Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg.
ur Jes 53:6
Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, även när vi ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande med Kristus. Av nåd är ni frälsta!
Ef 2:4-5
Är det verkligen så att Gud kastar människan i evigt helvete, till trots, att människan levt ett “hyggligt” liv – eller kanske bättre? Vi måste börja vid syndafallet för att förstå.
När Adam och Eva gör uppror mot Gud, blir hela mänskligheten “insyltad” i detta uppror. Det är med detta som bakgrund – upproret mot Gud – som Gud visar bort människan från Edens lustgård. Där finns ju livets träd och människan fråntas, genom detta bortvisande, möjligheten att föreviga ett evigt jordiskt liv i uppror, dvs synden.
Är det alltså egentligen Adams fel allt, detta med helvetet? Kan vi inte bara peka finger mot Adam och säga: “Det var han som började, jag är utan skuld!”
Nej, det är inte så enkelt, för vi bär alla – bevisligen – upproret inom oss och för det vidare. Det är bara vår ovilja att inse sanningen, som får oss att vilja skylla på Adam. Vi kan inte avsäga oss de tydliga fakta – även om vi pekar på Adam – som ständigt tar sig uttryck i fortsatt uppror.
Det är för att ställa oss mot väggen inför det vi vill blunda för, som Gud gav oss lagen.
Upproret – synden – avspeglar sig ju ständigt i vårt dagliga handlande, även om vi låtsas vara omedvetna om det. Det är inte bara Adam som syndat då, det är du och jag som gör det idag. Genom lagens ord överbevisas vi om detta: Vi för ständigt upproret vidare, vidare och vidare – vi lever inte som Gud vill!
Lagen är alltså vår ögonöppnare, vårt avslöjare, vår överbevisare om att vi deltar i upproret. Vi låter ju oviljan att följa den, fortlöpa i vårt handlande. Och hur vi än försöker skylla på Adam, överbevisar lagen oss om att vi – jag och du – både i tanke och handling deltar i och för Adams uppror vidare.
Vi överbevisas alltså, genom lagens bokstavliga bud, att vi om och om igen väljer bort Gud och där igenom, i egen kraft och vilja, vandrar mot helvetet – existens utan Gud.
Att synda måste därför förstås, inte som att första hand att bryta mot lagens bud, utan att göra uppror mot Gud. Detta uppror var till redan före lagen och lagen blev dessa bokstavliga avslöjare. För uppror mot Gud avslöjas genom överbevisning om upproriskt som växer fram ur upproriska tankar och upproriska beslut – dvs synd. Synd avslöjas av lagen och synd kan aldrig bestå inför Gud.
Därför gavs lagen, för att vi skulle bli medvetna och söka Guds nåd. Vi kan inte påstå att Gud kastar människan i helvetet, vi vandrar dit i egen kraft, under förnekelse av sanningen.
Gud älskar människan. Gud vill inte människans död. Gud vill hennes eviga väl. Gud avslöjar vart människans väg – uppror – leder henne och Gud räcker henne nådens hand, genom Jesus Kristus, den ende som kan förlåta henne och omdirigera hennes förblindade vandring.
Är då lagen utan annan mening än att vara ett “bevismaterial”? Nej, lagen är också vårt “rättesnöre” – gentemot Gud och varandra – men den har igen rimlig möjlighet att rädda. Dess viktigaste avsikt är att göra oss medvetna om vårt behov av Guds frälsning.
