Jesus – på mina villkor

Jesus som jag kan plocka fram när mina önskningar och behov behöver det och låtsas icke existerande, när Hans vilja inte passar min…

En bit därifrån gick en stor svinhjord och betade. De onda andarna bad honom: “Om du driver ut oss, skicka då in oss i svinhjorden.” Han sade till dem: “Far i väg!” Då kom andarna ut och for in i svinen, och hela hjorden rusade utför branten ner i sjön och omkom i vattnet.

De som vaktade dem flydde in i staden och berättade allt, också om de besatta. Då gick hela staden ut för att möta Jesus, och när de fick se honom bad de att han skulle lämna deras område.

Matt: 30-34

 

Berättelsen om de besatta och svinjorden har alltid fascinerat mig på två punkter.

  • Varför måste svinen “överta” de onda andarna
  • Varför reagerade människor som de gjorde

Jesus hade gjort ett häpnadsväckande under med de besatta – i denna återgivning av berättelsen är det två. Men vare sig en eller två – undret är mirakulöst och genom svinens agerande och de besattas förändring är detta tveklöst en kraftgärning genom Guds natur – inte genom någon människas. Borde inte “hela staden” vara glada och tacksamma och be Jesus stanna? Men nej! Man var säkert både förundrad och tacksam, men priset var för högt. Priset var en svinjord. Och vad skulle det kanske kosta mer – att bjuda in Jesus?

Med sitt agerande blir Jesus väldigt tydlig i sitt budskap, och inför detta budskap måste vi granska oss själva, inte andra, utan var och en sig själv. Är Jag beredda att alltid och i allt låta Jesus leda? Inte bara när jag är uppe på de känslomässiga höjderna – kanske tillsammans med andra – utan också ensamma i de mörkare dalarna. Inte bara när valen är enkla att göra och kostar så lite, utan också när valen blir svåra och verkligen kostar.

Notera att jag i detta sammanhang inte talar om att göra misstag, snubbla, kanske falla. Jag talar om ett medvetet utnyttjande av Guds godhet – det vi kallar att synda på nåden. Men också om medveten ovilja, att pröva om det jag tänker göra är enligt Guds vilja. Dvs att handla först och fråga sedan, eller i realitet handla först utan att våga fråga – för jag vet redan vad svaret är.

Jesus – på mina villkor. Kanske är det så att svinjorden symboliserar just detta. Hade det bara varit att driva ut de onda andarna, hade kanske folket bjudit Jesus att stanna – men uppenbarligen krävdes ett offer, som de tyckte var för stort.

Finns det något i mitt liv, eller i ditt liv, som är för stort för att offras?

En hälsning: Bilbelordet och Anden

Gå in genom den trånga porten. Den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Matt 7:13-14

Orden kom stilla idag, när jag satt och läste ord ur Ordet. De är en hälsning till oss alla men för någon, några, en hälsning i en speciell situation, ett val, du står inför just nu.

Lyssna till Bibelns Ord och till de ord som Anden talar i ditt hjärta.

Vi lever i en tid då Guds Ord utsätts för försök till omtolkning. Avsikten är att få det att passa in på – och stundtals även formas att välsigna – den breda vägens etik och moral. Man sätter sin egen önskan, vilja och känsla som mall och mål för att förstå vad Guds Ord säger. Man söker luckor och öppningar i Bibelordet och blåser upp varje möjlighet att omtolka Ordet så det passar den egna viljan. Man sätter sina tillfälliga och svallande känslor före vad Anden djupast talar till oss om.

Detta kallas i Bibeln förförelse och är en process, ett skeende, som skall komma att eskalera, trappas upp, stegras – inför ändens tid!

Nu är det inte om ändes tid jag fått ord att förmedla. Utan vikten av att läsa Ordet och lyssna till Anden. Inte låta vår egen vilja och längtan vara det vi filtrera Ordet genom, utan låta Ordet tala Guds vilja. Inte låta känslor och önskningar filtrera vad Anden säger utan låta Anden tala Guds vilja. Dessa två, Ordet och Anden, talar alltid så att deras tal kompletterar varandra och stämmer överens. Anden säger aldrig något som motsäger vad Guds Ord redan sagt.

