”Herraväldet och fruktan tillhör Gud, han som skapar frid i sin höga himmel. Kan hans skaror räknas? Över vem går inte hans ljus upp? Hur kan då en människan vara rättfärdig inför Gud, eller någon av kvinna född vara ren? Se, inte ens månen skiner klart och stjärnorna är inte rena i hans ögon. Hur mycket mindre då människan, det krypet, människobarnet, den masken.”
Orden ovan är Bildads, ur Job 25:1-6. De beskriver Guds höghet och renhet i förhållande till universum. De beskriver också oss själva i perspektiv till Honom. Vi är kryp och maskar.
Men inte bara Bildad målar upp Gud på detta sätt, så gör också Psaltaren, profeterna och många andra ord i Bibeln. Han är åskan, stormen, dånet, blixten…
Bibeln målar upp Gud som den som får jorden att skaka, men också den som bevisar sig själv i blommans skönhet. Hur ser vi själva, i vårt inre, Gud? Hur målar vi upp Honom för varandra, för andra?
Har vi förlorat respekten för Gud? Har vi själva bytt plats med Gud och gjort Honom till krypet? Satt Honom i en bur, för att kunna ta fram när det passar oss, när vi behöver lite tröst och lite gos?
Är Han inte längre den som är fruktan värd? Är Han enbart blomman – till för vårt behag?