…alla som åkallar vår Herre Jesu Kristi namn… /ur 1 Kor 1:2
Åkalla, inget speciellt vardagligt ord. Vi skulle istället kunna säga: Be till, vända sig till, ropa till, eller hänskjuta till. Men så kommer det lilla tilläget ”…ar” – en tidsform. Åkallar ger ordet åkalla liv – det blir aktivt och nu-nära.
Åkallar vi alltid Jesu i vårt handlande, hänvisar vi alltid till Jesus, gör vi det vi gör i Jesus. Dvs: Är Han centrum i och för vårt agerande eller är Han i våra livs periferi – i våra livs utkant. En söndags figur, eller en som dyker upp i tanken någon enstaka gång, då och då?
Är vi i medvetna om att vi – ständigt – är Guds barn och att vi – ständigt – agerar som Guds barn.
Denna tanke får inte bli en belastning för oss, men kanske kan den få väcka oss till ny medvetenhet. Säger vi för ofta och för lättvindigt att ”Jesus är vår Herre”, utan att i vardagen på leva ut det.
Vi måste fråga oss: Är Jesus Herre i nuet eller bara ibland?