Helgelsen – Sida 3

Fattig i mitt eget

”Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” / Jesu ord i Matt 5:3

Hur är det med ”fattiga i anden”…? Man kan uppfatta det motsägelsefullt, vi skall ju sträva efter Anden.

I Guds Ande blir vi rika på Guds välsignelse, men i vår egen ande går det inte. Vi måste personligen upptäcka och erkänna vår egen inneboende fattigdom, för att kunna ta emot och bli rika i Guds Andes välsignelser. När vi erkänner vår fattigdom – vår oförmåga att förtjäna himmelriket – först då blir himmelriket vårt.

Farisén och publikanen, som ber i templet, är exempel på en som är rik i sin ande och en som är fattig.

Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. / Jesu ord i Luk 9:13-14

”Om honom vittnar alla profeterna, att var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn.” / Apg 10:43

Ingen blir frälst genom sitt eget namn, enbart genom Jesu namn!

Så enkelt!

Älskar vi Gud, ignorerar vi inte Hans bud!

Nej, då försöker vi hålla vad Han sagt och försöker inte ständigt göra det minimalt ”nödvändiga”. Vi försöker inte förminska Hans bud, urvattna dem, blunda för dem, eller hitta möjliga tolkningar, som skall passa oss. Det är ju vi som skall omvända oss och följa Gud – inte tvärt om.

Se upp med de troende grupper som predikar anpassningskristendom, som hävdar att evangelium är formbart och följsamt mot tidsandan.

Evangelium är evangelium, i enlighet med Guds Ord, inte i enlighet med strömningar inom världsliga tyckanden.

Gud har skapat oss – det är inte vi som skapat Gud.

Anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. / Rom 12:22

Gudsfruktan och Ande

Församlingen hade nu lugn och ro i hela Judeen, Galileen och Samarien. Den blev uppbyggd och levde i vördnad för Herren och växte genom den helige Andes tröst och förmaning. / Apg 9:31

Den första tiden, i den kristna församlingens historia, handlar om uppbyggnad och tillväxt – drivmotorn var gudsfruktan och bejakande av Anden.

Församlingar och kristna gemenskaper har alltid byggts med detta – på Jesus Kristus som hörnsten. Medan Jesus lagt grunden, har Anden fortsatt byggandet. Det som hållit samman och måste till för att hålla samman är gudsfruktan.

Gudsfruktan innebär inte rädsla. Jesus har tvärt om tagit bort rädslan, vi är ju befriade till att vara älskade barn hos Gud och har barnets trygghet. Detta barnaskap innebär att vi söker visa vår kärlek till Gud genom att lyda Honom. Vi försöker följa Hans vilja.

Om den kristna gemenskapen tappar sin gudsfruktan och börjar konsultera världen och slå i sin Bibel för att hitta kryphål inför vissa frågor, går det snabbt utför. Att falla för världen leder enbart till sönderfall.

Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon är gudfruktig och gör hans vilja, då lyssnar han till honom. / Joh 9:31

Tjuven

Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd. / Joh 10:10

Vi lever in en tid där Tjuven – Satan – inte alltid går att urskilja så lätt. Satan draperar sig i ord om mänskliga rättigheter och humanism. Han får Guds Ord om rätt och fel att verka människofientliga.

Att mörda barn, är en kvinnans rätt och beslut. Att leva ut alla onaturliga sexuella lustar är en mänsklig rättighet och uppmuntras. Att förmedla en annan åsikt är inhumant – även om Gud säger annorlunda. I värsta fall tar Satan till orden ”störst av allt är kärleken” (1 Kor 13:13) för att förstärka och bevisa sin egen lögns sanning och lura människor att Guds Ord har feltolkats.

Ännu idag ljuder hans ord: ”Har Gud verkligen sagt…” (1 Mos 3:1).

Lär dig känna igen Satan, i hans oljiga och honungslena lobbyism, som smyger sig allt djupare in i en underlåtenhet att predika Guds Ord fullt ut.

Tjuven har inte kommit för att ge människor någon frihet, målet är istället fångenskap. Lär dig att se honom, där han drar fram, draperad i sin regnbågsflagga och humanistiska läror.

På knä för Gud

Och han drog sig undan från dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad. / Luk 22:41

Han som böjer sina knän är Jesus, Guds Son: vår frälsare, Herre och mästare. Han böjer sina knän när Han talar med sin Far – Gud, den allsmäktige – Honom som också vi genom nåd, kallar för: ”Fader vår”.

Hur gör du, böjer du knä när du ber? Jag gör det ibland, ibland inte. Jag gör det för visa respekt och för att visa inför Gud och mig själv, att Han är min Herre. Men ibland går det av ”bara farten”, utan medveten eftertanke.

Jag uppfattar att jag idag skall påminna om att knäfallet innebär ett heligt val och löfte. Var gång jag böjer mina knä inför Gud, bekänner jag att Han är Herren, som vet och vill mitt bästa.

