“Ingen tänder ett ljus och sätter det i skymundan eller under skäppan, utan man sätter det på hållaren så att de som kommer in får se ljuset.  Ditt öga är kroppens lampa. När ditt öga är friskt får hela din kropp ljus, men när det är sjukt är din kropp i mörker. Se därför till att ljuset inom dig inte är mörker. Om hela din kropp har ljus och ingen del är i mörker, då blir den upplyst helt och fullt, som när lampan lyser över dig med sitt klarasken.”  /Luk 11:33-36

Törs vi – som Guds barn – låta Guds ljus lysa på hela vårt liv? Eller är det så att vi gömmer undan någon del av livet? Ett “privat område” där vi upplever att Guds ljus – om det fick lysa klart och oavskärmat – skulle åstadkomma för stort personligt “offer”? “Privat område” – där Hans närvaro blir besvärande.

Vill vi verkligen leva ett överflödande liv i Kristus, måste vi också låta oss överflödas av Honom – utan några undantagna zoner.

“Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.”

Satt här på kvällen i min soffa, där jag brukar läsa ur Guds Ord och samtala med Herren. Då kom den bara över mig: Den frid som inte världen kange. Vilken nåd att få äga denna frid. Inget i världen kan bygga den, inget i världen kan förgöra den.

Som Guds barn har vi en fast, oförstörbar, evig frid i Gud. Låt oss ta fasta på det och söka Herren än djupare, redan idag. Då vi står trygga, när världens trygghet krackelerar.