Detta var den hälsning jag vill förmedla och jag upprepar den igen i koncentratet enlig ovan:

Lyssna till Bibelns Ord och till de ord som Anden talar i ditt hjärta.

Den detta talar till, kommer vet vad det innebär.

De läromässiga dikena

Jesus sade till dem: “Akta er för fariséernas och saddukéernas surdeg!”

Matt 16:6

Utmed “den smala vägen” finns både diken och djupa hjulspår där vi lätt kan hamna. Det kan handla om mönster och vanor, som ju i och för sig generellt är bra, men som kan leda bort från det nära livet med Herren. Handlings mönster och tankar som i sig själva blir nog – tillräckliga – och i vars stabila struktur vi upplever en falsk trygghet. Fariséerna och saddukéerna ger oss exempel på sådan diken och hjulspår som vi lätt kan hamna i, och som vi faktiskt kan skönja likheter med i vår liv idag.   

Kanske kan man likna saddukéerna vid de som strängt värnar om det liturgiska och på liknande sätt likna fariséer vid dem som på motsvarande sätt värnar om det teologiska. Dvs att de ena menar att den yttre symboliken är viktigt, medan de andra menar att det är detaljstudierna av Ordet som är viktigt?

Visst är båda dessa saker viktiga, men viktigast är gemenskapen med Gud. Den når man inte via de yttre tingen och inte heller via läromässiga normer. Gud når man via Guds nåd. Därur formas vi, genom gemenskap med Guds Ande. 

Kanske kommer detta formande – genom Anden – att färga delar av vår liv så att det delvis kan liknas vid de nämnda gruppernas beteende. Men det går aldrig att ta en bakväg in i Guds rike, via dessa yttringar. De måste födas ur Andens kraft i oss. 

Det är som när ett barn lär sig gå, tala, springa. Barnet gör sig inte själv, på förståndsmässig grund, till människa genom hon eller hon bestämmer sig för att lär sig bli människa. Utan därför att barnet är människa, kommer han eller hon att formas att gör allt det som människan bassalt gör.

Först kommer livet in och föder foster, vilket är ett barn, vilket är en människa som utvecklas som människa. På samma sätt föder Anden, när Han får verka nytt liv. Vi kan inte föda vad Anden föder, genom upprätthållandet av vare sig liturgi och/eller teologi.

Anden är den nödvändiga börja och den nödvändiga fortsättningen. Varken ett människobarn eller ett Guds barn föder sig självt.

 

NOT: Låt mig härmed poängtera, att människan inte på något sätt är mindre människa, om han eller hon pga av handikapp – oavsett form – inte utvecklas enligt vissa konstruerade normer! Bilden med “gå, tala, springa” måste ses symboliskt.

Teologi utan Ande

Och han (kung Herodes) samlade folkets alla överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: “I Betlehem i Judeen, för så är skrivet genom profeten”.

Matt 2:4-5

I texten ovan är det Israels religiösa elit som tillfrågas om var Messias skall födas: “I Betlehem…”. Tänka att veta så mycket, men ändå missa allt.

Låt oss aldrig glömma att låta Anden leda oss i våra tankar och våra liv. 

Motgångarnas “plus”

Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, som är kallade efter hans beslut. 

Rom 8:28

Våra motgångar skall få oss att söka Gud, så att vi i de verkliga striderna förblir förankarde i Honom och litar på Honom.

Det är nu ganska många år sedan framgångsteologin var “på tapeten”. Dvs förkunnelsen att för den som tror skall allt, alltid gå bra och livet vara “guld och gröna skogar”. Till denna förkunnelse kopplades också ofta läran att framgångsriktro var avhängigt av våra gärningar. Människor vittnade i detta sammanhang om hur de ena dagen gett något åt en behövande och nästa dag fått tillbaka något liknande, fast mycket, mycket bättre och mer värdefullt. Ja, framgångsteologin var inte bara en förkunnelse om framgång – för den “sant kristne” – den blev också en form av gärningslära, för framgången var en belöning. 

