Författare: Bertil Rosenius

Får utan herde

När Jesus steg ur båten såg han en stor skara människor. Han förbarmade sig över dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem grundligt. /Mark 6:34

Jag måste få säga att jag upplever att bilden av dåtidens människor – som ”får utan herde” – stämmer väl över ens med bilden av det nutida Sveriges människor. Genom en politiskt noggrant genomförd avkristning, har Sverige gjorts till ett sekulärt land. Utan Guds ledning och undervisning har man skapat ett ”folk utan herde”.

Jesus gjorde inte så. Han visste vem Hans Fader var. Han mixade inte religioner och förvirrade inte. Han undervisade grundligt vad Fadern gav Honom att undervisa. Han undervisade vad Guds Ord lärde.

Du och jag är satta att gå i Jesu fotspår. Att visa ”ett folk utan herde” att det finns en Herde, som vill samla och skydda dem. Som har ett syfta och en mening med varje människas liv – och ett himmelskt slutmål.

Du och jag måste visa att det finns en Herde, som vill att vi skall följa Honom till en frihet, som inget annat och ingen annan kan erbjuda.

Var inte rädd för Anden

När de fick se Honom gå på sjön trodde de att det var ett spöke, och de skrek, för alla såg Honom och blev förskräckta. Men Han talade genast med dem och sade till dem: ”Var lugna. Det Är Jag. Var inte rädda.” /Mark 6:45-53 v. 49-50

Jag vet inte vad du har för förståelse eller erfarenhet av det andliga. Kanske är du rädd för det och undviker det. Kanske törs du pga av rädsla inte lyssna på, eller lyssna efter, Guds Andes röst och hör inte när Anden vill tala till dig.

”Var inte rädda!” säger Jesus, när Han kommer gående på vattnet till dem son en vålnad.

Det andliga existerar! Guds Ande är inget hokus pokus. Guds Ande är Guds kraft, mitt i ditt och mitt liv – tack Fader. Han är den överjordisk, övernaturliga kraften för oss att verka som Hans tjänare och övervinna vår otillräcklighet.

Var inte rädd för Anden. Du bär Honom redan inom dig, sedan den dag du lät Honom föda dig på nytt – bli frälst. Låt Honom fylla ditt liv helt och börja verka Guds vilja i dig och genom dig.

Straff eller konsekvens

Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds en
födde Sons namn. /Joh 3:17-18

Orden”straff” och ”konsekvens” blandas ofta ihop när vi talar om Gud, himmelen och helvetet. Ofta upplever jag att man gör det omedvetet, men periodvis har man gjort det medvetet i svavelosande helvetespredikningar.

Är talet om helvetet en lögn? Nej, vi måste våga berätta sanningen! Men är helvetet ett straff eller en konsekvens – här måste vi vara tydliga.

Gud straffar inte, Hans ger oss istället en unik möjlighet att slippa en konsekvens. Vad är skillnaden?

Enkelt kan man säga att straff är något som någon tilldöms. Medan konsekvens är en naturlig följd av eget handlande.

Helvetet är en konsekvens av synd, inte ett straff från Gud. Gud erbjuder oss himmelen. Han vill inte att en enda människa skall gå förlorad. Men Han accepterar en människas beslut att leva kvar under konsekvensen av sitt handlande.

Låt Jesus ta hand om dig!

Hur är det? Tror du på Gud? Tror du att himmelen och helvetet finns – på någon form av fortsättning, ett ”efter detta”?

Då är du inte ensman, många människor gör det – många tror att något kommer – efter döden. Att något som finns i människa lever vidare, men är beroende av hur man agerat i detta liv. Man tror att något gott eller något ont kommer, att det finns en himmel och ett helvete. Man tror – när man börjar resonera om det – att skillnaden på vart man går är beroende av hur man levt här.

Så långt är man överens med Bibelns ord. Men man går inte vidare med sina tankar. Man vågar inte ”ta tjuren vid hornen” och ta tag i frågan. Frågan som Bibeln så klart besvarar:

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.” /Joh 3:16

Att gå förlorad är också att gå vidare, men att gå fel. Låt Jesus få ta hand om dig, så går du rätt!

Vi som känner Guds ord, men…

Då … kom några fram till mig och sade: ”Varken folket i Israel eller prästerna eller leviterna har hållit sig avskilda från de främmande folken och från de avskyvärda handlingar som utförts av dem, av kananeerna, hetiterna, periseerna, jebusiterna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoreerna. Esra 9:12

Jag vill dela vad jag upplevde Anden tala till mig, lördagkvällen den 11 oktober (i år). Det skedde när jag läste Esra boks 9:de kapitel. Det blev ögonöppnare och en varning.

Vad är det Esra plötsligt blir medveten om: Att judarna lever omgivna av en syndig värld? Nej, han ser att judarna – från folk till präster – tar tar del i omvärldens värderingar. De följer omvärldens normer och tillämpar dem i sin egna liv.

Vad skall vi säga om oss och vår tid?

Vi pekar på Sveriges förfall och menar att: ”Det är inte konstigt om det faller en dom över Sverige”.

