Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd. / Rom 3:20
För att ha gemenskap med Gud, måste vi vara rättfärdiga. Denna förståelse tror jag inte undgår någon. I gemenskap med Gud kan ingen orättfärdighet existera – i Guds bländande renhet förbränns allt orent.
Hur rättfärdiga måste vi då vara?
Ja, det finns inte något sådant mått, inte någon form av tillåten ”tolerans”. Därmed förstår vi, när vi speglar oss i lagen, att vi alla om och om igen misslyckas och måste se oss som förlorade, orättfärdiga.
Därmed har lagen nått sitt mål. Vi tvingas se oss som dömda till en evighet – som börjar redan här – utan gemenskap med Gud, utan Guds rena och oinskränkta godhet och kärlek.
I denna situation lever människan, tills han/hon låter sig drabbas av ”syndanöd”, och ser sig själv som den hon är: Hjälplöst utlämnad åt meningslöshet, både i nuet och inför evigheten.
Syndanöd är att se sig själv vid ”vägs ände”. Först där och då kan Gud nå människan.