Jag vet inte var denna lära fick sitt upphov och näring ifrån, men knappats var det från Guds Ord. För Guds Ord är snarare fyllt av förkunnelsen om att den kristen lider mints lika mycket i denna världen, som alla andra.

Vad har då lidanden för uppgifter? En av dem har jag nämnt inledningsvis: För att vi alltid skall söka Gud och i ödmjukhet vara medvetna om vårt beroende av Honom.

En annan orsak – det finns säkert flera –  är att:

Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud.

2 Kor 1:4 

Det är nog utan tvekan så, att den som själv prövats och lidit och vet vad detta innebär är den som på bästa sätt kan förstå, trösta och hjälpa. Vår bästa förebild för detta är Jesus Kristus själv. Han är vår frälsare, den ende, men Han har inte blivit detta utan att första klätts som en människa, i kött och blod – med allt vad det innebär. I sin jordiska kropp drabbades Han inte bara av allt, som alla människor kan drabbas av, Han drabbades av allas allt. 

Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Jes 53:4-5

Låt oss därför, när vi får lida, minnas Jesus Kristus…

Och låt oss ha blicken fäst på Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att nå den glädje som låg framför honom uthärdade han korset, utan att bry sig om skammen, och sitter nu på högra sidan om Guds tron.

Heb 12:2

… och härda ut i att vårt lidande varar enbart en “kort minut” – ur ett evigt perspektiv – och kan ge oss möjlighet att: “… trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud.”  

Gud eller vetenskap – vad tror du på?

På sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt skapelseverk, och han vilade på sjunde dagen från hela det verk som han gjort. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för på den dagen vilade han från hela sitt verk som han hade skapat och gjort.

1 Mos 2:2-3

För knappt två veckor sedan skaffade jag mig ett akvarium på 110 liter och för några dagar sedan ytterligare ett – ett nanoakvarium på 30 liter. Det är inte om dessa jag tänker skriva, men om tankarna, inför den värld som inför mina ögon vuxit fram i fram i dessa. En egen liten nisch, av en helt annan värld än den jag själv lever i.

Det var när jag satt och såg allt detta som funderingen kom över mig: Hur kan man begränsa sin tro till ofullkomlig vetenskap, när det faktiskt är lättare att tro på Gud?

En person sa till mig en gång, angående Big-Bang: 

“Tänk dig en bilskrot. Så sker där en superkraftig explosion, hela skroten flyger i luften, delar far kors ock tvärs… När så allt fallit tillbaka till marken och dammet lagt sig, står där en blänkande ny BMW av senaste modell med absolut nyaste tekniken på marknaden där bilskroten förut låg: Hur stor är chanserna?”

Den berättelsen har sin poäng. Den fallerar på detta med tidsaspekten – visst. Men knappast skulle någon vilja påstå att vi kunde komma tillbaka till samma plats miljarder år senare, så skulle skrotet utvecklatstill en BMW… 

Vetenskap handlar i många stycken om antaganden. Beskrivningar av obevisbara händelseförlopp så att själva beskrivningarna blir möjliga för vår hjärna att förstå och tro – beskrivningen är därmed inte nödvändigtvis sann bara möjligen sann. Den handlar fortfarande om fabricerade antaganden, som i sin tur många gånger bygger på andra fabricerade antaganden osv.

Vetenskapen blir därmed – i de stora styckena – inget annat än en av många religioner, som försöker förklara skapelsen, krafter och de osynliga dimensionerna. Den förändras dessutom över tid…

För mig är det därför mycket lättare att tro på Gud, än att blint och famlande tro på svävande vetenskap, byggd på antaganden.

Med detta förkastar jag inte forskning och vetenskap! Men att bygga sin tro på vetenskapliga antaganden är ändå ganska svårt, tycker jag.

Önskar dig en välsignad kommande vecka!