Men reser jag mig sedan och lever efter denna bekännelse och förståelse, eller reser jag mig, för att fortsätta leva, som om jag själv är den som bestämmer?

Kanske behöver också du fundera över detta?

Processen

Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och genomtränger tills det skiljer själ och ande, led och märg, och det dömer över hjärtats uppsåt och tankar. / Heb 4:12

Ovanstående är ur Sv.Folkbibeln 2015, Folke Åkesson skriver ”ända till åtskillnad”. Andra översättningar utelämnar tidsformen och skriver ”så det” (Sv.Folkbibeln 1989), ”att det” (Bibel 2000).

Detta kan få en avgörande betydelse för vår frälsningsvisshet.

Jag har träffat på två alkoholister, som jag menar verkligen var frälsta! Men båda fick då och då återfall och båda dömde sig själva förödande hårt.

Andra alkoholister vittnade om hur de i ett nu, blivit lösta från sitt begär – själva var de alltså inte riktigt frälsta! Vad som var omöjligt för dem att ta in, var att frälsningen är ett omedelbart verk av Gud – därmed börjar också en process – helgelsen.

Ordet måste predikas, det får inte pratas bort – synd är synd! För några är sedan omvändelsens process snabb, omedelbar, för andra är den livslång.

Orden om synd är tydliga och måste delas i sin tydlighet. Men Ordet innehåller också tröst och nåd. Dessa begrepp får aldrig mixas till en liberal sörja!

Hyschar vi åt Jesus?

Nikodemus sa: ”Rabbi, vi vet att du är en lärare som kommer från Gud. Ingen kan göra de tecken som du gör om inte Gud är med honom.” / Joh 3:2

Orden ”vi vet” har jag ofta läst, utan att reagera, idag föddes en fråga: Vilka är ”vi” och vad ”vet” vi?

Jag är övertygad om att Nikodemus inte bara framförde sin egen undran, utan i hans fråga, låg mångas erkännande och fråga: ”Vi vet att du är från Gud! Vi vet att ingen kan göra det du gör om inte Gud är med dig!” Underförstått: ”Vad skall vi göra med dig och det du säger?”

Ur ett mänskligt perspektiv blir det alltså mycket märkligt det som sedan sker, när de judiska ledarna dömer och korsfäster Jesus. De vet, men vägrar rätta sig efter det.

Hur är det med oss idag? Påstår vi att Jesus är från Gud och att det Han säger är från Gud, samtidigt som vi hyschar åt Honom och tonar ned det?

Jesus säger: ”Lär dem att hålla allt som jag befallt er.” / Matt 28:20

Hur tror man?

Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom. / Joh 6:36

Ett av de mer svårkommunicerade budskapen om Jesus Kristus och nåden, är detta med ”tro”. Vad menas med: ”…tror på Sonen…” respektive: ”…vägrar att tro på Sonen…”?

Hur vill du beskriva ”tro”, i kontext med lydnad?

Tro på…

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. / Joh 3:16

”Lilla Bibeln”, så kallas denna vers ibland och det med rätt. Den koncentrerar Bibelns budskap på helt fantastiskt sätt.

Första delen kan väldigt många utantill, även de som står utanför våra kristna gemenskaper. Men nästa stavelse som innehåller ”…som tror på Honom…” hur är det med den och hur djupt låter vi den tränga in i våra hjärtan?

När jag var barn, trodde jag på Gud. Jag trodde, utan tvivel, på Hans existens, därmed var det nog – tyckte och trodde jag. Gud fanns och jag trodde Han hade en Son – allt var bra.

Jag missade att ”tro på” har en dubbel mening. Jag trodde på Sonens existens, men jag trodde inte fullt ut, bra till en del. Jag trodde på att Han fanns, men brydde mig inte om att tro på vad Han sa.

Ta sitt kors

Sedan sade han till alla: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. /Luk 9:234

Vad tänker och känner du, när du läser Jesu ord ovan? Är dom tunga? Skapar dom dåligt samvete? Känner du dig misslyckad och pressad? Vill du helst hoppa över dem?

Jag erkänner: Så gör jag ganska ofta, när de kommer för mig. ”Jag kunde gjort bättre.”

Men vilket är mitt kors? Vad innebär korset? Korset är min frälsning. Mitt kors – min räddning – är Jesu kors.

Att förneka mig själv, är att bekänna: Jag förmår inte i egen kraft följa Jesus. Jag för mår inte i egen kraft ta emot straffet för mitt agerande. Så jag ställer mig själv i skuggan av Jesu kors. För i den skuggan, får jag utan rädsla, stå ansikte mot ansikte med Gud.

Jag tar på mig det kors som blir mitt – Hans kors. Jag gör det var dag och inser min oförmåga att bygga min egen frälsning. Var dag låter jag Hans kors täcka mina misslyckanden.

Har du låtit Hans kors täcka dig?