeren skickade några vänner och lät hälsa honom: ”Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värd att du går in under mitt tak. Därför tyckte jag mig inte heller värdig att komma till dig. Men säg ett ord, så blir min tjänare frisk. Jag är själv en man som står under befäl, och jag har  soldater under mig.” (Luk 7:6-8)

Till officeren sade Jesus: ”Gå. Så som du trott ska det ske för dig.” Och i samma stund blev hans tjänare frisk. (Matt (8:13)

Jesu kärlek omfamnade och omfamnar alla. Inte bara sina egna, och inte bara de Han ansåg redan var tillräckligt ”bra”. Det var och är snarare så att det är just dessa, du och jag som inte är perfekta, som Jesus på ett särskilt sätt omfamnar. Han säger själv:

”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare.” (Luk5:31-32)

Om du inte redan vet det kan jag på uppdrag av Gud säga dig: Du är älskad av Gud! 

Du behöver inte tvivla på att Han väntar på dig. Det enda som stoppar dig från att bli frälst, är du själv. Inte vad du gjort, utan din själv fördömelse och misstro mot att Guds kärlek verkligen är sann och gäller också dig. Kom ihåg, att Guds kärlek räcker, ja mer än så – den flödar över och längtar efter dig. Be om förlåtelse och om att få ”börja på nytt” omfamnad av Hans nåd – Gud väntar på dess ord från dig. 

Synd och dom

av

Jag vet att rubriken inte är lockande. Talet om synd och dom är för många  förfärande och avskräckande – men det går inte att undvika. Vi behöver förstå vad orden handlar om, så vi söker Guds erbjudande. Ett accepterande vadGud kan och vill göraför oss.

Synd är ett agerande, men kan också vara en underlåtenhet att agera – när det behövs. Synd handlar om ditt agerande mot Gud och mot medmänniskor. Jesus Kristus poängterar detta med orden:

”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.”

Matt 22:37-40

Just så enkelt är det. Den bibliska lagen bygger på dessa två bud och bryter man mot ett av dem, har man syndat. Säkert inser du att vi alla, vid flera tillfällen, gör oss skyldiga till att synda – även om vi varken stjäl eller mördar, eller vad vi nu ser som tydliga exempel på synd.

Guds Ord varnar oss från att negligera detta – att vi faktiskt, bevisligen, har syndat, dvs inte hållit buden. Vi är alla,på grund av detta, redan dömda – för alla har syndat.

Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.

1 Joh 1:8

Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg…

Jes 53:6

När Jesus vid ett tillfälle talar om tro (frälsning) säger Han:

”Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd…”

Joh 3:18

Det är alltså ur den bilden vi måste förstå hur vi har det ställt  inför evigheten. Guds Ord uttalar inga hot. Guds Ord beskriver en lägesrapport, en realitet: Vi är redan dömda. Hur bra vi än menar oss vara, hur godhjärtat vi menar oss handla, hur långt från att stjäla och mörda vi än är, har vi också alla handlat fel – många gånger – och genom detta är vi dömda. 

Vi döms inte för att vi inte tror. Vi erbjuds trons frälsning, från den dom vi redan bär på – tro som leder till omvändelse, överlåtelse och efterföljelse av Jesus Kristus.

Gud finns

av

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet. Och Guds Ande svävade över vattnet. 

1 Mos 1:1-2

Innan jag börjar skriva om frälsning, finns en grundläggande fråga som är helt avgörande för om du skall kunna följa med och tro på det – frågan om Guds existens. Hela denna sida bygger just på det: Att Gud finns! 

Jag är övertygad om att Gud finns, och jag tror, att någonstans i ditt hjärta finns ett frö till tro på Gud – hade du annars varit intresserad av att läsa det jag skriver? Du tror förmodligen som många på Någon eller en ”högre makt”. Kanske kallar du Någon för något, för att inte Någon skall komma för nära, bli personlig med dig, ta din tid…? Du tror, även om du inte klart vågar formulera att du tror på Gud.

Men om du nu har en känsla, en aning, ett hopp, eller upplever att Någon gör sig påmind inom dig, är det då inte dags att ta reda på mer? 

Om det finns Någon, en ”högre makt”, som ligger bakom allt mellan universums storhet och atomens litenhet.

Om denne Någon är ständigt närvarande. En Någon som sträcker sig långt bortom allt ögat och förståndet förmår att omfatta. Men som ändå, är så nära att Han knackar på ditt hjärtas dörr. 

Om det är så, är du en del av Någons verk. En del av Någon, som är evigare än det till synes eviga universum. 

Gud sade: ”Låt oss göra människor… Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. 

Ur 1 Mos 1:26-27

Då är också du evig, och det är blir avgörande att du tar tag i nuets möjlighet, för att förbereda dig för det eviga. Det eviga som tar vid när nuet – ”din stund på jorden” – tar slut. 

Jag menar, att du behöver ta tag i ditt hjärtas aning och sätta ett namn på den Någon, som kallar på din uppmärksamhet. Du behöver våga kalla honom Gud – himmel och jords Skapare.

Gud är kärleken

av

…Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.

1 Joh 4:8-10

”Gud är kärleken!” Detta är kanske det mest kända uttrycket för vem Gud är och beskrivning av Hans ”person”. Stundtals har det blivit en kliché man tar till, när man kommit till vägs ände i samtal där ord och förklaringar inte räcker som tröst eller bevis. Men faktum är att: Gud är kärleken!

Jag menar… Vi skall inte närma oss Gud eller Guds Ord (bibeln) utan förståelsen att allt Hans handlande, allt Han gör, gör Han i kärlek.

Du och jag, kan ur ett begränsat mänskligt perspektiv, ställa oss frågande till mycket som sker. Varför, varför, varför… Men Gud har inte skapat det onda, och inte orsakat ondskans handlande. Genom allt söker Han ständigt vägar för att visa sin kärlek till oss. Vi är inte alltid nöjda med livets skeenden. Men jag är övertygad om att Gud – på något sätt – ser till att allt samverkar till vårt bästa.

Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut. 

Rom 8:28

När jag skriver här, och när du läser det, är det viktigt att du inte ser Gud som en tyrann, någon som ständigt övervakar dig för att vid minst felsteg slå dig på fingrarna med sin pekpinne. Hur kan den bilden av Gud överhuvudtaget fötts, när Gud offrat sig själv för våra synder? 

När Gud – i Jesus Kristus – dör och uppstår, är det inte döden i sig som är lidandet – alla måste dö – inte heller är uppståndelsen i sig ett jättemirakel – Han är ändå Gud – så förstår jag det. Det är straffet. Det som inträffar där i mellan. När Jesu Kristus ger upp andan, tar Han allt det onda vi gjort. Han tar det bokstavligt – straffet för allas synder. Den smärta Han fick uppleva, går inte att föreställa sig. Miljarder, miljarder och åter miljarder av människors smärtsamma straff tog Han – en gång för alla – på sig själv.

Nej, vi kan inte sätta något annat epitet på Gud än: Gud är kärleken! Med den  tanken som grund skall vi möta Honom, för att förstå vad Han vill oss.