Det var någon av de första sommarloven, i början på 60-talet – jag var kanske 7-8 år. Barndomens vackra sommarlovsdagar, fick jag tillbringa med familjen i en stuga, i en liten by söder om Jönköping.
Bonden Ivar, som drev en av byns små gårdar, hade målat skorstensröret på traktorn glänsande och fin med ny silverfärg. Kanske skulle jag hämta mjölk, eller ägg, jag vet inte, men jag kom lagom…
Ivar gick runt traktorn, myste och nickade belåtet, själv stod jag en bit ifrån och bara iakttog. Så satte sig Ivar på traktorn och drog igång motorn. Skorstenen darrade som den brukade och hatten längst upp lyfte lite extra när han gasade. Allt var bra – en kort stund…
Så började färgen ryka, blev brun, sedan svart och till sist flagnade den av totalt – allt inom loppet av någon minut. Det höll inte med att måla på vad som helst utan på det som var under.
”…så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld.” /1Kor3:13-15