Men vi behöver fråga: ”Hur är det med oss själva?” Är det inte så som också många av oss – Guds frälsta barn i Sverige – lever och handlar idag. Tar vi inte själva allt mer del i de världsliga värderingarna?

Vad är då största orsaken till att Gud vill ruska om Sverige, är det synden utanför kyrka, eller synden i? Är det för deras skull – de som inte känner Guds Ord och inte lever efter det – som skakningar kan komma, eller är det för vår skull – vi som känner och bekänner oss till Guds Ord, men ändå inte följer det?

Med mun, utan hjärta

”Detta folk kommer nära med sin mun och ärar mig med sina läppar, men håller sitt hjärta långt ifrån mig. Därför är deras vördnad för mig bara ett inlärt människobud.” /Jes 29:13

Detta drastiska konstaterande är Guds egna Ord, förmedlade av profeten Jesaja någon gång 600-700 år f.Kr. Orden riktas till judarna, som under denna tid levde i välstånd, men samtidigt i ett allt mer tilltagande moraliskt förfall, medan andra religiösa inriktningar trängde sig på och accepterades.

Man höll i grunden kvar vid sin tradition av Gudsfruktan, men folkets hjärtan var inte längre med, tron blev ett allt mer livlöst regelverk.

När Jesus söks upp av fariséerna och de skriftlärde (Mark 7:1-13) upprepar Han Jesajas ord: ”Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig.”

Också vi, i vår tid, lever med välstånd och främmande religioner som tränger på. Du och jag får aldrig hamna i ett reglerat verk av bön och lovsång, där hjärtats liv och spontanitet dör ut. Hjärtat måste få vara med, med tacksamhet, glädje och tillit.

Har vi tappat detta hjärta, måste det bli första målet för vår bön.

Tro vs otro

Han kunde inte göra någon kraftgärning där, utom att bota några få sjuka genom att lägga händerna på dem. Och han var förundrad över deras otro. /vers 5-6 ur Mark 6:1-6

Tro och otro – vad är skillnaden? Skillnaden är hur vi tar till oss Jesus.

Tro är inte någon känslomässig styrka, inte någon högljud manifestation, inte någon fysisk demonstration. Tro är hjärtats övertygelse, förtröstan och tillit.

Målet för vår tro är Jesus Kristus, Guds Son och vår frälsare.

Tro börjar alltid vi Jesus. Tro börjar inte vid vår förmåga att prestera tro.

Tro börjar alltid med att vi från djupet av vårt hjärta, i allt vilar oss mot Honom och håller fast vid att Han – Jesus – är Kristus.

Den enda grunden

Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen utan under nåden. /Rom 6:14

Känner du dig misslyckad och fördömd?

Så där kan det bli när man tappar bort nåden som enda grund för vår frälsning.

Det leder lätt till att vi tryckas ned av våra misslyckanden och låter självkritiken regera våra tankar – tynga ner oss och bli en handlingsförlamande herre i våra liv.

Men vi är friade genom nåd – inte genom gärningar. Därför kan aldrig lagen fånga oss, även om den ännu finns kvar som vårt rättesnöre.

Låt aldrig Satan gripa dig i själv fördömelsens snärjande tankar. Låt honom aldrig ta kraften ifrån dig. Din frälsning är inte din förtjänst, den är helt och hållen Jesu Kristi förtjänst och Honom rår inte Satan på – därmed inte heller dig.

Stig ur och gå

När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom… Då gick mannen och började ropa ut… /vers 2 och 19 ur Mark 5:1-20

I båda dessa verser talas om en medveten handling. Jesus steg ur båten, den botade mannen gick och började ropa ut. Ingen av dessa handlingar, stig ur eller gå, är speciellt uppseendeväckande. Nej det är just detta med förändingen som tar tag i mig.

Stiga ut år våra invanda mönster, börja gå mot nya mål. När gjorde vi det sist.

Vi är kvar i våra mångåriga invanda bekväma mönster, samma mönster som vi följt de senasta decennierna. Vi har blivit duktiga på att verka, enlig förutsägbara ordningar, men är det kanske dags att göra något nytt – stiga ur, gå åstad?

Men personliga bön – och jag hoppas den kan bli din – är:

”Visa mig hur jag skall stiga ut, för att stiga in i människors vardag, med ljus och värme från Gud.”

Ett bo i skuggan

”Himmelriket är som ett senapskorn som en man tar och sår i sin åker. Det är minst av alla frön, men när det har växt upp är det störst av alla köksväxter och blir ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna.” Matt 13:31-32

Det är om himmelriket Jesus talar. Himmelriket kom till oss redan här på jorden när Han kom med sitt offer, sin uppståndelse, sin nåd. Frälsningen – som Han skänker oss när vi bekänner Honom som Herre – är nyckeln till himmelriket redan nu. Du och jag får redan här på jorden, i detta nu, sätta vårt bo i himmelriket och leva i dess skugga och trygghet.

Jorden är visserligen ännu vårt köttsliga hem, men vår själ och Ande behöver inte känna någon oro. Vi vet att köttet förgås, men Anden är på väg att befrias. I denna förståelse bor vi redan i himmelriket och låter själen få skugga och ro i Hans löften om det kommande.