Hör detta, alla folk! Lyssna, alla som lever i världen, både låg och hög, rik som fattig. Min mun ska tala vishet, mitt hjärtas tanke ska vara förstånd.
Ps 49:2-4
När jag var yngre, gillade jag klassisk musik: Hugo Alfvén, Antonin Dvorak, Wilhelm Peterson-Berger, Edvard Grig m.fl. var några av mina favoriter. I de stora brusande mästerverken, kunde jag koncentrera mig och lyssna in ett eller några få instrument i ljudmattan. Jag kunde säga till någon “oförstående” kamrat, som jag försökte dela mitt intresse med: “Men lyssna till oboen.” eller “Hör du inte piccolaflöjten?”. Men nej…
Jag tycker fortfarande om dessa verk, fast andra intressen har tagit över och hörseln är inte vad den varit. Men fortfarande inser jag, när jag tänker på hur andra reagerade: “Det handlar mycket om träning.” Att mitt i allt ”brus” kunna lyssna in och urskilja.
Vi har på liknande sätt andliga öron, öron som hör Gud. Dessa öron måste hållas vid liv och tränas. Vi måste ta tid att lyssna in Guds röst, annars kommer världens allt mer påträngande brus göra oss döva och för oss vilse.