Den påsken – 1969 – inföll Skärtorsdagen den tredje april. Det var den dagens text – Getsemane texten – som fick mig att börja funder – började få mig att ana vem Jesus Kristus var och vad Han gjort.
Det som grep mig så påtagligt djup var hans bön och agerande.
”Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din.” Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft. Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar som föll ner på jorden.
(Luk 22:42-44)
Jesus hade för mig – fram till den stunden – bara varit en märklig människa. Men ju mer jag läste, framträdde Han på ett märkligt nästan fysiskt sätt och bekräftade sig som Guds Son. Det var som om Han var vid min sida – eller kanske som om jag förflyttades till Hans sida – då? Jag fick liksom se Hans kamp och snudda vid en utstrålning av Hans smärt.
För mig blev de korta berättelserna i evangelierna, om Jesu kamp i Getsemane – då Han viste vad som väntade, men ändå gick – för mig blev de den väckelse jag behövde, för att jag några veckor senare skulle ta emot den frälsning Han erbjöd.