Vi ser den inte först – stenmuren till vänster om stigen. Det är länge sedan någon la ny sten där. Mossbelupen löper den sida vid sida med stigen, tills vår stig vikar av till höger medan stenmuren löper vidare genom skogen. En gränsmarkering? Knappast. Vem plockade sten mitt i skogen, eller bar den dit bara för att markera en gräns? Snarare har här varit odlad mark till vänster och skog till höger, den sidan höjer sig brant uppåt, medan vänster sida planar ut mot Tidan som vi vet finns där, men skyms av träden.
Odlad mark, kanske bebyggelse, en stenmur som tagit år, kanske generationer att bygga upp – vad hände? När la någon sista stenen där och gav upp?
Det där kan var bilden på ett kristet liv. Man har gett upp. Något har fått komma i vägen, man vet vad men orkar inte bygga vidare. Det kristna livet har fått vara, dö ut och växas över av världens mossa.
Känner du igen dig, är det ditt liv bilden talar om? Nu är det dags att vakna. Herren talar till dig.
Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger Herren. Om än era synder är blodröda ska de bli snövita, om än de är röda som scharlakan ska de bli vita som ull. /Jes 12:18