Bertil Rosenius

Ansvar

av

Kära barn, låt ingen föra er vilse. Den som gör det rätta är rättfärdig liksom han är rättfärdig.

1 Joh 3:7

Vår hund är som ett levande gosedjur. Han följer nyfiket allt vi gör och sitter långa stunder och bara ser på oss när vi grejar. När vi sedan sätter oss för att koppla av är han genast framme och vill känna närhet. Ofta försöker han krypa in under armen som håller boken eller lägger huvudet i knät. Men han är inte fasthållen, han har alltid sin frihet.

Så är det med Gud, jag får vara nära Gud, men Gud låser aldrig fast mig. Jag har frihet och därmed också ett ansvar. Jag kan inte alltså skylla på Gud, om jag bryter mig loss och går vilse.

Utan förebråelse

av

Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelse, och han ska få.

Jakobs ord, Jak 1:5

Hur delar vi vår erfarenhet med varandra?

När Gud undervisar oss, gör Han det inte för att skapa rädsla eller dåligt samveten. Då hotar Han inte, utan lockar. Då sätter Han oss inte i fångenskap, utan gör oss fria.

”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.”

Jesu Ord, Joh 8:31-32

Guds Ord – sanningen – gör oss inte till fångar i rädsla och samvetskval. Guds Ord gör oss fria. Jesus vittnesbörd är ofärgade sanning. Så skall också vårt vittnesbörd vara.

Låt oss be om vishet att förmedla sanning, på ett befriande sätt.

Ljus i mörkret

av

Jesus talade till dem igen och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.”

Joh 8:12

Amen, vilket härligt och sant manifest. Vi vandrar inte och famlar inte i mörker och tvekan. Vi följer ju Honom, Hans ljus leder oss. Så låt oss aldrig tappa bort detta ljus. Låt oss ha våra ögon riktade på Honom och lyssna till vad Han lär.

Han förkunnar vad Han hört av Fadern, låt oss följa och låt oss verka så att också andra ser och dras till Hans ljus.

”Jag har inte talat av mig själv, utan Fadern som har sänt mig har befallt mig vad jag ska säga och tala. Och jag vet att Hans befallning är evigt liv. Det jag talar, talar jag därför så som Fadern har sagt mig.”

Joh 12:49-50

Förbli i Ordet

av

Jesus sade till de judar som hade kommit till tro på honom: ”Om ni förblir i mitt ord är ni verkligen mina lärjungar. Ni ska lära känna sanningen, och sanningen ska göra er fria.”

Joh 8:31-32

Hur kan vi som frälsta förbli fria? Jo, genom att vi förblir i Jesus Ord! Dvs på djupet accepterar att vi är beroende av Hans nåd och förblivandet i Hans ord.

Men om vi menar att vi lever i Hans Ord, kommer också vårt liv att gensvara på det – vi låter oss helgas! Men vår helgelse är Ordets resultatet och vi kan därför aldrig ta oss friheten att omtolka Ordet, till köttets fördel. Köttets sinne skall ju dö, för att Anden skall ges makt.

Guds Ord är ju sanningen och enbart i efterlevnad av Han Ords oförfalskade sanning blir vi fria.

Tro och gärningar

av

Mina bröder, vad hjälper det om någon säger sig ha tro men saknar gärningar? Den tron kan väl inte frälsa honom?

Jak 2:14

Finns det en balans mellan tro och gärningar? Jag skulle svara: Nej!

Det en uppväger inte det andra. Tro och gärningar är inte två kontrahenter vi skall försöka hålla oss mitt i mellan. ”Så är också tron i sig själv död när den är utan gärningar.” (Jak 2:17)

Om vi säger oss tro på Jesus, men inte agerar på vad Han lär, då är vår tro utan liv. På samma sätt är det med gärningar. Om vi kunde leva allt igenom perfekt gentemot vår nästa, men avvisar Gud, då saknar våra gärningar utan Gudsliv.

Vi skall alltså inte mena att vår tro är så stor att vi kan slarva med hur vi agerar. Eller tro att våra gärningar skall rädda oss till ett evigt bättre – trots att vi förkastar Honom, som är det evigt bättre.

Tron ger Herren access att föda oss på nytt! Det livet flödar i agerande.

Oroad?

av

Simon Petrus svarade honom: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.”

Joh 6:68-69

Det ligger något poetiskt ödesmättat i ord: ”Till vem skulle vi gå?” Men det är mer än melankolisk tragik, det är en verklighetsbeskrivning som mänskligheten – allt sedan syndafallet – står inför. Vi har ingen i världen att gå till, som kan rädda oss, ingen religion, ingen politiker, ingen vetenskap – ingen och inget. Men vi har vår eviga räddning – Jesus Kristus – vid vår sida, ja i oss.

