Den gudlöse plågas av ångest i alla sina dagar… Skräckröster ljuder i hans öron… Han har inget hopp om räddning… Han irrar efter bröd… Ångest och nöd skrämmer honom… För han har lyft sin hand mot Gud och förhäver sig mot den Allsmäktige.
Orden är ur ett av Elifas tal, från berättelsen om Job (15:20-35).
Vad tacksamma vi får vara! Mitt i denna tid, mitt i allt som sker, får vi i vårt inre bära det hopp som Den Högste lagt i våra hjärtan. Det som den Gudlöses ögon ser och bävar inför, får vi se igenom – se bortom.
Vårt slut är inte ekande tomhet och förtvivlans mörker. Våra dagar här, är inte en påtvingad meningslöshet – de har evighetsvärde!
Upphöjelse och guld varar ett ögonblick, liksom förödmjukelse, fattigdom och lidande. Inget av detta är bestående. Vi tar inget med oss ”när vi går” – men vi kommer få allt i Jesus Kristus.
Därför härdar vi ut i hoppet, trots vad vi ser och möter. Ja, vi delar hoppet med de som lever i fysiskt och själsligt mörker och varnar för jordiska lyckobubblor.
För vi vet – det finns mer!