Det är nu kanske 15 år sedan – min fru och jag hade köpt vårt torp. Det var i bedrövligt skick och många hade nog rivit det och byggt nytt. Men jag är hantverkare och vi såg det som en möjlighet att kunna få ett fritidshus.
En utmaning blev att byta alla spruckna rutor. Fem fönster, två bågar i varje, tre små rutor i varje båge och i stort sätt en ruta i varje båge sprucken…
Jag hade aldrig skurit glas tidigare, men glas fanns gott om – Hjalmar, som en gång bott där, hade samlat på allt. Så en kväll stod vi där med sista bågen och dess spruckna ruta, men allt gick fel. Varje gång jag skulle bryta en skuren ruta sprack den och fick kasseras. Till slut hade vi bara ett helt glas kvar av alla gamla fönster vi hittat bland uthusen.
Det var naturligtvis inte bara fönstren som skapat utmaningar. Det var mycke, mycke mer. Gud hade varit med, men nu stod vi – ork och känslomässigt – vid vägs ände. Vi talade med varandra och beslöt att göra som vi så ofta gjort. Elisabeth stod vi min sida och bad, medan jag arbetade.
Inför denna utmaning var vi överens: ”Spricker denna sista ruta så tar vi det som ett tecken på att Gud vill att vi skall sälja torpet.”
Så händer det – Elisabeth ber, jag skär, bryter och rutan får en spricka som förstör den!
Jag glömmer aldrig denna stund. Vi var knäpp tysta, såg upp från rutan, in i ögonen på varandra och utan ord förstod vi att allt jobb vi lagt ner varit förgäves: ”Gud har talat! Vi ger upp!”
Det är då det händer. Vi ser med sorgsna ögon ner mot den spruckna rutan men ser: ”Sprickan är borta!”
Sprickan – som vid ena hörnet gått från en sida över mot nästa och som bara med någon cm som mariginal hållit hop – var fullkomligt borta!
Kan man få ett mer tydligt tecken från Gud? Vi tror inte det. Och du skall veta, att under flera år, efter denna händelse, gick jag till rutan för att verkligen kunna tro på att det då – den där kvällen då vi var så slutkörda – verkligen hände ett mirakel.