Jesus Kristus har det eviga livets ord, det eviga livets löfte! Så släpp all oro!

Vi vet att ”Han som är i er är större än den som är i världen”. (1 Joh 4:4) Vi har inget att frukta.

Och vi vet: ”… att han som har börjat ett gott verk i er också ska fullborda det till Kristi Jesu dag”. (Fil 1:6) Vi har en som bär oss!

Utföra Guds verk

av

”Arbeta inte för den mat som tar slut, utan för den mat som består och ger evigt liv….” De frågade honom: ”Vad ska vi göra för att utföra Guds verk?” Jesus svarade: ”Detta är Guds verk: att ni tror på den som han har sänt.”

Ur Joh 6:27-26

Frågan om ”Guds verk” – eller mer vardagligt: ”Vad begär Gud att vi skall göra för att få evigt liv”, är ständigt aktuell.

Jesu svar är chockerande enkelt: ”Tro på mig!”

Frälsning bygger inte på gärningar, utan på tro! Kristendom – som är byggd på Jesu Kristi ord – är inte en frälsning som bygger på förtjänst, utan på nåd.

Ingen av oss kan nå upp till Guds frälsning, men Guds kärlek når ner till oss genom Hans Sons, Jesu Kristi död och Guds frälsning föder oss till nytt evigt liv, genom Hans Son, Jesu Kristi uppståndelse.

Wow! Är det för enkelt, för bra? Är det möjligt?

JA! Det är det enda möjliga! Det finns bara en väg – sedan får de lärde säga vad de vill.

Tron på Jesus frälser!

”Ä de mej du snackar med?”

av

Orden skulle kunna var hämtade ur en amerikans västern – upprinnelsen till ett storbråk på en bar bland cowboys. Men låt mig omforma rubriken och välja en annan miljö.

Miljön blir min Bibelhörna, jag läser Guds Ord, och frågan måste bli: ”Är detta till mig – eller dem”? Är det till ”dem”, kommer jag genast hitta brister! Men om jag ställer frågan till mig själva? Om jag försöker pressa in mig själva och mitt agerande mellan Guds Ords blad, hur blir då betyget?

Jo, jag måste tveklöst bekänna att utan Guds nåd är jag ”körd”? Det är genom Guds nåds mysterium som jag – trots att jag faller utanför Ordets blad – ändå är inom dem, omsluten av Hans kärlek.

Också min broder och syster, är på samma outgrundliga vis innanför bladen – i Hans kärlek och nåd.

Av nåden är jag frälsta genom tron, inte av mig själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att jag ska berömma mig. Hans verk är jag, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar som Gud har förberett för att jag ska vandra i dem.

Ef 2:8-10

All makt i himmel och på jord

av

Medan han var i Jerusalem under påskhögtiden kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde.

Joh. 2:23

Vad tänker du på när du läser orden ”Hans namn”, är det en floskel – något som låter religiöst vacker. Ord vi hasplar ur oss, utan lägga någon verklig betydelse bakom?

För mig betyder ”Hans namn” att jag bekänner att Jesus är Kristus, Messias – Guds utvalde, vår räddning, Konungarnas konung… Jag tror på sanningen i vad namnet berättar om Honom.

Jag behöver inte vara någon ”mirakelmänniska”. Jag behöver inte kunna uttrycka mig vackert, eller be långa konstlade böner. Min ord och formuleringar betyder inte så mycket. För när de i tro, övertygelse och ödmjukhet kopplas till Hans namn, förskjuts tyngdpunkt och ansvar till Jesus Kristus, Jesus Messias.

Till Hans namn, som betyder att Han har all makt i himmel och på jord! Hans namn är ingen floskel, inget hokus pokus, Hans namn är en bekännelse och lovsång.

Slipade, men inte perfekta

av

Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga. Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga?

Jesus Kristus, Matt 7:3-4

En gång var vi alla trasigt taggiga, som splittrade stenar, loss brutna från Gud genom syndafallets söndertrasande. Men när vi återförenats med Honom, genom Jesu Kristi försonande och helande offer, börjar vi på nytt slipas i Hans nydanande omsorg.

Ändå här vi all unika, inte stöpta i samma form. Vi har kvar lite märken, kanske en skrovlig yta. Så låt oss vara rädda om varandra, inte förhäva oss själva genom att påpeka andras ännu kvarvarande brister.

Vi har nog alla en tagg i köttet, en påminnelse om vad vi varit och att vi – trots flisan vi ser i vår nästas öga – själva har något som inte är helt perfekt.

Och för att jag inte skall bli högmodig på grund av dessa utomordentligt höga uppenbarelser, har jag fått en törntagg i köttet, en Satans ängel, som slår mig i ansiktet, för att jag inte skall förhäva mig.

Pauls, 2 Kor 12:7