/Bertil

Hans vingars skugga

Den som sitter under den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger till Herren: “Min tillflykt och min borg, min Gud som jag litar på.” Han ska rädda dig från jägarens snara och den härjande pesten. Med sina fjädrar täcker han dig, under hans vingar finner du tillflykt.

Ps 91:1-4

 

Sällan har väl i vårt land och inte under min generation – jag föddes 1954 – något Bibelord varit så “aktuell” som ordet ovan är nu.

Vem eller vad är det vi skall sätta vårt tro till? Politiker, läkemedelsföretag, forskare, vår egen ekonomi? Mycket av detta kan vara till nytta, för att eventuellt ge oss mer tid att överväga vårt svar på Guds uträckta fråga och erbjudande om försoning. Men ingen, inget av dessa, “vem eller vad” kan ersätta “Hans vingars skugga”!

Vi som lever under “den Högstes beskydd” har inget att frukta. Detta betyder inte att inte vi drabbas av sorg, sjukdom, smärta, bekymmer eller något av det som drabbar alla. Men det betyder att det som drabbar inte har “sista ordet”.

För det sista och eviga ordet har och är Herrens. Och Hans löfte är att:

“Den som dricker av det vatten jag ger honom ska aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger blir en källa i honom med vatten som flödar fram till evigt liv.” 

Joh 4:14

Var Du än är!

…de bad honom ivrigt: “Stanna kvar hos oss! Det är snart kväll och dagen går mot sitt slut.” Då gick han in och stannade hos dem. Och när han låg till bords med dem tog han brödet, tackade Gud, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom…

Luk 24:29-31

...medan de seglade somnade han. Då kom en stormvind ner över sjön, och båten tog in så mycket vatten att den höll på att fyllas och de var i fara. De kom fram och väckte honom och sade: “Mästare, Mästare, vi går under!” Han vaknade och talade strängt till vinden och vågorna, och de lade sig och det blev stilla.

Luk 8: 23-24

I det första bibelstycket ovan, möter vi några lärjungar som är på vandring. En känsloladdad dag närmade sig slutet. De har nått fram till ett delmål på sin vandring och fått tak över huvudet, mat för magen och någonstans att sova. De har nått den trygga aftonens stillhet.

Den andra berättelsen, är den förstas motsats. Här är ingen vila, ingen trygghet, inget skydd. Här är det bokstavligen kamp för livet – allt är rädsla och hårt arbete. Stormvinden och sjöarna håller på att fylla båten med vatten och tvinga ner den och lärjungarna i djupet.

Men i båda situationerna är Jesus med. Han finns med i stillheten och fruktar inte naturens krafter. Inget är Honom övermäktigt!

Är alltså Jesus Kristus också med oss, i alla situationer? Ja, Han Är med! 

Du möter Honom i dina stilla stunder, men Han är också med mitt i din vardag – mitt i dina bekymmer med både yttre och inre strider. Du kan alltid ropa till Honom och dela allt med Honom. Var du än är – oavsett det gäller din fysiska och eller din känslomässiga situation: Jesus är med – var du än är, hur du är mår.

Att gå vidare

“När jag sände ut er utan börs, väska och sandaler, saknade ni då något?” De svarade: “Nej, inget.” “Men nu”, sade han, “ska den som har en börs ta med den, och likaså den som har en väska. Och den som inte har ett svärd ska sälja sin mantel och köpa sig ett… 

De sade: “Herre, här är två svärd.” Han svarade dem: “Det räcker.”

Luk 22: 35-35 & 38

Lite längre fram i samma kapitel griper en av de tolv ett av dessa svärd och i ett försök att försvara Jesus hugger han av en av angriparna dennes högra öra. Men Jesus säger: “Låt det vara nog med detta!” Där efter helar Han angriparens öra.

