Aktuellt

Jak 2:1 Mina bröder, var inte partiska i er tro på vår Herre Jesus Kristus, härlighetens Herre.

”Han som känner mig bäst,
älskar mig ändå allra mest.”

Strofen är hämtad ur en amerikansk sång – så vacker och så sann. Orden kan först uppfattas skrämmande – Han vet – men de är också fyllda av tröst och trygghet – Han älskar.

När man tar dem till sig och tänker på vad de säger blir man mållös. Gud – Han som älskar mig – är den som verkligen känner mig. Han vet varje tanke, bakom mina ord och mina handlingar. Han ser, Han vet, Han älskar mig ändå – mer än någon annan.

Låt oss verkligen ta till oss dessa två korta rader ovan, men förstå att de samtidigt visar oss ett exempel. Vi skall älska – inte döma. För hur skulle vi kunna döma, vi som vet så lite om vår broder och syster. Vi som inte gått de vägar han eller hon tvingats vandra, inte gått i de skor han eller hon tvingats och nöta.

Luk 22:42-44 ”Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din.” Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft. Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar som föll ner på jorden.

Matt 26:53-54 ”Tror du inte att jag kan be min Far att han genast sänder mig mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas som säger att det här måste ske?”

Det var dessa korta Jesu-ord som blev till mitt uppvaknande, som fick mig att börja förstå, acceptera och ta emot.

Jag hade hela mitt liv trott på Gud! Var uppfostrad i 50-talets traditionella kyrkliga kultur. Söndagskola, skolans kristendomsundervisning, skolans morgonbön med psalmsång, en mor som alltid bad aftonbön med mig och min syster och slutligen Svenska Kyrkans Konfirmationsundervisning. Det var där, när vi läste om påsken, som Jesus började vakna till liv – i mitt liv.

För mig hade Jesus bara varit en kristen symbol, en figur som hängde på ett kors. Gud var Gud och mer var det inte. Han var någon man skulle se upp med, ett ständigt öga i nacken: ”Jag ser dig allt!”

Men så blev Jesus, vid påsk 1969, plötsligt levande på ett märkligt sett. Jag kan inte förklara… Men det var en kväll, när jag lagt mig, som jag plötsligt liksom fick vara där i Getsemane, fick se Hans kamp på nära håll, fick ana Hans ångest, inse Hans möjlighet till att backa undan, men hur Han valde att frivilligt, av kärlek, gå korsets väg.

Det gick inte att missuppfatta vem Han var, vad Han gjorde och varför Han gjorde det. Han var min möjlighet till sann levande gemenskap med Gud. Gud var verklig, hade alltid varit det, men genom Jesus kom Gud nära. Han var inte längre ”ögat i nacke” Han var ju min Skapare, min Fader – livets mening. Han ville ha min gemenskap. Det var därför Han sände Jesus – Sin Son – för att öppna den väg till gemenskap, som jag själv aldrig kunde skapa.

Gud var inte längre bara Gud – tradition och kulltur – Han blev åter och är den Han vill vara för oss, genom Jesus Kristus. Inte symbolen på korset, utan den levande, vägen till kärleksfull gemenskap med Honom som är min Far.

Mark 15:11 Men översteprästerna hetsade folket till att i stället be att få Barabbas fri.

Hur får man fel att bli rätt? Genom att låta några som menar sig veta mer och bättre påverka.

Dagens överstepräster är tveklöst insyltade i de stora mediakanalerna. De hävdar där som nyhetsförmedlare, lobbyister, influensers mm, att de sitter inne med information och kunskap som vi andra inte har, kan uttyda eller förstår.

Dagens överstepräster är supersnabba och till synes korrekt. För skrivna texter, bilder och filmklipp ljuger ju inte, de har osynlig makt och möjlighet att via våra ögon och öron göra lögnen sann och sanningen till lögn.

Därför måste du mata dig med Bibelordet!

Gör det under bön, i sällskap med Anden. Det går inte skjuta upp till ”senare”. Du måste… nu! Detta är det enda som kan få dig att se igenom lögnerna och upptäcka sanningen.

Rom 5:1 När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.

Är tro någon form av prestation. Man blundar hårt, tar i och spänner sina tankar i koncentration. Man tar i ordentligt, med någon form av själsliga muskler och presterar tro.

Nej, den tro bibeln och Jesus talar om handlar inte alls om prestation. Tro handlar om tillit och förtröstan. Om att våga överge sig själv, sin egen förmåga och lägga sig i Jesu händer. Att våga säga: ”Jag är bara människa”.

I många kretsar är ett sådant uttalande helt fel. Där finns ingen annan än ”jag o mig” att bygga på. Men har man Gud, vågar man säga: ”Jag är bara…”. Man har i just detta uttalat sin tro på tröst, hopp, vila och styrka – i Honom.

Där har vi tron, ”i ett nötskal”. Vi vilar från oss själva och litar på Gud. Den trons gemenskap blir verklig, genom accepterandet av vad Jesus gjort – och hålla fast vid det.

1 Joh 2:4 Den som säger: ”Jag känner honom” och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte i honom.”

Begreppet har börja surra i media och man kopplar det till beredskap inför fysiskt krig. Så typiskt ett sekulärt samhälle: ”Kasta ut Gud, Honom klarar vi oss utan!” Men sedan, när ”ryssen kommer”… då börjar man gulla med Gud. Eller mer vardagsnärt, när terror och skjutningar eskalerar, då börjar man leta efter Gud att hålla i hand.

Det är lätt att inta ”andlig beredskap” när molnen hopar sig. Men vet du när vi behöver Andlig beredskap?

•   Det är när påven säger att alla religioner bär till Gud.
•   När biskopen säger att evangelium utvecklas, då kyrkan välsignar homoäktenskap.
•   Det är när vetenskapen förklarar att ett foster är en ”klump” man kan operera bort och lämna att dö på en kall bänkskiva.

Det är då församlingen behöver sin Andliga beredskap! Det är inför detta, vår pastorer och ledare skall vara rakryggade och våga förkunna Guds Ord. Men när allt tycks vara bra – då är sanningen inget värd. Då tonas Ordet ut och glöms bort.

Matt 28:18-20 ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” /Jesus Kristus

Varför skriver jag på nätet? Jag gör det – trots att jag är ordblind – för att Jesus sagt att vi skall gör människor till lärjungar. Gent emot våra medmänniskor är det den mest odiskutabla befallning han gett.

Visst kan jag varna för ändens tid, falska profeter och helvetet. Men det är inte min huvudsakliga uppgift. Självklart – om Gud säger annat någon gång – gör jag vad Han ber mig. Men jag vill vittna för människor.

Jag vet inte mycket om uppryckandet, eller märket, eller vilka politiker som skulle kunna vara Antikrist. Men jag vet – för Gud talar alltid sanning – att alla behöver blir frälsta. Jag vet inte i detalj hur mycket det brådskar, studerar inte tider och tecken, det är för mig inte primärt. Vad som är av betydelse det är att Herren manat oss att sprida evangelium.

Sedan förstår jag självklart – och det sporrar mig:

Matt 24:33-34 ”När ni ser allt detta vet ni på samma sätt att han är nära och står vid dörren. Amen säger jag er: Detta släkte skall inte dö, förrän allt detta händer.” /Jesus Kristus

Läs hela kapitlet och nästa, så du ser vad som nu sker och snart skall ske – blunda inte.