Ef 4:21-24 Ni har hört om honom och fått undervisning i honom enligt den sanning som finns hos Jesus. Därför ska ni lämna ert gamla liv och lägga bort den gamla människan som går under, bedragen av sina begär. Låt er förnyas till ande och sinne och klä er i den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet.

Förnyas, ett begrepp som aldrig når fullbordan – inte här. Ett skeende, som aldrig blir riktigt klart, när det avser vårt nya liv i Gud – även om det blir 80, 90 eller 100 år gammalt.

Själv blev jag frälst när jag var 15 år och jag är nu 71, min förnyelse har på gått i 56 år men forsätter ständigt. Periodvis går förnyelsen sakta, periodvis går den fort. Men den får inte hindras, den får inte kvävas.

Anden måste få ständig tid och utrymme i vår liva – att leva och förändra.

”Ser du den här kvinnan? När jag kom in i ditt hus gav du mig inget vatten för mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen hälsningskyss, men sedan jag kom in har hon inte slutat kyssa mina fötter. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam.”
(Jesus ord till fariseern Simon, Luk 7:44-45)

När Jesus kom in i våra liv vad hände då? Blev vår förlåtelse bara en milstolpe vi passerade, eller blev Han vägvisaren – bytte vi till Hans väg. Ledde Hans nåd till tacksam önskan att älska Honom tillbaka. Vad blev resultatet av Hans kärlek till oss?

Hade vi så lite som behövde förlåtelse? Gav det Honom bara en andra plats i våra liv – annat fick och får komma före. Har vi ännu stängda rum, personliga nischer dit Han inte ”behöver” komma, där vi är ”fria”.

Gör vi fortfarande som Adma: Försöker vi styra Gud, i stället för att låta oss styras av Honom?

Äktenskapet mellan man och kvinna, kan ses som en förebild för gemenskapen mellan oss och Gud och äktenskapet fungerar inte utan samtal.

Inte heller fungerar gemenskapen mellan oss och Gud utan samtal – det vi kallar bön. Men medan bön ofta får oss att tänka på önskan och begäran behöver vi se bön mer som vanligt samtal. Vi delar tankar och funderingar med Gud, delar glädje, sorg, tacksamhet och ger Honom vårt lov. Vi samtalar och gemenskapen växer.

Hur länge skall vi då be? X-antal timmar, en viss tid varje dag?

För några fungerar detta, för mig fungerar det inte. Jag tillhör dem som ber kort, men ofta. Vi är alla personligheter och vår gemenskap med Gud måste få vara personlig – inte dogmatisk.

Dra dig inte undan bönens gemenskap med Gud pga av läror om tid. Släpp tidskrav? Samtala enkelt med Gud, våga vara öppen. Fokusera inte på tiden, utan på vad du vill säga – även om det är korta.

Gud vill inte höra en massa ord, Han vill lyssna till ditt hjärta.

Luk 5:27-28 Sedan gick Jesus ut, och han såg en tullindrivare som hette Levi sitta vid tullhuset. Han sade till honom: ”Följ mig!” Då lämnade Levi allt och reste sig och följde honom.

När vi läser om hur Jesus kallar Levi (Matteus), fokuserar vi ofta på Jesu ord: ”Det är inte de friska som behöver läkare”, men texten innehåller också ett annat budskap, en bild, en utmaning, en fråga: ”Har du rest dig och följt Jesus?”

Jag upplever att jag måste spetsa till det ytterligare och fråga: Blev Jesus bara ett tilläg till ditt liv?

Sitter du kvar i ditt liv, nöjd med hur allt är, eller har du rest dig och fullt ut tagit sällskap med Jesus – gjort Honom till ditt livs liv…

Allt för många människor har gjort Jesus till ett tillägg, ett komplement vid sidan av allt annat – Han fick aldrig bli deras livs livsmening och Herre. Han hamnade i mariginalen – inte i centrum.

Matt 22:37-40 ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Det är det största och första budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv.”

Så rakt och enkelt svarar Jesus på en laglärds fråga om vilket som är det största budet. Det räcker att vi fullgör den första meningen, så har vi blivit fullkomliga. För om vi älskar Gud helhjärtat, göra vi i allt Han vill och kommer inte brista (synda).

Är det så enkelt i praktiken? Nej, ingen klarar det. Det kommer alltid brista. Detta visar vi att vi inte alltid sätter Gud först: Att älska Honom är ju att göra Hans vilja.

Kan vi där med ge upp – vi kommer ju ändå att misslyckas? Nej, bort med den tanken. Vi måste våga se vår brister, bekänna dem och jobba på att vända oss bort från dem. Men medvetna om att frälsningen inte bygger på att vi alltid lyckas – då är vi utan hopp – men på att vi erkänner vilka vi är och tar emot Hans nåd.

I gruppen ”Sann Kristen Tro NU” på Facebook, har det skrivits en del om besatthet och onda andar. ”Finns det verkligen sådana här och nu”, tänker du. Mitt svar, som bygger på egen erfarenhet blir ”Ja! De tillhör inte bara Jesu tid, nordisk folktro och modern fictions – de är verkliga!”

Jag har två gånger, helt tveklöst stått i deras närhet – andligt sett. Om du upplevt – vilket jag hoppas – Guds Andes närhet så där påtagligt att du velat sträcka ut handen och röra vid Honom, vet du vad jag talar om när jag talar om att jag varit lika nära onda andar/demoner.

Jag tänker inte berätta i detalj, men första gången var när jag var i bön inför Gud, andra gången när jag var på väg att göra en dumhet.

Att jag ändå berättar är för att du skall ta det på allvar: ”Det finns onda andar!” – även om du ännu inte trott på det. Vårt enda skydd mot dessa är att vara omslutna av Guds Ande. Detta är enbart möjligt, genom att Jesus besegrat ondskan, uppståt och att vi själva gett våra liv till Honom.

Ef 6:10-12 Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Ta på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Vi kämpar inte mot kött och blod, utan mot furstarna, mot makterna, mot världshärskarna här i mörkret och mot ondskans andemakter i himlarymderna. /Aposteln Paulus