Förstår du detta med svärdet som Jesus talar, de två svärden som lärjungarna berättar om och svärdet som strax därefter används och Jesu reaktion på det som då sker. Jag måste erkänna: Jag gör det inte – i vart fall inte fullt ut – om jag inte skall försöka “tolka” det Jesus säger – och då kan jag lägga in många tolkningar… 

Men nu är det inte någon ev tolkning av berättelsen jag vill komma fram till, utan till det faktum att vi inte alltid förstår och inte heller måste förstå allt! Vi behöver inte tvinga fram en förståelse, vi skall inte skämmas om vi måste låta något vi inte förstår vara och gå vidare – detta gäller också livet.

Berättelsen involverar dessa som kommit Jesus allra närmast in på livet. De som sett så mycket, hört så mycket och varit Hans förtrogna. De, om några, borde väl förstått. Men vi inser, genom lärdomen av flera berättelser i evangelierna, att det var en del av det som skedde, som de inte alls förstod – just då. Dessa, som hade Jesus fysiskt närvarande och som kunde fråga Honom i en direkt dialog.

Så kan inte heller du och jag förstå allt. Inte allt som Bibeln lär, och långt ifrån allt som våra egna liv för med sig. Livet skapar många “varför” och vissa av dessa “varför” kommer aldrig att få några svar. Det ligger visserligen i människans natur, en önskan att få veta, få svar. Men det går inte alltid och får aldrig stoppa livet. 

Vi måste lära oss och acceptera, att vi inte alltid kan förstå. Vare sig vad Ordet eller livet menar. Vi måste gå vidare – just för att kunna komma vidare! Först då när vi kommer vidare, får vi nya perspektiv. Vi får nya insikter och förståelser som vi aldrig fått, om vi stannat upp och förblindats av stundens “varför”.       

Pandemis Andliga konsekvens

Med risk för att du upplever mig tjatig uppmanar jag dig ändå: Se till att du har ett kärleksfullt och tacksamt grepp om Guds Ande och att Gud – genom Honom –  får ta ett kärleksfullt grepp om dig!

“Detta har jag sagt er medan jag ännu är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära er allt och påminna er om allt som jag sagt er.“

Jesu Kristi ord i Joh 14:25-26

Den nya förordningen (den s.k. “pandemilagen”) ger regeringen möjlighet att inom vissa områden skapa ny lagar – inte bara rekommendationer. Dessa lagar inskränker klart negativt på våra möjligheter att umgås. Vi har dock – ännu så länge – möjlighet att via internet och telefon, uppmuntra och styrka varandra. Men trots detta, blir våra möjligheter till gemenskap och gemensamma upplevelser kringgärdade. Den tröst och uppmuntran vi kan få genom fysisk närvaro, liksom i form av en handtryckning, en lugn och vänlig klapp på axeln, eller en kram, blir begränsad. 

Den negativa konsekvensen av åtgärd – “i pandemins namn” – gör att vi måste vara extra vaksamma på oss själv: Hur prioriterar och hanterar jag mitt eget andliga liv: Mitt överlämnande av mig själv till Guds fostran och helgelse.

I detta är mitt – och ditt – förhållande till Guds Ande ytterst viktig. Jag behöver nu ta mig ännu mer tid, för att via Bibelläsning, bön och stillhet, lyssna till Honom. 

Det är kanske inte så att Han meddelar häpnadsväckande ny förståelse eller nya uppenbarelser. Men jag behöver vara stilla inför Honom. Fråga Honom vad Bibelordet jag just läst betyder för mig denna stund, denna dag, under denna period av mitt liv. Jag behöver fråga Honom vad Han vill jag skall be för och be Honom peka på det som verkligen är nödvändigt i mitt liv och vad jag skall lämna bakom mig.

Frånvaron av andra troende får inte leda till att jag låter mig glida bort från från Gud, utan tvärt om, att jag greppar tillfället att komma ännu närmare min Hjälpare, Guds Ande.

Om Satan, genom denna pandemi försöker försvaga och undergräva oss i vår tro, så låt denna period, denna situation, i stället stärka vår tro. Låt oss ta till vara på våra möjligheter till djupare och innerligare personlig gemenskap med Gud. Låt oss inte betrakta pandemin som enbart en begränsning, utan som en faktisk och fantastik möjlighet.