När Petrus frågar om förlåtelsen av andra, berättar Jesus liknelsen om den skuldtyngde tjänaren, som blev löst från sin skulld. När sedan den förlåtne tjänaren…
…träffade en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. Tog han fast honom och ville strypa honom och sade: Betala, vad du är skyldig! … När hans medtjänare såg vad som hände, blev de mycket upprörda och gick och talade om alltsammans för sin herre. Då kallade hans herre honom till sig och sade: Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig, därför att du bad mig. Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig? Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han hade betalt allt vad han var skyldig.
Ur Matt 18: 23-35
Tydligt förklarar Jesu hur vi, som själva blivit lösta, skall lösa andra från deras skuld – vi skall förlåta!
Tydligt pekar liknelsen på att den skuld vi blivit lösta från, i all jämförelse, är omätbart mycket större än någon annan skuld.
Tydligt och utan omskrivning, berättar den också vad som händer om vi inte förlåter.