Kategori: Bli frälst

Se, du har väglett många och stärkt kraftlösa händer. Dina ord har rest upp den som har snubblat, och du har gett kraft åt vacklande knän. Men nu gäller det dig, och då blir du modlös, du blir förskräckt när det drabbar dig. Är inte din gudsfruktan din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp? /Joh 4:3-6

Identitet kan förklaras med många ord, för mig handlar det min självbild – vem är jag? Vad är min styrka?

Job fick frågan: Är inte din gudsfruktan din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp? Hade detta utspelats i NTs tidevarv, hade frågan kanske blivit: Är inte din gudsfruktan din tillförsikt och Guds frälsning och nåd ditt hopp?

Vad är din identitet? Är det vad du är i dig själv, sätter du ditt hopp till dig själv – eller är den vad du är i Gud, sätter du ditt hopp till Gud?

Svaret bär vi alltid med oss. Är vår identitet i oss själva, är den bräcklig och sårbar, men är den i Gud, kan ingen rubba den. För Gud kan ingen rubba och det vi är i Honom – älskade – kan ingen ta ifrån oss.

Luk 9:18-20 En gång när Jesus hade dragit sig undan för att be och lärjungarna var med honom, frågade han dem: ”Vem säger folket att jag är?” De svarade: ”Johannes Döparen. Men en del säger Elia, och andra att någon av de gamla profeterna har uppstått.” Han sade till dem: ”Och ni? Vem säger ni att jag är?” Petrus svarade: ”Guds Messias.”

Hur lång tid det gått mellan lärjungarnas kallelse och denna händelse vet vi inte. Men vi kan förstå att lärjungarna och Jesus hade haft en nära vänskap och att de lärt känna Honom mycket bättre än folket. För lärjungarna var Han Guds Messias – folket hade en annan ide om vem Han var.

För många människor idag är Han fortfarande bara en god människa, en god lärare, en som påverkat och ännu påverkar stora delar av mänskligheten. En stor och aktningsvärd man! Varför är Han inte mer?

Jag tror det bottnar i att Han inte får rum i människors liv. Man känner igen Honom, men man känner Honom inte.

Hur är det med dig, känner du Jesus, vem är han för dig?

I Apg 8:26-40, berättas om hur Filippus möter en etiopisk hovman. Mannen läser ur Jesaja, men på Filippus fråga, om han förstår vad han läser, blir svaret: ”Hur skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?”

Så där kan det vara. Trots att vi tror på och läser Bibeln, känns orden ibland väldigt svårbegripliga – åtminstone är det så för mig. Ibland känns det som om man ville slå ihop Bibeln och ge upp.

Idag blev det så. Jag läste 2 Pet 1:3-15 och Bibelorden blev bara gallimatias.

Hur gör vi när det blir så. Lägger vi Bibeln på hyllan? Självklart inte! Vi måste acceptera att vi inte förstår allt, inte idag, kanske senare. Men vi ger aldrig upp att läsa Bibeln. Ibland behöver vi hoppa över och gå vidare – inte fastna vid svåra passager.

För vi behöver inte förstå allt, vi får vila i vår frälsning och bara fortsätta – detta gäller mycket som tillhör vårt kristna liv i denna världen.

Luk 6:47-48 ”Den som kommer till mig och hör mina ord och handlar efter dem – jag ska visa er vem han liknar. Han liknar en man som byggde ett hus och grävde djupt och lade grunden på klippan.” /Jesus Kristus

Livet är ett bygge, när vi dör har vi byggt färdigt! Att jag och du byggt på frälsningens grund, Jesus Kristus, är en självklarhet, men hur har vi byggt? Vilket ansvar har vi tagit för vårt bygge, för vårt förtroende att fått bli och fått vara Hans vän?

En dag… ”Den dagen ska visa det, för den uppenbaras i eld och elden ska pröva hur vars och ens verk är. Om det verk som någon har byggt består, ska han få lön. Men om hans verk brinner upp ska han gå miste om lönen. Själv ska han dock bli frälst, men som genom eld.” (Paulus/1 Kor 3:12-15)

Bygger vi som Herren redskap, för andras och egen evighet, eller bygger bara för oss själva – i denna världen.

1 Kor 15:42-44 Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått i ringhet uppstår i härlighet. Det som blir sått i svaghet uppstår i kraft. Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Finns det en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp.

Sorg och saknad – det är en stor skillnad på dessa ord. Ofta säger vi orden i samma mening och drar likhetstecken mellan dem. Men för mig är de nästan som kombattanter.

Sorg strider mot min tro på frälsningen och på evigheten, mot min tro på himmelriket och vår naturliga och rätta gemenskap med Gud.

Sorgen strider mot min tro på ett bättre ”efter detta”, mot mitt hopp om att en dag förvandlas till något jag bara anar: Något nytt och fullkomligt.

Tänk hur olika begravningar kan vara. Präglade av uppgivenhet och evig förlust, eller självklar saknad, blandad med tröst: Döden är inte slutet på gemenskapen, bara en tillfällig paus, där den saknade fått gå före.

Som frälsta klär jag mig inte i otröstlig sorg – men kommer självklart att sakna…

Luk 4:18-19 ”Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.” /Jesus Kristus

”Ett nådens år från Herren…” Vi får gå till 3 Mos 25:8-fort. för att hitta ursprunget till detta ”nådens år”, eller ”jubelår”, som det också kallas. Där står det sammanfattningsvis:… utropa frihet i landet för alla… (3 Mos 25:10)

Jesus sammanfattar det jubelår Han utropare med orden: Glädje, frihet och syn. Detta jubelår är ännu, efter tvåtusen år, öppet för alla att gå in i.

Vi lovas glädje, mitt i allt som möter.
Vi lovas frihet, till gemenskap med Fadern.
Vi lovas syn, genom den Ande.

Har Du gått in i detta jubelår – medan det ännu är tid?