Och detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss.
1 Joh 5:14
Jag vill snudda vid något jag tror många tycker är svårt. En fråga, som kan bli särskilt tung vid jultid – familjens stora, glada högtid: Varför hörde Han inte mig?
Vi hade – min först fru och jag – varit gifta i 20 år, när hon dog, hon var 47, jag var 45 – vi hade livet framför oss. Hon hade lämnat ett bra jobb för att ägna sig åt familjen när barnen föddes och var nu – efter ca 15 år som heltidsmamma – på väg att skaffa ny utbildning och jobb.
Under hennes sjukdomstiden var det många som bad, skickade bönedukar och smorde med olja. Men döden var obeveklig…
Självklart ställde jag mig frågan: ”Varför lyssnade inte Gud? Ditt Ord är ju fyllt av löften. Trosvisst har jag och många burit henne till Dig, i din Sons namn och ändå…”
Så en kväll, några veckor efter begravningen, tar jag en skogspromenad och talar med Gud om vad känner inför Hans agerande? Då uppfattar jag hur Han kärleksfullt, genom Anden, viskar ungefär: ”Jag lyssnar och vet alltid vad jag gör! Jag vet vad som är bäst! Det som sker, sker på grund av min kunskap, som du inte förmår fatta.”
Så med den tröst jag har fått, vill jag – om möjligt – tröst dig:
Klandra dig inte för svag tro, tvivla inte på att Gud lyssnar. Men Gud väljer att handla efter sin vilja och Hans vilja är det bästa för oss alla. Lägger vi vår bön i Guds händer vet vi att Gud agerar, även om vi – mänskligt sett – inte uppfattar det så.
Och minns orden:
Vi förstår bara till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer ska det som är till en del försvinna.
1 Kor 13:9-10