Snart skall jag gå i pension. När jag går hem för att fira jul och nyår 2018/2019, blir det sista gången jag går hem från jobbet. Deprimerande? Nej inte! Men jag får lite funderingar runt detta med fritid.
Vad är fritid? Jag menar, att det är den tid som ligger utanför den tid som går till min överlevnad – överlevnadstid. Dvs det som ligger utanför ex:
- Min arbetstid
- Min hushållstid – inkl tid att vårda vårt nödvändiga ägande
- Min omsorgstid – tid för min nästa och mina kära
Tiden utanför detta, är min fria tid. Tiden jag disponerar fritt för att ta hand om mina icke grundläggande mänskliga behov och ägodelar.
Beroende på social status och ålder är denna tid väldigt varierande. Den påverkas också – för många – av årstiden. Men oavsett, har jag liksom de flesta en viss mängd fri tid. Tid där jag tillåter mig själv styra mina val.
När jag sitter och tänker på detta upptäcker jag att min fritid är ganska stor. Men också att det finns en stor del i denna fria tid som jag klassar som överlevnadstid, men som inte är det. Detta är oftast tid som är oerhört värdefull för min hälsa och mitt mentala välbefinnande – vilket starkt hör ihop. Men det finns, i min fria tid, en ganska bred gråzon där gränsen mellan fritid och överlevnadstid suddas ut.
Ganska snart tenderar fritidsintresset bli något jag gör för att må bra och hålla mig frisk. Och steget mellan denna ofta uttalande baktanke, leder mig till att jag – utan större motstånd – anammar mitt fritidsintresse som en livsnödvändighet.
Men med handen på hjärtat! Är allt så livsviktigt som jag gärna tror och ser det som? Eller är denna livsviktiga rubricering enbart ett försvar för att tillåta mig mätta mitt ego?
Kanske måste jag – och kanske du – stanna upp ibland och ställa frågan:
Var kommer tiden för Gudsgemenskap in, i det jag kallar överlevnadstid?
