Vi var ju själva en gång oförnuftiga, trotsiga och vilsna. Vi var slavar under olika begär och lustar, vi levde i ondska och avund, vi var avskyvärda och hatade varandra. Men när Gud, vår Frälsare, uppenbarade sin godhet och kärlek till oss människor frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort utan på grund av sin barmhärtighet. / Tit 3:3-5
Detta är en uppföljning av inlägget igår: ”Samkönade äktenskap”.
Hur reagerar och agerar vi inför skilsmässor, dryckenskap, girighet, osv? Kastar vi bort och ut människor med dessa problem? Jag tror inte någon tycker den vägen är rätt. Men vi accepterar inte att dessa ageranden görs till normalitet i gemenskaper.
Vi reagerar mot denna typ av utlevnad, men inte mot människan bakom. Vi reagerar mot omoralen i alla dess former. Vi belyser den, men älskar människan som är dess fånge.
Vi agerar inte med att döma människan, men inte heller med att tiga om synden. Vi agerar med omsorg, både om den som agerar fel, men också om unga som ser agerandet. De får inte ta vår tystnad som ett godkännande för eget agerande i samma riktning. Vi har ansvar, på flera plan!
Synd är synd och kan aldrig bli annat. Människor behöver stöd i att förstå detta, inte utstötthet, men inte heller ett bejakande av synd, i strid mot Guds Ord.
